Jag brukar egentligen inte ägna mig åt att avlägga en massa nyårslöften. Men, jag gillar att sätta upp små utmaningar eller mål inför det nya året.
I år ligger en stor utmaning framför. Ultravasan. 90 km löpning i mestadels terräng. Jag kanske är naiv men jag tror att jag kommer att klara det galant! Som alltid tänker jag: Hur svårt kan det vara? Jag är envis som synden och att nöta på lugnt och långt är ju det jag gillar mest. Jag har bara som mål att ta faktiskt ta mig i mål. Jätte gärna under 11 timmar men vet inte om det är ett rimligt mål.
Jag är dock inte helt dum i huvudet. Jag fattar att det krävs lite förberedelser och träning. Så, en bra början tänker jag är att jobba upp styrkan i kroppen med fokus på bål och balans. Det har alltid varit min akilleshäl. Styrketräning är ju så tråkigt! Men, sedan nyår, och faktiskt redan innan dess, har jag och Tomas börjat köra styrketräning hemma tillsammans. Och de senaste veckorna har det faktiskt blivit två gånger i veckan. Det blir mycket roligare att träna tillsammans. Och det är inspirerande att se att jag faktiskt blir starkare. Så ett av årets utmaningar blir att få in en regelbundenhet i styrketräningen. Det kommer att göra mig mer uthållig och det är ju också skadeförebyggande.
Det andra målet blir att få in fler långa långpass. Hittills i min träning har jag mest bara kört på känn. Sprungit när och hur jag vill och det har för det mesta varit lust-styrt. Så kommer jag att fortsätta men ta medvetna val att planera in långa härliga Långturer i vår och sommar.
Det där med att följa program och filosofier har aldrig legat för mig. Jag springer lite som jag vill och det har fungerat bra hittills. Så det tredje målet för i år är att lyssna på kroppen och låta löpningen bli vad den blir utifrån vad jag för tillfället känner motivation inför.
Jag tror att 2016 blir ett fantastiskt år!
torsdag 4 februari 2016
En löpares ambivalens
Igår sken solen. Jag hade möjlighet att gå tidigare från jobbet och därmed hinna springa lite i dagsljus. Skyndade mig iväg och började springa "milen" i Öxnehaga (motionsspår). Kom under turens gång på att jag stuckit i väg alldeles för tidigt. Hade nämnligen även planerat att vara med på Team nordic trail träningen kl 18:30 och hade ingen möjlighet att åka hem emellan. Så, jag bestämde mig för att spirnga lite längre. Jag kunde ju inte gärna sitta och och bli både stel och kall i väntan på TNT, likabra att hålla sig i rörelse. Så jag sprang 5:an också, och elljusspåret. Tog det väldigt lugnt och hade väl inte världens bästa krut i benen mot slutet så jag stoppade klockan och gick in i Öxnegården för att värma mig innan TNT. En dryg halvtimme kvar. Kom på att jag både ätit och druckit dåligt innan. Jag och min impulsivitet!
Nåja, det får gå.
När det var dags för korta intervaller med TNT kände jag mig allt annat än pigg. Sega ben, frusen och ganska energilös. Men jag kämpade på ändå. Funderade på varför egentligen. För att jag liksom hade planerat det? Ja, antagligen. Passet var tufft med först 10 stycken 70:20 intervaller (springa 70 sekunder, vila 20). Tuffare än det låter. Sedan lite parövningar och nerjogg. Kände mig ändå rätt ok på väg hem, men efter duschen dippade jag ordentligt. Blev illamående och fick kväljningar. Kände mig trött och matt. Och fick vansinnigt ont i huvudet. Blev nästan rädd att jag höll på bli sjuk. Men, jag tror detta stavas energibrist. Hade ätit dåligt på lunchen också pga att maten nästan var slut när jag kom till matsalen.
