söndag 26 mars 2017

Skadebenägen? Jag?

I går sprang jag ultraintervaller. Alltså, det var tänkt att jag skulle springa 10 km var tredje timme i 24 timmar. Totalt 80 km. Det var inte första gången jag gjorde det. Jag har gjort det flera gånger förut. Det brukar såklart vara jobbigt och man får ont och blir stel lite här och var. Men, jag brukar klara av det.



Förra sommaren fick jag problem med ett knä som trogna läsare kanske minns. Närmare bestämt vänster knä. Den skadan anser jag var självförvållad  genom ogenomtänkt löpning. Men varför skulle jag tro att jag kunde skada mig? Jag hade ju sprungit mycket och länge, alltid på ren lust och känsla och jag hade aldrig vart skadad. Inte på riktigt! Men med två ultra lopp inom loppet av en vecka (det första mitt livs första) bestämde sig mitt vänstra knä för att helt enkelt kasta in handduken.

Detta ledde till en del alternativ träning och rehab, men först efter att jag fått ordentligt jätte ont i och med Ultravasan 90, som låg 2 månader efter mitt livs andra ultra (den där knät bestämde sig för att kasta in handduken).

Sedan november nånting (tror jag) har jag inte besvärats alls av mitt vänstra knä. Jag har trappat upp veckodistansen till den nivå jag var på innan skadan och samtidigt lagt till en hel del styrketräning och rörelseträning. På senare tid har jag även lagt till alternativ träning i form av spinning, längdskidåkning och simning men ganska sporadiskt.

Visst har jag känt att det blivit mycket träning, men jag har inte haft ont (på ett dåligt sätt) förrän i slutet av februari. Då sprang jag och Tomas ett långt långpass från Bankeryd till Gränna (den sträckan är ca 44 km men vi kom inte riktigt så långt). När vi hade kommit drygt 30 km fick jag först kramp i magen. Därefter började mitt högra ben (inte det vänstra som var det som krånglade i somras) känns konstigt och jag fick ont. Från foten genom smalbenet och upp i knät. Smärtan landade någonstans vid yttersidan av höger knä. Det blev bättre direkt när jag började gå, men kom tillbaka direkt när jag försökte springa. Vi lyckades ta oss till Gyllene Uttern och det blev ett långpass på 42 km. En mara, Inte så illa.

Dagen efter den turen kände jag inte av smärtan i knät alls. Två dagar efter kunde jag springa en mil i njutfart utan att besväras av knät. Så, jag avbokade tiden till sjukgymnasten som jag bokat tidigare under dagen. Kände att det nog bara var en engångs grej och säkert berodde på skorna (jag sprang i ett par skor jag tidigare haft besvär med och aldrig hade jag sprungit så långt i dem).

Men så i går. I början av den tredje intervallen (efter 23 sprungna km totalt) började benet kännas konstigt igen. Det betedde sig på samma sätt som för en dryg månad sedan. Denna gång kunde det inte bro på skorna. Jag sprang i ett par väl insprungna skor som jag aldrig haft bekymmer med.

Jag höll ut och sprang klar intervallen. När det var plant underlag gick det bättre. Jag "vilade" en intervall och körde crosstrainer istället. Crosstrainer gick bra och jag bestämde mig för att testa ännu en intervall. Det fungerade dåligt. Det gjorde ont i knät direkt. Men jag är envis och varvade gång/lufsande i en timme. Jag fick i hop 8 km.

Efter det blev det alternativträning i alla de kommande intervallerna, spinning och crosstrainer. Utom sista intervallen, då det gjorde ont även att crosstraina. Så, jag la av där och då.

Väldigt besviken. Jag vet ju att jag kan klara att springa 8 mil under ett dygn. Jag ville så gärna. Jag hade förberett mig bättre än någonsin. Inte sprungit en massa veckan innan, kört yoga och lite styrketräning, allt för att jag skulle vara i fin form inför utmaningen. Men ändå skiter det sig.

Jag känner mig kass. Jag vet att jag inte borde känna så. Jag har både konditionen och pannbenet som krävs för att springa ultra. Men mina knän verkar inte vara av samma virke...

