Ny löparkompis!

För ett par år sedan bestämde vi oss för att skaffa en hund. Mycket för att jag ville ha en hund att springa med. Så vi skaffade oss Frost. En härlig whippet med mycket spring i benen. Han har fått följa med på många springturer, både långa och korta. Problemet är bara att han inte riktigt verkar tycka att det är roligt. Han följer med, men för att han ska tagga till behöver man komma upp i farter under 5:00. Vilket stackars matte inte klarar på längre sträckor. Däremot är han ett väldigt trevligt sällskap när han är lös. Men lös kan man ju inte ha honom överallt. Riktigt så pålitlig är han inte.

Men, så skaffade vi oss en hund till. Främst för att Frost skulle få en kompis att leka med och springa i kapp med utomhus. Whippets behöver springa löst, och fort några gånger i veckan och det är betydligt lättare med en annan whippet som triggar igång farten. Dessutom tänkte vi att det blir roligare för Frost med lite sällskap hemma när vi jobbar.

Olof är ännu bara en valp. Han är snart 7 månader så några längre springturer är det inte tal om ännu. Men kortare turer har vi testat några gånger nu. I söndags sprang jag en sväng med båda hundarna. Det gick lite sådär får jag väl säga. Två hundar som inte spirnger rakt utan hela tiden trasslar in sig i varandra och vill inte den ena stanna och lukta eller kissa, så vill den andra det. Meckigt.

Men idag testade jag för första gången att springa med bara Olof. En tidig morgonrunda. Det var just det jag ville ha en hund som sällskap till. Tidiga turer före jobbet. Dessvärre är Frost fruktansvärt morgontrött, så honom har jag aldrig fått med mig ut tidigt en morgon. Och att spirnga med honom när han inte vill, det är inte kul. Då blir det släpa på motvillig hund i några kilometer och roligare kan man ha. Men Olof! Han verkar vara en morgonpigg hund. Framför allt känns han väldigt mycket som "min" hund. Han följer oftast mig  vart jag går när jag är hemma och sover alltid hos mig. När jag kliver upp, även om det är tidigt, kommer han nästan alltid också upp. Så, i morse tog jag med mig honom på min morgonrunda. Jag kortade ner den ganska rejält. Jag vill gärna springa en mil eller så, men det är ju för långt för honom, så jag bestämde mig för att ta "kyrkan-dammen" en flack tur på 4 km.

Jag kopplade honom i selen och joggade på lugnt. Det gick riktigt bra! Visst behövde vi stanna ett par gånger för att han skulle bajsa och kissa, men trevligare sällskap på morgonrundan får man leta efter! Hela första kilometern skuttade han fram och viftade på svansen. Sedan viftade han inte så mycket men lunkade villigt och glatt på. han visade tecken på att vilja svänga av hemåt ett par gånger lite tidigare än jag tänkt (för att det  är den vägen vi brukar gå när vi promenerar) men när han förstod att jag ville fortsätta framåt följde han villigt med. Nästan hemma har vi en liten backe (uppför). När vi kom dit tittade han upp på mig med en liksom frågande blick. Han började öka farten.

Jasså, du vill raca? Frågade jag och ökade jag med. Så spurtade vi upp för backen han piggare och gadare än mig (hej pollenallergi!). Men så roligt! Vilken skillnad att springa med en hund som verkligen tycker att det är kul!

Detta bådar ju gott för framtiden. Kanske får jag trots allt ett glatt sällskap på mina morgonrundor framöver?

Sociallöpning

Igår var det åter dags för en trailtur med glada Mullsjögänget. Nu är det ju om man ska vara lite petig bara två av de som är med som bor i Mullsjö, men det var de som började med konceptet "Mullan bjuder upp" vilket innebär att vi träffas, springer i lugn takt (fart efter kamrat, det är vi benhårda med!) och sedan duschar, bastar och går vi på after run (typ after work).

Men igår var det för första gången inte i Mullsjö, denna gång körde vi i Hallby utanför Jönköping. Ett glatt gäng med varierande erfarenhet av löpning med ett enda mål, ha trevligt och samtidigt ta sig runt milspåret.

Jag blir så otroligt inspirerad av den här typen av löpning. Jag är en ganska social person och löpning kan vara väldigt ensamt ibland. När vi joggar i väg, alla väntar in varandra och vi håller ett måttligt tempo, då njuter jag verkligen fullt ut av löpningen. Det är inte särskilt jobbigt, många ämnen hinner avhandlas och vips, så har man sprungit en mil. Tiden har stått stilla och jag har fått min dagsdos av socialt umgänge och motion på en och samma gång.

Hemligheten till varför detta blir så trevligt tror jag är för att det är så prestigelöst. Och, för att det är världens bästa gäng förstås. Roligt är också att det hela tiden kommer fler som vill vara med och springa. Jag tror faktiskt att ett av de bästa sätten att lära känna nya människor är att springa tillsammans (i lugnt prattempo förstås).

Så, mitt tips till alla som tycker att detta verkar trevligt är, dra ihop ett gäng och kör! Eller häng på oss nästa gång! Eventuellt bli nästa gång i Bankeryd med lite prestigelös grill hos oss efteråt.

Keep running folks!

Lillasyster

Visst, jag är ju faktiskt en lillasyster i ordets rätta bemärkelse. I min familj var två två syskon och jag var yngst, så visst är jag lillasyster. Men på senaste tiden har jag allt oftare känt mig lite som en lillasyster även i löparsammanhang. Inte så att jag känner mig underlägsen, nej, jag är tvärtom riktigt stolt över det jag åstadkommit! Bara en sån sak som att jag satt PB på 5k, pb på milen (två gånger!), pb på halvmaran och pb på maratondistansen (i fjällmiljö) bara i år. Jo, detta är året då de flesta PB:n fått på nöten och det bästa av allt är att jag känner att jag har mer att ge.