Tomas hade ordnat en fantastisk middag. Hamburgare med alla tillbehör man kan tänka sig. Så jag kämpade på med att få i mig. Det tog tid. Men åt nästan hela portionen. Tog sedan en huvudvärkstablett och gick och la mig.
I morse var jag mitt vanliga jag igen. Kände igår att jag nog skulle vila helt idag. Har faktiskt när jag tänker efter tränat varje dag de senaste 2 veckorna så vila är ju verkligen på sin plats!
Men så skiner solen. Temperaturen runt 0 grader och jag blickar ut över Vättern från mitt jobb och tänker: Åh vad härligt det skulle vara med en spirngtur!
Gårdagens vedermödor redan glömda uppenbarligen.
Nåja, det får gå.
När det var dags för korta intervaller med TNT kände jag mig allt annat än pigg. Sega ben, frusen och ganska energilös. Men jag kämpade på ändå. Funderade på varför egentligen. För att jag liksom hade planerat det? Ja, antagligen. Passet var tufft med först 10 stycken 70:20 intervaller (springa 70 sekunder, vila 20). Tuffare än det låter. Sedan lite parövningar och nerjogg. Kände mig ändå rätt ok på väg hem, men efter duschen dippade jag ordentligt. Blev illamående och fick kväljningar. Kände mig trött och matt. Och fick vansinnigt ont i huvudet. Blev nästan rädd att jag höll på bli sjuk. Men, jag tror detta stavas energibrist. Hade ätit dåligt på lunchen också pga att maten nästan var slut när jag kom till matsalen.
Tomas hade ordnat en fantastisk middag. Hamburgare med alla tillbehör man kan tänka sig. Så jag kämpade på med att få i mig. Det tog tid. Men åt nästan hela portionen. Tog sedan en huvudvärkstablett och gick och la mig.
I morse var jag mitt vanliga jag igen. Kände igår att jag nog skulle vila helt idag. Har faktiskt när jag tänker efter tränat varje dag de senaste 2 veckorna så vila är ju verkligen på sin plats!
Men så skiner solen. Temperaturen runt 0 grader och jag blickar ut över Vättern från mitt jobb och tänker: Åh vad härligt det skulle vara med en spirngtur!
Gårdagens vedermödor redan glömda uppenbarligen.
torsdag 29 oktober 2015
Långdistans
Jag facineras oerhört av hur kroppen och sinnet fungerar. Jag är så tacksam att jag hittat löpningen för jag lär mig så mycket om mig själv genom att springa.
Jag har lärt mig att när kroppen skriker sluta och jag bara vill ge upp så går den känslan faktiskt över. Bara nån kilometer senare kan krafterna var tillbaka och jag orkar springa mycket längre.
Jag har lärt mig att huvudet spelar en många spratt vid en lång springtur. Man känner alla sorters känslor: Glädje, trötthet, ilska, irritation, eufori, uppgivenhet och allt däremellan.
Löpning är ett väldgt bra sätt att lära känna sig själv; hur man reagerar på motgång och hur euforiskt glad man kan bli över att höra en speakerröst vid målet på ett långlopp.
Det är väldigt inspirerande och en av de saker som gjort att jag fastnat vid just långdistanslöpning.
Jag har lärt mig att när kroppen skriker sluta och jag bara vill ge upp så går den känslan faktiskt över. Bara nån kilometer senare kan krafterna var tillbaka och jag orkar springa mycket längre.
Jag har lärt mig att huvudet spelar en många spratt vid en lång springtur. Man känner alla sorters känslor: Glädje, trötthet, ilska, irritation, eufori, uppgivenhet och allt däremellan.
Löpning är ett väldgt bra sätt att lära känna sig själv; hur man reagerar på motgång och hur euforiskt glad man kan bli över att höra en speakerröst vid målet på ett långlopp.