Idag känns det bättre i knät. Men i natt gjorde det ont varje gång jag rörde mig i sängen och under förmiddagen kunde jag inte gå ordentligt. Men under dagen har det släppt allt mer och jag fixade en promenad med hundarna utan besvär.

Ny tid är bokad till sjukgymnasten, fick en tid redan på tisdag! Vi får se vad det ger.

Under tiden tänker jag fundera på vad detta kan bero på. Skadad två gånger under mindre än ett år. efter att ha sprungit i närmare 11 år utan skador....

To be continued.

tisdag 14 mars 2017

Ny löparkompis!

För ett par år sedan bestämde vi oss för att skaffa en hund. Mycket för att jag ville ha en hund att springa med. Så vi skaffade oss Frost. En härlig whippet med mycket spring i benen. Han har fått följa med på många springturer, både långa och korta. Problemet är bara att han inte riktigt verkar tycka att det är roligt. Han följer med, men för att han ska tagga till behöver man komma upp i farter under 5:00. Vilket stackars matte inte klarar på längre sträckor. Däremot är han ett väldigt trevligt sällskap när han är lös. Men lös kan man ju inte ha honom överallt. Riktigt så pålitlig är han inte.



Men, så skaffade vi oss en hund till. Främst för att Frost skulle få en kompis att leka med och springa i kapp med utomhus. Whippets behöver springa löst, och fort några gånger i veckan och det är betydligt lättare med en annan whippet som triggar igång farten. Dessutom tänkte vi att det blir roligare för Frost med lite sällskap hemma när vi jobbar.

Olof är ännu bara en valp. Han är snart 7 månader så några längre springturer är det inte tal om ännu. Men kortare turer har vi testat några gånger nu. I söndags sprang jag en sväng med båda hundarna. Det gick lite sådär får jag väl säga. Två hundar som inte spirnger rakt utan hela tiden trasslar in sig i varandra och vill inte den ena stanna och lukta eller kissa, så vill den andra det. Meckigt.

Men idag testade jag för första gången att springa med bara Olof. En tidig morgonrunda. Det var just det jag ville ha en hund som sällskap till. Tidiga turer före jobbet. Dessvärre är Frost fruktansvärt morgontrött, så honom har jag aldrig fått med mig ut tidigt en morgon. Och att spirnga med honom när han inte vill, det är inte kul. Då blir det släpa på motvillig hund i några kilometer och roligare kan man ha. Men Olof! Han verkar vara en morgonpigg hund. Framför allt känns han väldigt mycket som "min" hund. Han följer oftast mig  vart jag går när jag är hemma och sover alltid hos mig. När jag kliver upp, även om det är tidigt, kommer han nästan alltid också upp. Så, i morse tog jag med mig honom på min morgonrunda. Jag kortade ner den ganska rejält. Jag vill gärna springa en mil eller så, men det är ju för långt för honom, så jag bestämde mig för att ta "kyrkan-dammen" en flack tur på 4 km.



Jag kopplade honom i selen och joggade på lugnt. Det gick riktigt bra! Visst behövde vi stanna ett par gånger för att han skulle bajsa och kissa, men trevligare sällskap på morgonrundan får man leta efter! Hela första kilometern skuttade han fram och viftade på svansen. Sedan viftade han inte så mycket men lunkade villigt och glatt på. han visade tecken på att vilja svänga av hemåt ett par gånger lite tidigare än jag tänkt (för att det  är den vägen vi brukar gå när vi promenerar) men när han förstod att jag ville fortsätta framåt följde han villigt med. Nästan hemma har vi en liten backe (uppför). När vi kom dit tittade han upp på mig med en liksom frågande blick. Han började öka farten.

Jasså, du vill raca? Frågade jag och ökade jag med. Så spurtade vi upp för backen han piggare och gadare än mig (hej pollenallergi!). Men så roligt! Vilken skillnad att springa med en hund som verkligen tycker att det är kul!

