Konsumtionssamhället

Denna sommar har inneburit en del del funderande från min sida. I juli var vi på Senoren (en ö strax utanför Karlskrona) på ett kristet familjeläger. En helt fantastisk vecka med all mat ordnad av andra, lite bibelundervisning på förmiddagen roliga aktiviteter och barnen hade ständigt fullt upp med alla kompisar.

Det är egentligen lite lustigt vad som kan få en att börja tänka. I mitt fall denna sommar var det en liten bisats av Mikael Klingberg (som höll i bibelundervisningen på Senoren): När vi vill köpa något är det bra att ställa sig frågan: Har jag råd? och kanske lite svårare: behöver jag detta?

Det är ofta som vi får för oss att vi vill ha saker. Lite som godissug. När man blir sugen på choklad så kan man inte tänka på något annat. Antingen köper man lite choklad och så är man nöjd, eller så härdar man ut och kommer på att den där chokladen är ju allt bra onödig egentligen.

Jag har börjat tänka lite på hur sjukt mycket vi tror oss behöva! Ofta handlar det mest om att höja sig själv. Höja din status, se snyggare ut, få ett bekvämare liv. Ganska själviskt egentligen, eller hur? Är det  verkligen det som gör oss lyckliga? Att se bättre ut? Att ha status i andras ögon? Att ha det coolaste hemmet eller att ha de mest välklädda barnen?

Jag menar inte att man inte ska ha snygga kläder eller att man inte kan unna sig att ha ett inredningsintresse. Men när jakten på att hela tiden ha det senaste tar upp all vår tid och vi glömmer bort våra medmänniskor, då tror jag det har gått för långt! En annan person på lägret sa så här: När jag köper någon ny pryl brukar jag tänka: Behöver jag denna? Om svaret är ja, brukar jag fortsätta: Kan någon annan också ha glädje av detta? Om svaret är ja så är chansen stor att jag slår till. Det tänket går ju såklart inte att praktisera på varenda liten skitsak, men större inköp.

Allt vi har, ALLT har vi fått av Gud. Livet, vårt förstånd och våra färdigheter. Vem är då jag att bara använda det för att tillfredsställa mig själv?

Att ha en generös attityd tror jag är en stor hemlighet till lycka. Att hjälpa till när någon behöver det. Att låna ut bilen när någon ska flytta. Att ge urväxta kläder vidare till någon som har användning för dem. Det gör dig inte bara glad och nöjd. Det är dessutom ett fantastiskt sätt att spara på jordens resurser. Om alla känner att de själva måste köpa allt nytt. För att man inte kan låna av någon annan, eller ärva, det är då vi får detta konsumtionssamhälle där alla jobbar och sliter för att kunna köpa alla de där statusprylarna och vi hinner inte träffa våra vänner, hjälpa någon som har det svårt eller sitta och filosofera med våra barn.

Jag kanske gör detta onödigt enkelt eller onödigt svårt, men kan detta vara en av orsakerna till att människor mår mer dåligt än någonsin, trots att vi har det bättre, rent ekonomiskt, än någonsin tidigare?

Jag tror att vi alla skulle må lite bättre om vi lyfter blicken från de egna problemen och ser om det finns något vi kan göra för någon annan. När man ser andras problem och försöker hitta ett sätt att hjälp till brukar de egna problemen ha en tendens att bli lite mindre.

Jag vet att jag kan bli mycket bättre på detta.
Min önskan inför denna höst är att jag ska få göra åtminstone en annan människa lite gladare.