Backträning is the shit!

Efter lördagens långpass insåg jag en sak, jag suger på att springa i backar! Blir ju skittrött! Detta måste åtgärdas! Så, när solen började sänka sig så pass att man inte skulle avlida i värmen gav jag mig iväg mot Bankerydsledens första mördarbacke. Det är ca 2 km dit hemifrån mig så det blir en lagom uppjogg tänkte jag.

Planen var att ta backen 3 gånger. Jag tog det lugnt upp till backen och enda målet i själva backen var att inte gå. Det behövde alltså inte gå fort, men jag fick inte gå. Med halva backen avklarad började det bränna i benen, pulsen började dra i väg och en impuls att stanna fick mig nästan att stanna också. Men bara nästan. Jag stannade inte! Väl upp rusade hjärtat och jag var ordentligt andfådd, tänkte att två gånger till så avlider jag ju! Men jag höll fast vid min plan och joggade en lite runda ner till början av backen igen.

Andra gången gick det bättre. Visst brann det lite i benen, och visst kände jag av morgonens styrketräning, men det kändes inte så omöjligt att ta backen ännu en gång. Så, jag joggade ner igen. På vägen ner såg jag en stig jag inte reflekterat över tidigare och tänkte att den testar jag när jag springer ner nästa gång.

Vid tredje uppförslöpet kändes det såklart i benen också, men väl uppe var jag sugen på att ta backen igen! Nu hade jag inte tid med det, för jag visste att maken stod hemma och fixade värsta mysmiddagen, så jag tog inte ett fjärde varv.

Tänk att det kan kännas så! Jag fick en ordentlig boost för självförtroendet efter den här löprundan. Hade jag gett upp efter första försöket på backen hade jag antagligen känt mig misslyckad och börjat fundera över hur kass jag egetnligen är på att springa i backar, men nu blev ju känslan precias tvärtom! Jag kände mig pigg, glad och stark efteråt och började i huvudet genast fundera på när jag ska attackare backen igen! Kanske köra backen tills jag bara inte orkar mer? Hur många varv kan det bli?

Så, slutsatsen av detta är:
1. Även om det känns tufft i början, så behöver inte det betyda att hela passet kommer att kännas som bly i skorna.
2. Det är riktigt kul att variera löpningen och inte bara (som jag oftast gör) fokusera på distans och antal sprungna rundor.
3. Vem vet, jag kanske till och med kommer att gilla intervaller en vacker dag?
4. Även en backhatare som jag kan plötsligt tycka att springa i backar är det bästa sättet att roa sig på en solig söndagskväll i maj.

Att det kändes tufft efter första varvet var sedan heller kanske inte så konstigt, insåg jag när jag kom hem och hade synkat klockan. Den lugna "uppjoggen" var just precis "uppjogg" så, jag hade ju sprungit uppför i närmare 2 kilometer när jag kom upp för mördarbacken första gången.

Eller vad säger ni om den här höjdkurvan? ;-)
Märkligt nog har jag aldrig tänkt på att den biten också är rätt mycket uppför, kanske därför mördarbacken alltid känns så tuff. Turen börjar med en massa uppför och jag som egentligen behöver ca 3 km innan jag är ordentligt uppvärmd...