Detta bådar ju gott för framtiden. Kanske får jag trots allt ett glatt sällskap på mina morgonrundor framöver?

fredag 10 mars 2017

Vaddå "slipp all annan motion"

Sådana här rubriker stör jag mig på. Mycket! Efter att ha läst hela artikeln förstår jag ju att man riktar sig till personer som inte tränar eller rör sig särskilt mycket.  Men ändå! Jag tycker man signalerar att motion är något tråkigt, jobbigt och nödvändigt ont.  Vilket inte kan vara längre från sanningen! Visst förstår jag att många har den inställningen. Men det är ju precis det som är problemet! Allt för många tror att träning är tråkigt! Att träna kondition är jobbigt och något man borde göra men allt för ofta hittar ursäkter till att utföra.

Jag föreslår att vi vänder på steken. Börjar ta för givet att alla tycker att det är roligt att röra på sig.  Vi kan ställa frågan: Vad tycker du är roligt att göra när du rör på dig?

Jag pratar varje dag med barn om aktivitet, kost och sömn.  När vi pratar om konditionsträning tror de flesta att de måste springa fort för att det ska ha någon effekt. Och att de har dålig kondition bara för att de inte är bäst i klassen på att springa. Springa tror många inte att de klarar.  Men när jag frågar om de orkar dansa till favoritmusiken i 20 minuter utan att stanna, då skiner många upp och säger tvärsäkert JA! Eller, klarar du att spela fotboll med kompisar utan paus i 20 min? Får ofta ett tveklöst JA där med.

Att lägga fram det på det sättet tror jag ökar chansen att de lägger lite mer tid på det de tycker är roligt och samtidigt kanske de känner, det hoppas jag i alla fall, att de samtidigt som de har roligt gör något väldigt bra för sin hälsa.

Att använda negativa vinkligar på rubriker i en tidning som ska uppmuntra till träning anser jag är kontraproduktivt.  Men de kanske egentligen vill att alla för alltid ska fastna i "nystarts-träsket" igen, igen och igen.  För har man inställningen att man ska göra så lite som möjligt, då lär man ganska snart inte göra ens det lilla som faktiskt krävs. Sedan efter några veckor utan motion köper man sig en tidning igen för att få lite inspiration, och så håller det på.

Men visst är det så att 3 promenader i veckan ger stora hälsovinster! Mer behövs faktiskt inte för att man ska få en rad riktigt trevliga effekter som bättre sömn, mer energi, bli gladare och få lättare för att fokusera.  Bland annat.

Med tanke på det hade en bättre rubrik varit:

Varje steg räknas! Bättre hälsa med promenader som motion!

Över huvudtaget tycker jag vi fokuserar för mycket på det negativa.  Var lite positiv, se livet från den ljusa sidan.  Det blir mycket roligare då!

Intervaller och nya skor

Jag har länge letat efter ett par BRA löparskor för löpning på asfalt eller blandad terräng. Jag har testat både Saucony Kinvara och Saucony Zealot. Båda sitter skönt på foten och underbara att springa i, men de håller inte särskilt länge.

Har testat Altra intuition också, och de fungerade ju bra. Både på längre och kortare sträckor... Hmm, undrar varför jag inte gått på ett par till?

Altra Torin slog jag till på när mina intuition var slut. Tänkte att det är ju typ samma sko men lite rejälare sula, vilket kändes som en bra ide då sulan på mina Intuition var helt nernötta (ja, det kom in grus i skon från undersidan, genom sulan men så hade jag ju sprungit många mil i dem också). Men de fungerar inte lika bra. Jag får ont i höger fot/vad/knä av dem om jag springer längre än 3 mil. Jag gillar ju ultra, så en mångdträningssko bör jag klara springa långt i!

Så, jag slog till på ett par Hoka One one Clifton. De klarar jag visserligen att springa långt i (jag sprang Råda 6-timmars med dem) men de är inte särskilt sköna. De klämmer över tårna och efter ultran hade jag rejäla blåsor på yttersidan av båda fötterna. Det kände jag som tur var inte förrän efter loppet! Numera använder jag dem ibland till kortare turer. Men de klämmer över tårna.