MEN, känslan av att vara lillasyster i sammanhanget kommer av att jag ofta springer med Tomas. Han har sprungit mindre än mig (om man räknar år vi hållit på) och ändå springer han hur lätt som helst ifrån mig på de flesta distanser. Dessutom springer vi allt som oftast i grupp på lite längre turer och då är det oftast ett gäng män, möjligen någon otroligt vältränad kvinna och så jag. Män är ju per definition snabbare än kvinnor och detta gör ju att jag ofta känner att jag drar ner tempot för övriga. Att jag blir någon de liksom får ta hänsyn till. Lite som en lillasyster.

Detta är MIN känsla. Jag tror inte att någon av de andra tänker så. När vi springer långpass i grupp är det självklart att man anpassar farten efter den som springer långsammast, men med tanke på hur mycket jag tränar känner jag en viss irritation att denna någon nästan alltid är jag!

Nåja, jag får väl helt enkelt ragga upp fler kvinnor som följer med på långturer! Helt själviskt, allt för att jag inte ska vara långsammast. ;-) Eller kanske för att det faktiskt vore väldigt trevligt med fler kvinnor i ultrasammanhang. Jag tror faktiskt att vi kvinnor är bättre lämpade för långdistans än kortdistans generellt sett. För, hur ofta har vi inte diskuterat detta fenomen, att män i stor utsträckning ger järnet i början av ett lopp och sedan ofta kroknar innan de hinner i mål, medan kvinnor i större utsträckning går ut lugnt och håller ett jämt tempo genom loppet.

Så kom igen nu tjejer! När vi pratar långdistans är farten ganska oviktig. Det viktiga är att hålla länge, och då är det njutfart som gäller.

Min favorittyp av löpning alltså. Och, med tanke på vilka jag har runt mig som också tycker om att springa, så blir det ju allt som oftast långa turer på egen hand. Eftersom det är då jag verkligen kan falla in i min "njutfart" och inte pressa upp farten bara för att inte vara den som är långsammast.

Jag har nog det bästa av två världar. En make och kompisar som driver på mig och hjälper mig att pressa mig ibland, och dessutom möjligheten att sticka iväg själv ibland och då träna mig på att springa långt och lugnt.

Vättervyernas ultramarathon

Igår gick historiens första "Vättervyernas ultramarathon " av stapeln.  Johan hade rekat och planerat för detta under en längre tid.  Tomas har också bitvis hjälpt till med bansträckningen. Till slut blev i alla fall banan en till största delen trailvänlig bana från Bankeryds kyrka till Vista kulle. En Vättervyernas ultramarathon. Förutsättningarna var de bästa. Fantastiskt vårväder, ett glatt gäng löpare och humöret på topp! Jag joggade glatt iväg och såg fram emot en dag med mycket sol och social löpning. Och visst blev det precis så härligt som förutsättningarna siade om. Men tyvärr var jag nog rätt sliten i kroppen. Pulsen låg på en hög nivå hela tiden och jag flåsade som en gris. Efter ca 15 km började även mitt bäcken göra ont. Men så är det med löpning. Ibland kräver kroppen sin återhämtning och det är nog bäst att man lyssnar. Så jag hade tänkt försöka springa hela distansen på ca 5 mil, men hoppade av vid öxnehaga. Känner mig faktiskt ändå riktigt nöjd med 32 km. En av årets absolut bästa långpass blev det i alla fall helt klart! I slutet av passet där pulsen ligger lägre, där gick jag rätt mycket. Och trots att jag inte stängde av klockan vid pauserna så ligger ändå snittet för pulsen på 158. Ganska högt för ett långpass för mig. Även om det skulle varit utan pauser. Banan slutade på 5.8 mil skulle det visa sig.  En mycket backig sådan också. Nedan följer min berättelse om när jag för första gången försökte mig på ett ultramaraton!

Solen sken från en nästan klar himmel.  På parkeringen vid kyrkan samlades den ena traillöparen efter den andra.  De flesta  såg rätt rutinerade ut och jag saknade tjejerna! Hallå?! Är det verkligen inga tjejer i trakten som är villiga att ge sig ut på en långtur en solig vårdag i mars?

Kanske den backiga och långa bansträckningen var en aning avskräckande,  men man måste ju inte springa hela.  Planen var dessutom att ta det mycket lugnt och njuta av löpningen och de vackra omgivningarna.

Vid slaget 10 joggade vi då iväg.  Jag kände mig taggad! Men även en aning ödmjuk inför uppgiften. Här springer jag med riktigt rutinerade löpare! Lilla jag liksom!  Jag la mig sist (helt enligt planen,  jag hade lovat Johan att hålla mig längst bak för att se att alla kom med).

Kände ganska snart att pulsen drog iväg. Flåsade ordentligt uppför backarna i Bankeryd.  Men jag tänkte att det nog var för att det var just för att det var så backigt. Slog följe med en man som springer ganska mycket och småpratade ändå lite längs vägen.  Trevligt!

Efter första stoppet vid första utsikten (på berget i närheten av brukshundsklubben ) hade det blivit ordentligt varmt så där rök jackan. Lämnade av den till Tomas lite senare som agerade följebil längs vägen.

Efter första milen började jag halka efter.  Det var TUNGT att springa.  Hade ingen energi alls.  Vilket såklart irriterade mig.  Nu när allt annat var perfekt kunde väl orken också behaga infinna sig!