Det är väldigt inspirerande och en av de saker som gjort att jag fastnat vid just långdistanslöpning.
torsdag 22 oktober 2015
Att hitta sig själv
Löpning är så mångfacetterat. Man kan springa långt, man kan springa kort, man kan springa asfalt, eller trail, eller motionsspår eller i bergen. Man kan springa fort eller sakta, intervaller eller distans. Följa program eller bara springa på känsla.
Ibland funderar jag över om det verkligen är så att man måste ha en favorit. Om man nu älskar traillöpning till exempel, måste man då förakta asfalt? Om det ska jagas höjdmeter till varje pris, kan man inte njuta av flacka underlag?
Och, om man egentligen njuter mer av flack löpning är man då bara lat?
Ibland kan det kännas som att traillöpare smått föraktar asfaltlöparna. Att de fnyser lite åt långa rundor på asfalt. Men kanske är det mitt eget förakt mot att jag gillar en viss form av bekvämlighet som gör att jag tänker så? Att jag inte tycker om att pressa mig själv tills jag spyr gör kanske att jag tror att andra traillöpare fnyser åt annan löpning än löpning i tuff och varierad terräng. För i ärlighetens namn vet jag inte om jag faktiskt hört någon fnysa åt just det.
Jag ser inget motsatsförhållande i att älska variationerna inom löpning. Jag kan verkligen njuta av en lång asfaltstur, oavsett om den är flack eller backig, Backar som är avsedda för att klaras med bil är sällan särskilt överjobbiga. Det har jag i och för sig säkert all traillöpning som jag ägnat mig åt att tacka för.
Jag kan även njuta av en lång trailtur i grisiga förhållanden. Men för mycket av det ena gör att jag saknar det andra. Den senaste tiden har det blivit mycket skogslöpning och visst är det härligt på många sätt men det har fått mig att faktiskt sakna mina asfaltsrundor!
Jag har också sprungit mycket tillsammans med andra ( fram för allt min man) och det är väldigt trevligt också, Men, jag saknar mina långa sköna springturer på egen hand. Turerna där jag når mina tankar. Där benen bara trummar på utan att jag ens tänker på att jag springer. Turerna där jag kan tänka klart alla tankar och löser alla världens problem.
Jag har en förmåga att anpassa mig. Försöker allt som oftast vara andra tillags (det gäller inte bara löpningen). Det är inget som sker medvetet. Jag kan efter en längre period känna att jag dragits in i något som JAG egentligen inte vill men som jag när jag gjorde valet faktiskt trodde att jag ville. Jag kan alltså ofta se att jag spontant och utan att verkligen känna efter väljer det som förväntas av mig. Jag lever i hop med en man som älskar friluftsliv: traillöpning som gärna ska vara både tuff och ha många höjdmeter. Vi omger oss också med folk som är sådana. Titt som tätt dras jag in i det, tills jag kommer i kapp mig själv och tänker: Vill jag verkligen detta? Varför jagar jag höjdmeter? Jag tycker ju inte ens om att springa i backar!
Jag älskar inte bergslöpning. Vad är vitsen med att gå större delen av en tur? För i riktigt tuff terräng kan man inte springa. Jo, utför kanske men uppför går sämre, Visst förstår jag vitsen med att ta sig upp på en fjälltopp och se den vidunderliga utsikten och att sedan låta benen rulla utaför berget på vägen ner. Det är roligt, ibland. Men vägen upp vill jag inte kalla löpning, snarare vandring och det är inte riktigt samma sak som löpning. Dessutom, jag hatar långa trixiga uppförsbackar!
Jag älskar inte heller friluftsliv (som i att bo i naturen). Att sova i tält är både kallt, blött och obekvämt, Kanske är jag lat, Men då får jag vara det. Däremot kan jag STÅ UT med att sova i tält eller under enklare former ifall det är det jag måste göra för att springa eller vandra i ett område som till exempel svenska fjällen. För även jag kan ju älska naturupplevelsen av att i lite snabbare tempo ta mig genom vildmarken, genom dalar med höga berg runt omkring.