Så, nu har jag testat ännu ett märke. Ett par Skechers GoRun 5. Jag har varit nyfiken på dessa skor en tid, men de säljs bara över nätet så jag har inte vågat slå till. Men, efter tips i en tråd på Jogg.se beställde jag ändå ett par.



Mitt första intryck var att de inte är särskilt snygga (men utseendet är av mindre betydelse, faktiskt, funktonen är viktigare) men de matchar mina nya tajts som jag fick av en träningstidning perfekt! När jag tog på mig dem tyckte jag de kändes stora. Liksom långa i fram, säkert 2 cm kvar till kanten där tårna slutar. Och då köpte jag storlek 38, normalt har jag 38 2/3 på löparskor. Men i övrigt satt de bra och kändes väldigt mjuka och följsamma.

Nu vill inte jag lägga ännu en tusenlapp på ett par skor som inte kommer att hålla så länge, så jag beslöt mig för att testa dem på löpbandet på gymmet.

Det blev "almenäsintervaller", eller 1 minuts intervaller med 1 minuts vila mellan varje. 10 minuter upp och nerjogg. 7,6 km löpning totalt enligt bandet.

Så, vad kan jag då säga om skorna? Faktum är att jag vet inte! Jag glömde känna efter! Tänkte överhuvudtaget inte på skorna och sprang på utav bara sjutton.

Så, hur gör jag nu? De känns sköna på foten, jag kan uppenbarligen springa i dem utan besvär och utan att ens tänka på vad jag har på fötterna. När jag tänker efter så påminner de nog väldigt mycket om kinvara. Vilket ju borde vara ett bra betyg. Men kommer de hålla för ultralånga pass?

Ja, det kan ju bara tiden utvisa....

torsdag 9 mars 2017

När livet är en såpopera

Det händer mycket konstiga grejer i mitt liv just nu. Jag tänker inte gå in på detalj, men då och då undrar jag om jag drömmer eller om är allt på riktigt?

Nåja, jag brukar ta det mesta med jämnmod och tänka att det ordnar sig alltid. Och det gör det ju. Ordnar sig alltså.

Kanske är det dags för mig att få min beskärda del av konstigheter. Jag menar, livet har ju faktiskt mest rullat på för min del. Lite drama och intriger är ju rätt uppfriskande, så länge man inte själv är en aktiv del i det hela. Jag står mer utanför och liksom facineras över hur folk kan bete sig.

Så ser det alltså ut runtomkring, samtidigt som jag personligen känner mig lite vilsen. Kanske är det en tidig 40-års kris? Jag vet inte om jobbet jag har verkligen är det jag vill jobba med. Samtidigt kan jag inte riktigt komma på vad jag skulle vilja göra istället. Det är mycket som är bra på mitt jobb. Jag älskar verkligen det jag gör, men drabbas då och då av tristess. Kanske läge att gå ner lite i arbetstid och plugga igen? Men vad ska jag plugga? Det är inte så lätt att göra en förändring när man inte riktigt vet vad man vill. Bara att man vill något annat.

Jag har funderat i banor som att försöka hitta ett jobb där jag kan dra nytta av min löpning och de kunskaper jag har inom träning. Men när jag tänker mer på det så tror jag att jag mår bäst av att ha träningen som en hobby. Jag skulle antagligen ledsna på allt vad löpning och träning heter om det blev ett jobb. Och på sätt och vis kompletterar min träning mitt jobb på ett väldigt bra sätt.

I vanliga fall när det är något jag funderar på brukar en löprunda hjälpa. Jag tänker så bra när jag springer. Och på de senaste turerna har jag funderat på om det hela kanske är att jag påverkas av allt som händer runtomkring? När andra bryter upp, folk som man trodde sig känna börjar ta märkliga beslut. Kanske är det det som gör att jag börjar ifrågasätta mina egna val? Kanske ska jag bara luta mig tillbaka och se vad som händer? Vänta tills allt har lugnat ner sig och sedan fundera på vad jag egentligen vill.

Det får jag fundera på under nästa springtur.

Spring snyggt där ute!

måndag 6 mars 2017

The tailwind effect!