Kom ikapp gänget vid stadsparken där vi gjorde en liten paus till för energiintag. Sen fortsatte färden.  Vi sprang i omgivningar som var helt nya för mig.  Trots att jag bott i Jönköping i 12 år! Facinerades av dunkehallaleden, vattenledningsparken och alla stigar vi sprang på däromkring. Underbart!

Dock lyckades jag och en kille (som verkade nästan lika sliten som mig) tappa bort resten av gänget och vi hamnade lite fel.  Efter att ha ringt Johan fick vi kontakt med den andra som skulle hålla sig sist (Rickard) han hade märkt att vi kommit efter och hade vänt för att leta efter oss.

Dessvärre hittade inte heller han så bra så vi irrade runt lite innan vi till slut kom fram till rätt väg.  Resten av vägen sprang/gick jag med dessa båda herrar.  När vi hade runt 1 mil kvar bestämde jag mig för att ta mig till Öxnehagagården men bryta där. I ärlighetens namn ska erkännas att jag funderade på att ringa Tomas långt tidigare. Men envisheten i mig vann denna gång. Det triggade mig också en aning när Rickard frågade om jag verkligen orkade till Öxnehaga. Såg jag SÅ sliten ut?! Nej för sjutton, klart jag orkar till Önehaga svarade jag och  kämpade på!

Sista biten innan öxnehaga var otroligt vacker!  Fin utsikt,  längs vägen växte både blåsippor, vitsippor och tussilago. Och solen sken.  Åh vad jag njöt!  Trots att mitt bäcken skrek av smärta och jag inte hade någon extra ork alls.  Så njöt jag verkligen!

När vi kommit uppför Järabacken (en av Jönköpings slalombackar) kom vi ikapp ett par till i vårt gäng.  Vi höll i hop sista biten. Väl framme vid gården satt en fotograf från JP och fotade. Jag låg vid det tillfället först i vår lilla trupp (jag kanske var mest motiverad till att komma i mål!)  Så jag ropade bakåt: "Sträck på er nu så vi ser pigga och fräscha ut! Vi blir fotade!" Jag misstänker att jag kanske är med i morgondagens tidning. Kul!

Sammanfattningsvis vill jag ge en stor eloge till Johan som ordnat med detta.  Och det kanske bästa av allt var den härliga stämningen i gruppen. Alla var glada, kollade att alla mådde bra och ja, ett riktigt gött gäng helt enkelt!

Jag hoppas verkligen detta går i repris nästa år.  Och DÅ ska jag vara i bättre form!

Hur gick det då förresten med resten an gänget?  Jo,  de flesta hoppade av vid öxnehaga men några tappra krigare fortsatte mot Vista kulle.  Och två av dem nådde faktiskt toppen.  Imponerande insats av alla som var med!

Löparkrönika

Så här i början av januari är det ju vanligt med någon form av sammanfattning av året som gått.

I början av 2014 bestämde jag mig för att ta löpningen till nästa nivå.  Lite diffust lovade jag att 2014 skulle bli året när jag började springa långt.  Vad långt innebar visste jag nog inte riktigt. Men längre än milen i alla fall.

Med facit i hand kan man väl konstatera att det gick väldigt bra!  Jag har flera gånger tagit distansrekord, mitt nuvarande rekord ligger på 40 km (eller 43 på samma dag). Det är jag väldigt nöjd med.  För egentligen var nog målet att kunna springa en halvmara utan att stanna och utan att vara helt död efteråt.

Under året har jag märkt att man snabbt blir bättre på löpning.  Det är bara att springa på och sakta öka distansen så vänjer sig kroppen.  Numera kan jag springa två mil innan frukost och känna mig helt ok.  Jag kan tydligen också med pauser springa 4 mil utan att må det minsta dåligt efteråt.  Det är verkligen ett framsteg.

Under detta året har jag lärt mig mycket om mig själv.  Jag har lärt mig att jag inte har särskilt lätt för att pressa mig.  Jag kan nöta på i lugnt tempo men att pressa farten går bara inte!  Det tar stopp direkt.  Där är verkligen ett område med utrymme för förbättring.  Jag har också lärt mig att jag kan och orkar mycket mer än jag tror.  Att en lång och jobbig backe inte är så jobbig som jag tror.  Visst är det jobbigt att springa uppför,  men jag återhämtar mig snabbt och orkar ändå springa långt,  trots många backar.

Jag och Tomas har också börjat träna i Team nordic trail och det har verkligen varit en ordentlig motivationshöjare! Vi har lärt känna andra löpare och intervallträningen blir med tnt faktiskt av. Jag har tidigare främst tyckt om att springa ensam,  men på senare tid har jag mer och mer börjat uppskatta att springa i grupp.  Jag ogillar dock att jag alltid är långsammast men de jag springer med verkar inte bry sig,  så det är nog bara jag som lider lite av det.

Så sammanfattningsvis har detta varit ett mycket utvecklande år när det gäller löpningen.  Mitt nuvarande bekvämlighetstempo ligger nu på ca 6 min per km, jag har fått nya löparvänner och jag är i bättre form än någonsin.

Det bådar gott för 2015!

Häng med!

Kameleont?

Jag jobbar med mitt löpsteg. Det har jag gjort sedan ca 1,5 år.  Tidigare sprang jag bara utan att liksom tänka på hur jag sprang. Men när jag började läsa på om skador vid löpning så insåg jag att ett bra löpsteg är viktigt för att förebygga skador.  Så jag började lägga om löpstilen till att landa mer på framfoten och öka stegfrekvensen.