Fart är också ett omtvistat ämne inom löpning. Jag kan tycka att det är roligt att sätta nya pb på en speciell distans, särskilt när det gäller lopp. Och jag blir glad när jag känner att jag orkar pressa på. Men jag njuter MINST lika mycket att nöta mil efter mil i behagligt tempo.
Så, vad jag vill säga med detta inlägg är att jag inte vill bli placerad i ett fack. Jag älskar att springa, ibland på asfalt, ibland i skogen och ibland i motionsspår. Ibland lite fortare men oftast i behagligt tempo. Det jag däremot inte älskar är att försöka springa uppför branta berg.
Är jag då en sämre löpare för att jag inte bara älskar en sida av myntet? Nej. Jag tror faktiskt inte det.
Ibland funderar jag över om det verkligen är så att man måste ha en favorit. Om man nu älskar traillöpning till exempel, måste man då förakta asfalt? Om det ska jagas höjdmeter till varje pris, kan man inte njuta av flacka underlag?
Och, om man egentligen njuter mer av flack löpning är man då bara lat?
Ibland kan det kännas som att traillöpare smått föraktar asfaltlöparna. Att de fnyser lite åt långa rundor på asfalt. Men kanske är det mitt eget förakt mot att jag gillar en viss form av bekvämlighet som gör att jag tänker så? Att jag inte tycker om att pressa mig själv tills jag spyr gör kanske att jag tror att andra traillöpare fnyser åt annan löpning än löpning i tuff och varierad terräng. För i ärlighetens namn vet jag inte om jag faktiskt hört någon fnysa åt just det.
Jag ser inget motsatsförhållande i att älska variationerna inom löpning. Jag kan verkligen njuta av en lång asfaltstur, oavsett om den är flack eller backig, Backar som är avsedda för att klaras med bil är sällan särskilt överjobbiga. Det har jag i och för sig säkert all traillöpning som jag ägnat mig åt att tacka för.
Jag kan även njuta av en lång trailtur i grisiga förhållanden. Men för mycket av det ena gör att jag saknar det andra. Den senaste tiden har det blivit mycket skogslöpning och visst är det härligt på många sätt men det har fått mig att faktiskt sakna mina asfaltsrundor!
Jag har också sprungit mycket tillsammans med andra ( fram för allt min man) och det är väldigt trevligt också, Men, jag saknar mina långa sköna springturer på egen hand. Turerna där jag når mina tankar. Där benen bara trummar på utan att jag ens tänker på att jag springer. Turerna där jag kan tänka klart alla tankar och löser alla världens problem.
Jag har en förmåga att anpassa mig. Försöker allt som oftast vara andra tillags (det gäller inte bara löpningen). Det är inget som sker medvetet. Jag kan efter en längre period känna att jag dragits in i något som JAG egentligen inte vill men som jag när jag gjorde valet faktiskt trodde att jag ville. Jag kan alltså ofta se att jag spontant och utan att verkligen känna efter väljer det som förväntas av mig. Jag lever i hop med en man som älskar friluftsliv: traillöpning som gärna ska vara både tuff och ha många höjdmeter. Vi omger oss också med folk som är sådana. Titt som tätt dras jag in i det, tills jag kommer i kapp mig själv och tänker: Vill jag verkligen detta? Varför jagar jag höjdmeter? Jag tycker ju inte ens om att springa i backar!
Jag älskar inte bergslöpning. Vad är vitsen med att gå större delen av en tur? För i riktigt tuff terräng kan man inte springa. Jo, utför kanske men uppför går sämre, Visst förstår jag vitsen med att ta sig upp på en fjälltopp och se den vidunderliga utsikten och att sedan låta benen rulla utaför berget på vägen ner. Det är roligt, ibland. Men vägen upp vill jag inte kalla löpning, snarare vandring och det är inte riktigt samma sak som löpning. Dessutom, jag hatar långa trixiga uppförsbackar!
