På krigsstigen

Nu när jag ändå är lite lagom irriterad på företeelser i vårt avlånga land.

En annan sak som jag börjat ledsna rejält på är att folk har en förmåga att lägga sig andra människors angelägenheter och döma om vad som är bäst för andras barn. Ta bara en sådan sak som amning. Om en mamma av någon anledning inte ammar, då får hon ofta höra att hon inte gör det som är bäst för hennes barn (d flesta mammor som inte ammar har ett bra skäl till det).

 Eller ta detta som barnomsorg. Att vara hemma med barnen så länge som möjligt (tills barnet är minst 3 år) är det absolut bästa. Vem bestämmer det? Är det alltid en norm som är den bästa i alla lägen?

Vi såg detta för någon vecka sedan, att Carolas barn fått en hårförlängning och det blev till och med ett debattprogram av det. Jag frågar mig, gör verkligen inte vi alla, eller i alla fall de allra flesta, faktiskt det som man tror är bäst för sina barn? En normal förälder vill ge det bästa till sina barn, de bästa av förutsättningar. Varför kan vi inte alla bara försöka förstå varandra, att de val vi gör för den egna familjen faktiskt är det vi tror är bäst. För OSS. Det är helt ok att komma med goda råd i all välmening. Men att starta en hetsjakt på kvinnor som inte ammar, eller väljer att börja jobba när barnet är litet eller vill ge sin dotter en fin frisyr. Någonstans långt dessförinnan går gränsen för vad som är ok.

Tack gode Gud att jag inte är en "kändis"!