Jag har nu jobbat med detta så pass länge att landa på framfoten sker helt naturligt. Det jag däremot måste tänka på hela tiden är stegfrekvensen. Jag märker att när jag blir trött sjunker kadensen (stegfrekvensen) även om farten inte nödvändigtvis sjunker. Inom framfotalöpnings kretsar rekommenderar man att försöka ha en stegfrekvens på ca 180 steg per minut.  Det motsvarar en kadens på ca 90.

Att ha en hög stegfrekvens minskar energin i steget så att lederna skonas betydligt mer än om man har en lägre kadens. Och jag vill ju hålla länge och kunna springa gärna resten av livet. Därför känns det viktigt att ha ett bra och effektivt löpsteg.

Så jag analyserar ibland mina pass och började fundera över varför det skiljer så mycket i kadens på olika turer. Rent generellt har jag en betydligt högre kadens när jag springer i skogen än om jag springer på asfalt. Jag kan också se att efter en lång backe sjunker kadensen, vilket borde innebära att kadensen sjunker när jag är trött.

Men ett annat samband som jag tyckt mig skönja är att jag har en högre kadens om jag springer med en vän som har liknande löpstil som jag (många små korta steg med hög frekvens) och en betydligt lägre stegfrekvens när jag springer med Tomas (som har en helt annan löpstil än mig).

Jag sprang med Tomas igår kväll,  i skogen. Och upplevde faktiskt att jag behövde tänka mer än vanligt på löpstilen för att inte falla in i hans takt. Tyckte nog att jag höll en hyfsat hög frekvens,  men när jag efteråt kollade turen (alla dessa data får jag via min suunto klocka) så hade jag ett snitt på 54 i kadens! Det motsvarar en stegfrekvens på ca 108 steg i minuten. Mot att när jag senast sprang i skogen med Emelie (som springer mer som mig) hade en kadens på 84 (168 steg per minut). Det i sig ligger något högre än jag har när jag springer själv,  då ligger det oftast runt 70-80 när jag springer i skogen.

Kan det vara så att jag undermedvetet anpassar mig till den jag springer med?  Kan det vara så att jag helt enkelt är lite av en härmapa, eller för all del,  en kameleont?

1 mil var tredje timme

Genom en av ledarna för Team nordic trail blev jag inbjuden till ett event på Facebook. Eventet anordnades av ett par som driver en hemsida som heter Pace on earth. 

Eventet gick ut på att man under 24 timmar skulle springa en mil var tredje timme! Med början vid midnatt den 18 oktober. Jag var ytterst tveksam först. Men Tomas bestämde sig fort för att göra ett försök. Jag tyckte nog att det hela kändes lite väl improviserat. Jag menar, ska man göra en sån grej, då ska man ju ha laddat ordentligt innan både med träning, mat och sömn och inte minst mentalt.

Så, jag tänkte verkligen inte ställa upp först. Men. Lite spännande lät det ju och så sent som på fredag kväll bestämde jag mig för att i alla fall göra ett försök och springa 3 av intervallerna. Att däremot offra en hel natts sömn kändes däremot inte aktuellt. Jag har känt mig både låg och trött i veckan så min plan var att sova tills jag vaknade, och, om jag var vaken springa 9-intervallet (intervallerna gick kl 24, 03, 06, 09, 12, 15, 18 och 21) och sedan minst två till av de efterföljande.

På lördags morgonen vaknade jag strax efter kl 8. Med sprängande huvudvärk och värk i mina båda axlar (mycket arbete vid datorn och stress ger mig smärta i axlarna). Har nog aldrig i hela mitt liv knöt mig så oinspirerad till just löpning. Men, när jag klev upp höll Tomas som bäst på att svida om till löparkläder för att springa sitt tredje intervall (han sprang kl 24 och 03, men mäktade inte med kl 06). Han föreslog Hallbymilen. Så, trots huvudvärk och trötthet bestämde jag mig för att göra ett försök. Tog en ipren och så gav vi oss av. Vi sprang väldigt lugnt, stannade och tog lite bilder och de sista kilometrarna drog jag faktiskt ifrån Tomas! Otroligt inspirerande! För det är alltid han som drar ifrån mig annars!

Efter Hallbymilen hade huvudvärken och värken i axlarna helt försvunnit och jag var betydligt piggare än innan. Så jag bestämde mig för att köra även nästa intervall. Innan vi gav oss av för andra gången åt jag en rejäl laddning scrambled pancakes med jordgubbar och grädde och två muggar kaffe. Det borde väl göra susen tänkte jag!

För mitt andra och Tomas fjärde intervall valde vi att pka och testa milen i ullsjö, som är en ny mil för oss båda. Den lät i alla fall lovande på beskrivningen: 10 km i mjukt kuperad terräng genom skog, på grusvägar och fina stigar. Jag gillade faktiskt detta spåret. Det var ganska snälla backar och inte en enda mördarbacke. Det man kan säga som inte är till spårets fördel var väl att det var väldigt blött. Blev blöt upp till knäna efter den turen! Dessutom var det inte 10 km. När vi var tillbaka där vi började visade min gps på 8,9 km. Hmm, blev till att ta ett litet extra ärevarv för att komma upp i 10 km!

Efter den turen var VÄLDIGT taggad på att fortsätta! Endorfinerna fullkomligt sprutade runt i kroppen och jag kände knappast alls av att jag faktiskt sprungit (i form av trötthet eller ömma muskler alltså). Så, såklart körde jag på ett intervall till! Innan vi stack åt vi hemmagjord glutenfri pasta och kyckling i gräddsås. Jag hann även laga till en sats nöt-choklad-kokos-bollar som jag ställde in i kylen för att ha till kaffet efter tredje intervaller.