Jag älskar inte heller friluftsliv (som i att bo i naturen). Att sova i tält är både kallt, blött och obekvämt, Kanske är jag lat, Men då får jag vara det. Däremot kan jag STÅ UT med att sova i tält eller under enklare former ifall det är det jag måste göra för att springa eller vandra i ett område som till exempel svenska fjällen. För även jag kan ju älska naturupplevelsen av att i lite snabbare tempo ta mig genom vildmarken, genom dalar med höga berg runt omkring.
Fart är också ett omtvistat ämne inom löpning. Jag kan tycka att det är roligt att sätta nya pb på en speciell distans, särskilt när det gäller lopp. Och jag blir glad när jag känner att jag orkar pressa på. Men jag njuter MINST lika mycket att nöta mil efter mil i behagligt tempo.
Så, vad jag vill säga med detta inlägg är att jag inte vill bli placerad i ett fack. Jag älskar att springa, ibland på asfalt, ibland i skogen och ibland i motionsspår. Ibland lite fortare men oftast i behagligt tempo. Det jag däremot inte älskar är att försöka springa uppför branta berg.
Är jag då en sämre löpare för att jag inte bara älskar en sida av myntet? Nej. Jag tror faktiskt inte det.
söndag 6 september 2015
Lillasyster
Visst, jag är ju faktiskt en lillasyster i ordets rätta bemärkelse. I min familj var två två syskon och jag var yngst, så visst är jag lillasyster. Men på senaste tiden har jag allt oftare känt mig lite som en lillasyster även i löparsammanhang. Inte så att jag känner mig underlägsen, nej, jag är tvärtom riktigt stolt över det jag åstadkommit! Bara en sån sak som att jag satt PB på 5k, pb på milen (två gånger!), pb på halvmaran och pb på maratondistansen (i fjällmiljö) bara i år. Jo, detta är året då de flesta PB:n fått på nöten och det bästa av allt är att jag känner att jag har mer att ge.
MEN, känslan av att vara lillasyster i sammanhanget kommer av att jag ofta springer med Tomas. Han har sprungit mindre än mig (om man räknar år vi hållit på) och ändå springer han hur lätt som helst ifrån mig på de flesta distanser. Dessutom springer vi allt som oftast i grupp på lite längre turer och då är det oftast ett gäng män, möjligen någon otroligt vältränad kvinna och så jag. Män är ju per definition snabbare än kvinnor och detta gör ju att jag ofta känner att jag drar ner tempot för övriga. Att jag blir någon de liksom får ta hänsyn till. Lite som en lillasyster.
Detta är MIN känsla. Jag tror inte att någon av de andra tänker så. När vi springer långpass i grupp är det självklart att man anpassar farten efter den som springer långsammast, men med tanke på hur mycket jag tränar känner jag en viss irritation att denna någon nästan alltid är jag!
Nåja, jag får väl helt enkelt ragga upp fler kvinnor som följer med på långturer! Helt själviskt, allt för att jag inte ska vara långsammast. ;-) Eller kanske för att det faktiskt vore väldigt trevligt med fler kvinnor i ultrasammanhang. Jag tror faktiskt att vi kvinnor är bättre lämpade för långdistans än kortdistans generellt sett. För, hur ofta har vi inte diskuterat detta fenomen, att män i stor utsträckning ger järnet i början av ett lopp och sedan ofta kroknar innan de hinner i mål, medan kvinnor i större utsträckning går ut lugnt och håller ett jämt tempo genom loppet.
Så kom igen nu tjejer! När vi pratar långdistans är farten ganska oviktig. Det viktiga är att hålla länge, och då är det njutfart som gäller.
Min favorittyp av löpning alltså. Och, med tanke på vilka jag har runt mig som också tycker om att springa, så blir det ju allt som oftast långa turer på egen hand. Eftersom det är då jag verkligen kan falla in i min "njutfart" och inte pressa upp farten bara för att inte vara den som är långsammast.