Två lördagar i rad har jag och maken sprungit långpass i hop. Jag har lite delade känslor inför långpass med Tomas. Missförstå mig rätt, han är världens bästa på många sätt, men ska jag vara helt ärlig tycker jag nog ändå bäst om att springa själv. Men att komma ut på långa långpass är svårt. Mest för att jag har en förmåga att springa vilse (vilket i och för sig kan resultera i väldigt långa långpass).


När jag springer själv kan jag intala mig att jag får gå när jag vill och jag kan ju alltid korta av turen om jag känner att jag behöver det. Nu blir det ju aldrig så, men bara vetskapen om att jag KAN om jag VILL, gör att det genast känns lättare. Sedan tycker jag att det är lite jobbigt att vara den som är långsammast. Jag gillar inte att sinka någon annan. Däremot har jag ingenting emot att springa med någon som är långsammare än mig, det kan jag till och med tycka är både utvecklande och roligt (hoppas bara att det inte bara beror på att jag får känna mig "bäst").

Både förra lördagen och denna lördagen hade jag i vanlig ordning lite ångest-light innan. Men, intalade mig att det blir trevligt. Och förra lördagen (då sprang vi 42 km) blev en riktigt go tur. Tomas höll nästan hela tiden ett bra tempo för mig och under flera timmars lugn löpning hinner man prata om allt och ingenting. Jag tvingade mig själv att inte bli irriterad över att hur oförskämt pigg och stark han ser ut hela tiden. Och det fungerade.



I lördags var det då dags igen för ett längre långpass. Jag kände mig otaggad. Visste ju att vi skulle springa delar av bankerydsleden och hur man än gör där så blir de första kilometrarna uppför. Men, när man springer långt får man gå i backarna, även om de kommer i början. Redan efter 5-6 kilometer var jag ändå ganska slut. Jag hade väl inte direkt ont någonstans men kände mig energilös. Jag hade ätit en rejäl frukost och tänkte att det inte kunde bero på att jag ätit för lite. När man springer lite längre ändrar sig oftast känslan längs vägen. Även om man känner sig trött och sliten ena stunden kan man i nästa ha fått nya krafter och känna sig urstark. Det är nog mycket det som gör att jag gillar långdistanslöpning. Men här lät den känslan vänta på sig. Vid 16 kilometer stannade vi lite och jag tog ett par nävar nötter och torkad frukt. Tomas var det perfekta löpsällskapet. Drog inte ifrån, lät mig springa först och bestämma takten och kom med peppande kommentarer. Det är svårt att vara sur då. Så, humöret var väl så bra det kunde, men ack så tungt det var att springa!


 Nötterna hjälpte inte nämnvärt. Mina vanliga "mantran" ( snygg, stark, snabb!) funkade inte heller. Någonstans efter 20-25 km frågade Tomas om jag ville ha lite tailwind. Sportdryck. Jag är ganska skeptisk mot det, eftersom de få gånger jag har testat har min mage bangat ur totalt. Men nu kände jag att jag orkar ju kanppt springa ändå så jag tar några klunkar. Effekten lät inte vänta på sig. Ganska omgående kom jag in i en skön lunk och tänkte inte så mycket på det förrän Tomas säger att nu är du ju mycket piggare!


 Plötsligt började jag ju prata glatt igen, istället för att stirra stint ner i marken fullt fokuserad på att bara ta mig framåt. Då gick jag till och med med på att ta en liten omväg hem för att få ihop i alla fall 29 km! Ganska snart därefter sinade krafterna igen, men då var vi nästan hemma.

Lärdom: Det är oerhört tungt att springa utan energi. Ibland verkar det inte hjälpa att ha ätit bra innan. Kanske låg jag redan lite back från förra veckans långpass och all övrig träning? Kanske är det därför jag tycker att det är så tungt med långa långpass? Jag fyller inte på med energi i tid!

En sak är säker. Inför nästa långpass tänker jag testa tailwind hela vägen! Vem vet hur långt jag då kan springa!?

Tailwind finns förövrigt att köpa på bland annat runon.se :-)