Det tredje intervallet blev i Norrahammar (milen vid Åsabadet). Detta spår sprang vi för första gången förra söndagen och då tyckte jag det var ett väldigt jobbigt milspår. Men inte igår! Vi höll ett lugnt tempo och jag njöt faktiskt av hela turen. Tomas däremot började känna av att han inte sovit just något på natten och han hade även besvär med smärta i ryggen. Så han lät mig löpa i förväg så tog han det ändå lite lugnare.

Visst var jag lite trött efter den turen, men jag kände faktiskt att jag hade mer att ge. Målet var ju att klara tre intervall och det hade jag ju gjort, men nog skulle jag väl ändå klara ett till? Ganska snabbt bestämde jag mig för att köra 18-intervallet också. Laddade denna gång bara med kokosbollar och kaffe. Kom på det när jag vid 18-tiden sprang i väg, att det kanske hade vart smart att äta lite mer och framförallt dricka något anan än kaffe innan?

Nåja, detta intervall sprang jag själv. Tomas mådde dåligt av för lite sömn och smärta i ryggen så han valde att stå över detta pass. Jag tog då den "enkla" bankerydsmilen. Den innehåller nästan inga backar och är en runda jag normalt springer PB på milen på annars. Denna min sista il för dagen kändes helt ok, särskilt med tanke på att det var mil nr 4. Lite segt och lite tråkigt att inte springa med Tomas, men det kändes ändå bra. Väl hemma igen var jag mycket glad och nöjd med dagen.

Från att ha startat dagen med huvudvärk och smärta och trötthet utvecklade sig dagen till att jag sprang en mil längre än mitt uppsatta mål och dessutom var jag inte särskilt trött! Det enda jag kände i går var hunger och lite kramp i ena vaden! Helt galet!

Så kvällen avslutades med soffhäng, mysmat och Lindor kulor framför "Så mycket bättre".

Behöver jag säga att jag definitivt planerar att göra om detta igen? Nästa gång ska jag vara mer förberedd och satsa på att springa alla intervall mellan kl 06-21. För nej, jag tror att det faktum att jag klarade av intervallerna så bra var att jag sovit en hel natt innan. För Tomas gick det väl också ok (han sprang faktiskt 6 mil) men han var mer sliten och jag tror nog att sömnen i detta fall gjorde hela skillnaden.

Så, för att summera dagen: dagen bjöd på mycket skogslöpning (nice!) och mycket kvalitetstid med maken. Barnen fick dock klarar sig ganska mycket själva igår, men det gör de ju, de är ju faktiskt ganska stora nu.

Hög på endorfiner

Att då och då få till en springtur som ger 10 gånger mer energi än det tar är verkligen guld värt! Efter turen med Emelie och Janina förra söndagen fullkomligt exploderade jag av motivation och springlust! Redan dagen efter (förra måndagen) sprang jag hem från jobbet. Det riktigt sög i benen att få springa och även om det var en helt vanlig transportlöpning från punkt A till punkt B så var det ändå härligt. Även om jag i ärlighetens namn börjar ledsna på vägen hem. Att ofta springa samma sträcka är faktiskt lite segt. Så nu håller jag på kollar på en alternativ väg hem från jobbet. En som kanske blir något längre och kanske lite backigare, men antagligen mer inspirerande eftersom det blir en helt ny sträcka att springa. Tänkte ta den på torsdag eller fredag.

Efter turen hem förra måndagen tog jag en vilodag från löpningen. Egentlugen kände jag för att springa men i mitt rus av endorfiner hade jag tackat ja till att springa "Milen" i öxnehaga före Team nordic trail träningen på onsdagen (Med B.A.B.Y. network). Så lite strategisk vila var nog på sin plats tänkte jag.

Milen i Öxnehaga (som förövrigt inte alls är nån mil, klockan stannade på 9,3 km) var betylidgt backigare än jag minns den. Vi tog det väldigt lugnt men ändå blev det inte mycket "prat" längs turen. Säger kanske lite om lutningen. I alla fall, efter milen var det då dags för TNT-träning. För dagen långa "Norska" intevaller. Vilket innebar att springa fram och tillbaka i en backe med svagt lut i 4 minuter. 2 minuters vila mellan varje intervall och vi körde 3 gånger. Efter sista var tanken att köra en intervall till fast halva tiden. Men då var lilla Ebba totalt slut i benen. Fick mjölksyra nästan direkt och bröt intevallen där och då.

Med facit i hand kanske det inte var det absolut smartaste att ladda upp med en backig mil inför långintervalkl-träning. Men jag funkar så. Har jag inspiration och lust så kör jag all in. Brukar inte fundera så mycket över hur jobbigt det eventuellt blir.

När jag kom hem efter onsdagens träning gick var det dags att kolla höjdmeterna på "mil-rundan". Tänkte att det ju borde varit något i hästväg, men döm om min besvikelse när det visade sig vara "bara" 72 meters höjdskillnad på hela banan. Nåja. Ordentligt tränad blev jag nog i alla fall!

Efter det blev det av flera anledningar inen tur på torsdagen. Dels var de väl läge att vila men jag skulle också till Stockholm så jag skulle ändå inte hunnit springa något. På fredagsmorgonen däremot var det då återigen dags för en tur. Jag blir väldigt inspirerad av att springa på nya ställen, så inför Stockholmsbesöket hade jag sett ut att det borde bli ca 1 mil att springa runt Söder. Så tidigt på Fredagsmorgonen (jag sover uselt på nya ställen) stack jag i väg. När jag planerade tuern i mitt huvud hade jag sett framför mig hur solen sakta började lysa upp staden, folk på väg till sina jobb. En stad på väg att vakna. Men i verkligeheten var det kolsvart. Dessutom dimma. Så jag såg inte mycket av stan. Men runt kom jag ändå och med ett par felspringningar blev det 11,3 km. Och efteråt var jag knappt trött. Jag fattar inte. Förra veckan kändes det verkligen som att jag skulle kunna springa hur långt som helst utan att bli särskilt trött!