Jag har nog det bästa av två världar. En make och kompisar som driver på mig och hjälper mig att pressa mig ibland, och dessutom möjligheten att sticka iväg själv ibland och då träna mig på att springa långt och lugnt.
MEN, känslan av att vara lillasyster i sammanhanget kommer av att jag ofta springer med Tomas. Han har sprungit mindre än mig (om man räknar år vi hållit på) och ändå springer han hur lätt som helst ifrån mig på de flesta distanser. Dessutom springer vi allt som oftast i grupp på lite längre turer och då är det oftast ett gäng män, möjligen någon otroligt vältränad kvinna och så jag. Män är ju per definition snabbare än kvinnor och detta gör ju att jag ofta känner att jag drar ner tempot för övriga. Att jag blir någon de liksom får ta hänsyn till. Lite som en lillasyster.
Detta är MIN känsla. Jag tror inte att någon av de andra tänker så. När vi springer långpass i grupp är det självklart att man anpassar farten efter den som springer långsammast, men med tanke på hur mycket jag tränar känner jag en viss irritation att denna någon nästan alltid är jag!
Nåja, jag får väl helt enkelt ragga upp fler kvinnor som följer med på långturer! Helt själviskt, allt för att jag inte ska vara långsammast. ;-) Eller kanske för att det faktiskt vore väldigt trevligt med fler kvinnor i ultrasammanhang. Jag tror faktiskt att vi kvinnor är bättre lämpade för långdistans än kortdistans generellt sett. För, hur ofta har vi inte diskuterat detta fenomen, att män i stor utsträckning ger järnet i början av ett lopp och sedan ofta kroknar innan de hinner i mål, medan kvinnor i större utsträckning går ut lugnt och håller ett jämt tempo genom loppet.
Så kom igen nu tjejer! När vi pratar långdistans är farten ganska oviktig. Det viktiga är att hålla länge, och då är det njutfart som gäller.
Min favorittyp av löpning alltså. Och, med tanke på vilka jag har runt mig som också tycker om att springa, så blir det ju allt som oftast långa turer på egen hand. Eftersom det är då jag verkligen kan falla in i min "njutfart" och inte pressa upp farten bara för att inte vara den som är långsammast.
Jag har nog det bästa av två världar. En make och kompisar som driver på mig och hjälper mig att pressa mig ibland, och dessutom möjligheten att sticka iväg själv ibland och då träna mig på att springa långt och lugnt.
tisdag 1 september 2015
Veckans plan
Litet blogg uppehåll blev det visst. Men vad mer kan jag säga än att huvudet har varit tomt på ord? Eller att när inspirationen till ett inlägg funnits så har tiden inte funnits där.
Nu skriver jag i alla fall. Mycket har hänt på löparfronten. Jag har varit vid kebnekaise och sprungit och vandrat med Tomas, sprungit blodomloppet 10 km och satte pb på milen. Och nu i helgen sprang jag mitt livs första maraton; 42 km trail I fjällen. Underbart!
Så denna vecka handlar det om att inte gå på för hårt så att kroppen får återhämta sig. Vilade söndag helt från träning. I måndags blev det 45 min crosstrainer och lite bålstyrka (jag MÅSTE få rutin på det! Kände att mer magmuskler har varit bra att ha på maran! ). Igår ville jag känna hur benen kändes i löparspåret så vi (jag och maken) tog en lugn tur i klerebo med Frost (vår whippet). Benen kändes pigga men jag fick lite ont i bröstet. Möjligen lite kraxig i halsen också? Blev lite orolig att en förkylning var på g så istället för att springa till jobbet idag (som jag först tänkt) tog jag lite sovmorgon och tog det sena tåget till jobbet. Underbart skönt! Tror det var precis vad jag behövde! Känner mig mycket piggare idag och inget obehag i halsen. Så, ikväll blir det en lugn tur i öxnehaga innan tnt, sen tar jag det nog lite lugnt på tnt. Imorgon däremot är jag sugen på att springa både till och från jobbet. Vi får se, men det skulle passa bra då jag ju i så fall redan har kläder på jobbet (byter ju om till löparkläder på jobbet innan tnt) och det ju faktiskt är enda chansen till transportlöpning denna vecka. Efter det passar det nog bra med vila på fredag och nån lugn tur i helgen.
