Ny löparkompis!

För ett par år sedan bestämde vi oss för att skaffa en hund. Mycket för att jag ville ha en hund att springa med. Så vi skaffade oss Frost. En härlig whippet med mycket spring i benen. Han har fått följa med på många springturer, både långa och korta. Problemet är bara att han inte riktigt verkar tycka att det är roligt. Han följer med, men för att han ska tagga till behöver man komma upp i farter under 5:00. Vilket stackars matte inte klarar på längre sträckor. Däremot är han ett väldigt trevligt sällskap när han är lös. Men lös kan man ju inte ha honom överallt. Riktigt så pålitlig är han inte.

Men, så skaffade vi oss en hund till. Främst för att Frost skulle få en kompis att leka med och springa i kapp med utomhus. Whippets behöver springa löst, och fort några gånger i veckan och det är betydligt lättare med en annan whippet som triggar igång farten. Dessutom tänkte vi att det blir roligare för Frost med lite sällskap hemma när vi jobbar.

Olof är ännu bara en valp. Han är snart 7 månader så några längre springturer är det inte tal om ännu. Men kortare turer har vi testat några gånger nu. I söndags sprang jag en sväng med båda hundarna. Det gick lite sådär får jag väl säga. Två hundar som inte spirnger rakt utan hela tiden trasslar in sig i varandra och vill inte den ena stanna och lukta eller kissa, så vill den andra det. Meckigt.

Men idag testade jag för första gången att springa med bara Olof. En tidig morgonrunda. Det var just det jag ville ha en hund som sällskap till. Tidiga turer före jobbet. Dessvärre är Frost fruktansvärt morgontrött, så honom har jag aldrig fått med mig ut tidigt en morgon. Och att spirnga med honom när han inte vill, det är inte kul. Då blir det släpa på motvillig hund i några kilometer och roligare kan man ha. Men Olof! Han verkar vara en morgonpigg hund. Framför allt känns han väldigt mycket som "min" hund. Han följer oftast mig  vart jag går när jag är hemma och sover alltid hos mig. När jag kliver upp, även om det är tidigt, kommer han nästan alltid också upp. Så, i morse tog jag med mig honom på min morgonrunda. Jag kortade ner den ganska rejält. Jag vill gärna springa en mil eller så, men det är ju för långt för honom, så jag bestämde mig för att ta "kyrkan-dammen" en flack tur på 4 km.

Jag kopplade honom i selen och joggade på lugnt. Det gick riktigt bra! Visst behövde vi stanna ett par gånger för att han skulle bajsa och kissa, men trevligare sällskap på morgonrundan får man leta efter! Hela första kilometern skuttade han fram och viftade på svansen. Sedan viftade han inte så mycket men lunkade villigt och glatt på. han visade tecken på att vilja svänga av hemåt ett par gånger lite tidigare än jag tänkt (för att det  är den vägen vi brukar gå när vi promenerar) men när han förstod att jag ville fortsätta framåt följde han villigt med. Nästan hemma har vi en liten backe (uppför). När vi kom dit tittade han upp på mig med en liksom frågande blick. Han började öka farten.

Jasså, du vill raca? Frågade jag och ökade jag med. Så spurtade vi upp för backen han piggare och gadare än mig (hej pollenallergi!). Men så roligt! Vilken skillnad att springa med en hund som verkligen tycker att det är kul!

Detta bådar ju gott för framtiden. Kanske får jag trots allt ett glatt sällskap på mina morgonrundor framöver?