Lördagen hade vi egentligen haft lite lösa planer på att sticka till Omberg och springa, jag och maken. Men jag kände att det nog ändå var läge för lite familjeliv. Så, det blev en kortare vandring upp till Varkullen istället. Med korv och fika i packningen. Riktigt mysigt!

På slnagen var jag då till slut lite sliten. Var egentligen inte särskilt sugen på att springa, men Tomas ville ta ett milspår i Norrahammar (ett helt nytt spår för oss båda). Så efter lite velande hängde jag ändå på, Det kändes lite tungt, men runt kom jag ändå och efteråt är det ju alltid lika gött.

Ja, det var förra veckans träning det. Denna vecka har jag tänkt ta det lite lugnare.

Men hur det går, återstår att se.

Trail i prattempo i mitt hjärta!

Genom Team Nordic Trail har jag lärt känna en tjej som också tycker om att springa. Hon bjöd in mig till en grupp på facebook som heter B.A.B.Y running team. Egentligen är det meningen att man ska träffas regelbundet en gång i veckan och springa intervaller osv. Men för mig fungerar denna grupp mer som ett forum där man kan träffa likasinnade och stämma träff för lite sociallöpning. Intervallträning får jag ju via Team Nordic Trail.

Så, nu har jag och två tjejer till från den gruppen (min vän från TNT och en till) sprungit 10 km trail de senaste två söndagarna. Vi har bestämt att bara springa i lugn takt (runt 7-tempo) vilket passar mig utmärkt. De här rundorna har varit rena motivationsinjektionen för min löpning! När jag springer själv har jag bara ett tempo. Och det är antagligen för fort för att kallas återhämtning och för sakta för att kallas tempoträning. Så detta är perfekt träning för att vänja mig vid att hålla ett lågt tempo så jag håller längre. Mycket användbart om jag i framtiden ska klara maror och ultramaror!

Dessutom är det riktigt trevligt att springa och småprata lite. Att jogga fram i njutfart, prata lite om ditten och datten för att sedan spurta sista km ger mig otroligt mycket springglädje!

Jag kan verkligen rekommendera att försöka hitta något socialt "nätverk" för att behålla motivationen i löpningen. För mig tillför TNT och denna springgrupp lite olika saker, det sociala är viktigt i båda fallen. I TNT får jag min ack så nödvändiga intervallträning och naturligtvis en stor portion motivation när man springer och peppar och peppas av andra löpare. Att vi alla är på lite olika nivåer är faktiskt riktigt berikande!

Att springa med de båda tjejerna i B.A.B.Y running team ger istället en ny dimension till längre trailturer. I söndags t ex, sprang vi milen i Habo. Där har jag sprungit själv ganska många gånger men tillsammans med dessa tjejer såg jag plötsligt Habo-spåeret med nya ögon. Insåg hur "bortskämd" jag är med ett så fint spår så nära där jag bor. Det var lite som att se spåret igen för första gången. Nu när jag inte sprang för allt vad tygen höll för att få en bra tid! ;-)

De flesta härliga upplevelser blir ju så mycket bättre när man delar dem med andra. Delad glädje är verkligen dubbel glädje.

Sen uppskattar jag att springa själv också. Men denna typ av variation gör nog att jag inte kommer att ledsna! :-)

Så, tackvare den riktigt härliga milen i Habo i söndags tvekade jag inte mer än ett par sekunder innan jag beslöt mig för att haka på en milrunda i morgon också. Emelie, som var en av dem som var med i Söndags, föreslog på Facebook en 10 km tur i pratfart i Öxnehaga kl 17. Perfekt ju! Då hinner jag precis innan Team Nordic Trail träningen börjar kl 18:30! :-)

Man lever bara en gång. Bäst att göra det ordentligt och fylla det med sådant som gör en glad!

Formtopp och formsvacka...?

Som ni kanske märkt har den senaste tidens löpning känts lite motig. Kanske beror det på värmen eller så är det helt enkelt en helt vanlig gammal hederlig formsvacka.

Fast, formsvacka vet jag inte, egentligen. Söndag till måndag var jag i Göteborg med dottern, vi gick på stan och var på Liseberg. När jag kom hem på måndagskvällen stack jag ut på en tur. Egentligen kände jag väl inte för det direkt men jag gav mig ut ändå. Tänkte liksom inte efter utan sa till mig själv, som jag så ofta gör: Just do it!

Det resulterade i ett nytt rekord på milen. Nu tog jag i och för sig en milrunda som är ganska flack, bara ett par mindre backar. Men ändå! 57:32 på milen är nu mitt nya rekord. Snitttiden på turen var 5:45 minuter per kilometer. En helt ok tid!

I onsdags var det då dags igen för en lite springtur. Jag och Tomas ställde klockan på tidigt och åkte till Mullsjö och sprang Stråkenleden. Det är en mycket fin tur med varierande terräng. Men ändå. Hade svårt att njuta av turen. Joggade på, försökte att inte bry mig om hur fort jag sprang. Målet med trail-turer är ju inte att det ska gå fort, det är ju att man ska njuta av turen och och naturen. Vilket denna gång resulterade i säsongens sämste snittid. Resten av dagen var jag riktigt seg och trött. Inte sådär energipåfylld som man brukar vara efter en morgontur.