Well, that's the plan. Vi får se hur det går!
Nu skriver jag i alla fall. Mycket har hänt på löparfronten. Jag har varit vid kebnekaise och sprungit och vandrat med Tomas, sprungit blodomloppet 10 km och satte pb på milen. Och nu i helgen sprang jag mitt livs första maraton; 42 km trail I fjällen. Underbart!
Så denna vecka handlar det om att inte gå på för hårt så att kroppen får återhämta sig. Vilade söndag helt från träning. I måndags blev det 45 min crosstrainer och lite bålstyrka (jag MÅSTE få rutin på det! Kände att mer magmuskler har varit bra att ha på maran! ). Igår ville jag känna hur benen kändes i löparspåret så vi (jag och maken) tog en lugn tur i klerebo med Frost (vår whippet). Benen kändes pigga men jag fick lite ont i bröstet. Möjligen lite kraxig i halsen också? Blev lite orolig att en förkylning var på g så istället för att springa till jobbet idag (som jag först tänkt) tog jag lite sovmorgon och tog det sena tåget till jobbet. Underbart skönt! Tror det var precis vad jag behövde! Känner mig mycket piggare idag och inget obehag i halsen. Så, ikväll blir det en lugn tur i öxnehaga innan tnt, sen tar jag det nog lite lugnt på tnt. Imorgon däremot är jag sugen på att springa både till och från jobbet. Vi får se, men det skulle passa bra då jag ju i så fall redan har kläder på jobbet (byter ju om till löparkläder på jobbet innan tnt) och det ju faktiskt är enda chansen till transportlöpning denna vecka. Efter det passar det nog bra med vila på fredag och nån lugn tur i helgen.
Well, that's the plan. Vi får se hur det går!
onsdag 1 juli 2015
Mat är också viktigt!
Detta är ju främst en löparblogg, men vem orkar springa om man inte äter ordentligt? Så därför tänkte jag dela med mig av mina två bästa tips för somrig mat/mellanmål. Först och främst. Lindahls smaksatta kvarg! Den är kanske inte allt igenom superduper nyttig (innehåller aspartam) men förövrigt är det ett jättebra mellanmål/frukost. Jag tycker att det är lite för lite fett i den (0,2 g) så jag tänkte att jag hottar till den med lite vispad grädde (denna gång hade jag den med blåbärssmak hemma). Och vanilj är ju alltid gott, så i med lite vaniljpulver också. Och tadaa! Ett riktigt gott mellanmål! Lika gott som glass! Smakar ungefär som blåbärsmousse. Den tillsatta grädden gör kvargen lite mer fluffig och också lite mera mättande. Testa vettja!
Mitt nästa tips är en variant av caprese. Jag läste detta recept i en amelia-sommar för något år sedan och receptet kommer från början från Mat-Tina. Det är snabblagat, somrigt, näringsrikt och jättegott! Vad mer kan man begära?
Ta ett gäng härliga tomater (jag gillar mini kvist tomater) och lägg dem på ett uppläggningsfat.
Ta färsk mozzarella och bryt lagom stora bitar och sprid ut över tomaterna. Sedan fördelas en kruka basilika över, lite flingsalt och en halv pressad citron. Sen tar du rejält med riktigt smör (jag minns inte hur mycket det stod i receptet men jag brukar nog ta ca 50 g). Bryn det i en kastrull tills det doftar knäck och fått lite färg (men det ska ju såklart inte brännas). Sen häller du bara smöret över hela härligheten. Jag lovar Suuuuuuper gott!
Äts helst omedelbums.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)