Suget att springa har efter det inte alls gjort sig påmint. Jag försöker tänka att man ju inte kan vara på topp jämt. Jag har pressat kroppen ganska mycket hårdare under flera månader än vad jag tidigare gjort. Så, då är det kanske inte å konstigt att man kommer in i en period när det känns lite motigare. Kroppens sätt att säga att den vill dra ner lite och liksom vila sig i form igen.

Eller är det kanske den berömda väggen? Den vi alla kommer till förr eller senare. Den sega perioden innan nästa genombrott kommer! Och i så fall, är det nog ganska dumt att ligga på latsidan. Då borde jag ju ge mig ut och köra av bara sjutton!

Hur som helst. Idag planerar jag inte att springa, Tomas stack iväg för att springa Bankerydsleden efter frukost. Jag brukar bli sugen på att springa också när han ger sig iväg, men idag kände jag bara: Spring du! Men jag VILL INTE SPRINGA!

Detta ledde så klart till dessa funderingar som ledde till detta inlägg.

Det är lite kvar av denna vecka. Planerar att ta minst en tur till innan veckan är över i alla fall. Men för att återfå lusten att springa så blir det nog en av mina längre asfaltrundor, där jag bara kan ösa på och inte behöver tänka. Har ju utmanat mig själv med endel trail det senaste och lite asfaltlöpning som omväxling kanske piggar upp...

Och om det inte fungerar finns det hopp ändå. Det är ju nämligen Augusti nu, vilket betyder att sommaruppehållet från Team Nordic Trail är över! På onsdag kör vi igen. Som jag längtat! Då, om någon gång, borde väl springglädjen komma åter!

Och, för att summera min Juli-månad:

Distans: 176 kilometer
Medellängd på turerna: 11,7 km.
Antal pass: 15

Kan bara konstatera att jag egentligen inte legat på latsidan. Trots sommar och semester med familjen har jag sprungit nästan lika mycket som förra monaden ( då slutade distansen på 181 km).

Känner mig nöjd med detta och siktar mot nya höjder och formtoppar. Augusti har ju flera roligheter inplanerade: Bland annat Sälen Halvmaraton!

Järabacken!

I dag var det åter igen dags för Team nordic trail- träning. Var inte ett dugg laddad innan. Trött och seg efter mycket administrativt arbete på jobbet. Men en betald träning i grupp bangar man liksom inte. Inte om man inte är riktigt ordentligt sjuk eller skadad. Så, i väg bar det ändå.

I dag var det backträning på schemat och i min lilla värld tänkte jag att det nog skulle vara någon av de indre backarna i närheten av Öxnegården. Men, vår tränare Johan hade andra planer. Det blev backträning i Järabacken! Järabacken är en slalombacke.

Vi körde först 2 intervaller med 2 minuters uppförslöpning. Sedan 2 gånger 1 minut och sist 2 gånger 30 sekunder. Det var riktigt uppmuntrande att känna att benen blev mjölksyretunga men ändå orkade jag nästa intervall efter lite vila. Hade även krafter kvar att jogga tillbaka till gården efteråt. Gött!

Vi verkar vara ett riktigt härligt gäng och det ger en sån enorm energi! Ångrar inte en sekund att jag började med detta! Detta är precis den typ av motivationsinjektion jag behöver i löpningen!

Längtar faktiskt redan nu efter morgondagens långtur och nästa veckas Team nordic trail träning.

Härliga sommar!

De senaste dagarna

De senaste dagarnas träning har bestått av både trail, asfaltslöpning och styrketräning.  I lördags var planen att springa Bankerydsleden tillsammans med Tomas. Efter en välbehövlig sovmorgon och en rejäl frukost gav vi oss av. Bankerydsleden har jag länge fasat för att ge mig på.  Den är 25 km lång om man springer hela, och väldigt backig. De första 5 km är ganska brant stigning, men å andra sidan blir det bättre efter det och man bjuds på underbar natur! Målet med turen var att ta sig runt.  Ta det lugnt och jogga i prat-takt. Det går ju alltid lite sådär när man springer med Tomas.  Han har svårt att ta det lugnt och "älgar på" några meter före mest hela tiden. Men vi tog det i alla fall ganska lugnt.  I de två värsta backarna gick jag en bit men annars var det löpning resten. Vi stannade och drack varje 5 km och det gjorde att turen faktiskt inte kändes så lång.  Vi sprang dock inte riktigt hela leden. De sista 4 km är ungefär som de första 5, mycket backiga, så vi vek hemåt innan det och gps:en stannade på 21 km.

Bankerydsleden kommer jag definitivt att springa fler gånger.  Perfekt trail-tur!

I söndags kände jag att benen behövde vila lite från löpning och körde istället styrka. Jag SKA få till styrketräning 2 ggr i veckan! Hur tråkigt det än är!

Igår kände jag av träningsvärk från söndagens styrketräning,  vilket nog talar för att jag slarvat med det... Men springsugen var jag ändå och i går kväll blev det en tur på ca 12 km. Sprang i mycket behagligt tempo och bara njöt av naturen och kvällssolen. Helt ljuvligt!  Medan jag sprang igår kände jag att jag ville ge mig ut på en tur idag igen innan frukost. Men mina ben är mer än lovligt stela idag så det får allt bli en vilodag nu. Gott det.

Imorgon är det då dags för team nordic trail igen, denna gång backträning så kanske lika bra med lite vila innan så jag klarar ge järnet!

På torsdag funderar jag på att gå upp tidigt och springa till jobbet. Känns väldigt lockande,

Intervall pyramid!

I går var jag på mitt första riktiga Team Nordic Trail-pass! Jag var allt lite nervös innan, visste ju att det antagligen skulle bli intervaller och ni som läst här ett tag vet nog att det inte hör till favoritsysselsättningen. Dock är det ju så att ju mer man hatar en övning, dessto mer behöver man den. Så intervaller är ett måste. Ett måste för att utvecklas och orka springa fortare och längre.

När vi, jag och Tomas, sladdade in på parkeringen sist av alla (klockan var 18:29, träningen skulle börja 18:30) stod det ett gäng löpare redo. Någon kände jag igen sedan förra veckan men några var också nya.

Kvällen kom att innehålla lätt uppvärmning i form av löpning upp en bit i Öxnehagaskogen. Där körde vi en "namn-lek" för att vi skulle lära känna varandra lite bättre. Sen bar det av upp för ännu en lång backe och där bjöds det mycket riktigt på intervaller. Intervallerna var sk pyramid intervaller.

Bild lånad från tnt. Jag är den neongröna pricken längst fram...

 Vi körde 2, 3, 4, 4, 3, 2 minuters löpnining medn 1 minuts vila mellan varje. Sjukt jobbigt! Men ack så välbehövligt! Därefter körde ledarna en "skattjakt" i skogen och sen nerjogg tillbaka till parkeringen. MYCKET rolig träning! Det var en glad och öppen stämning under hela passet och efteråt var det några som stannade kvar och pratade en stund. Känner mig verklugen laddad att fortsätta med detta! Så kul!

När vi stod där ppe på Öxnehaga och snicksnackade kom vi att prata om "sommartåget". Det är ett löparevent som startar i Jönköping och går till Visingsö där det avslutas med lite traillöpning. 45 km. Upplägget verkar dock riktigt trevligt, temat för årets tåg är "the beach" så man får alltså gärna vara utkläddd. Längd vägen stannar man och fikar och fyller på lite energi med jämna mellanrum. Kåter ohyggligt kul! Skulle mycket gärna haka på, om det så inte var för en liten detalj. På hemsidan står det att för att följa med bör man kunna springa i 6.0 fart i 25 km. Där-är-jag-definitvt-inte. Än. Ledarna för trailgruppen trodde dock inte att det var så noga, men jag vet inte jag. Vill ju inte sinka hela gänget!

Nåja, det återstår att se.

Hursomhelst så är detta med sociallöpning ett riktigt kul komplement till min vanliga enmanslöpning. Är du också sugen på att testa, så träffas vi på Öxnehagagården onsdagar kl 18:30-19:30. Nästa vecka blir det backträning!

Team nordictrail

I onsdags var jag och Tomas på kick off för Team nordic trail (TNT) Jönköping.  TNT är en förening som riktar sig till både nybörjare och rutinerade löpare som vill springa trail. Trail innebär stigar, leder och obanat (alltså rätt ut i skogen).

Jag var lite nervös innan, som man så ofta är inför nya grejer. Men nervositeten var onödig! Det var ett härligt gäng som samlades vid naturkompaniet på A6. Ledarna för gruppen presenterade sig och förklarade upplägget för kommande "träningar".

Efter det bar det av i lugnt tempo till skogen ovanför A6. Där fick vi lite löpteknik-tips av Miranda som är en av huvudledarna i TNT i Sverige.

Efter det blev det lite intervaller och fartlek. Kul! Men jobbigt! Jag är inte alls van vid intervaller (eftersom jag ogillar dem) Men i grupp fick det mycket lättare!  Jag blev genast såld på den här idéen.  Jag tror att de här typen av träning kommer göra mig till en starkare löpare och dessutom hjälper säkert gruppkänslan till att behålla motivationen och glädjen i löpningen. Jag tror jag kommer att pressa mig mer när jag springer med gruppen, och då kan jag ju med gott samvete bara ägna mig åt det jsg gillar bäst resten av veckan: distans och tempo löpning!

Så, både jag och Tomas är numera anmälda och redo att ge oss in i trail löpningens underbara värld!
Can't wait to start!

Nästa onsdag kl 18:30 kör vi. Och jag är redo!

Löparkompis!

I precis hur många "kom i form-tidningar" som helst så står det alltid som ett av de första tipsen på att komma igång med löpningen är att hitta en löparkompis!  Jag har alltid snabbt hoppat över det rådet. Ingen av mina vänner vore särskilt nära så även om någon av dem faktiskt springer då och då så blir det lite ohållbart ändå.  Så jag har inte ens övervägt alternativet.  Men!  Så en dag säger en kompis som bor här i Bankeryd att hon vill bli min löparkompis!  Kul!  Nu är ju jag van att springa själv och trivs faktiskt ganska bra med det.  Men jag är även en social varelse som tokhatar intervaller! Så vad tror ni jag föreslog?  Jo,  intervaller!  En vän att springa med är nästintill oumbärligt när man springer intervaller.

Så,  idag var vi på vår första tur.  Blev lite längre intervaller 4x4 minuter där vi Pressade på.  Två minuters gång emellan. Kändes bra! Bra kändes det också att springa igen!  Inget ont i vaden!  Jippie!

Dessutom,  riktigt trevligt att småprata lite under uppvärming och nerjogg. Hoppas verkligen på fler sådana här turer!

En annan sak som ju skuggat springsolen en aning är ju blåsor på fötterna.  Kom ju tyvärr på att mina nya skor är för små. Så idag testade jag att springa barfota i mina trail glove från merell. Riktigt gött faktiskt!  Gick bra trots att jag har rester kvar av förra helgens halvmara.

Så,  nu är jag på G igen!  Med ny löparkompis och nyvunnen lycka över att känna att benen bär!