Periodisering

Jag läser ju som ni kanske vet just nu boken "Löparglädje". Har sagt det förr, men säger det igen; En mycket inspirerande bok! Har du inte läst den, så gör det!

Senaste kapitlet jag lyssnat på handlade om  träningsupplägg. Här har jag letat råd på nätet och rådfrågat hit och dit, så tar Rune upp just detta på ett mycket enkelt och, i mina öron, klokt sätt!

Upplägget som han föreslår är följande:

En viloperiod på ca 3 veckor efter sista tävlingen för året (det blir nog Lidingöloppet i mitt fall). Endast lätt jogg om man absolut vill och helst annan träning än just löpning (om jag bestämmer mig för att testa springa varje dag konceptet blir det strikt max 3 lugna km per dag under denna period).

Därefter en lång period med grundträning. Vilket innebär mycket distans i lugnt tempo. Ingen fart. Framåt våren, typ början av mars, kan man smyga in lite fart. tex fartlek eller intervaller. Smyga in, betoningen är fortfarande på lugna pass.

Därefter börjar formtoppningen. Ungefär från mitten av april. Då lägger man in både tröskelpass och intervaller eller fartlek och snabba backpass. Och sedan, från maj/juni är det ju tävlingssäsong.

Jag har inte riktigt tänkt så innan. Jag har tränat ungefär likadant året runt. Alltid luststyrt och då har det blivit som det blivit. Lite för mycket och för fort antagligen. Jag gör ju gärna så när det gäller det mesta. Går hela tiden "all in". Allt eller inget. Jag behöver nog ha någon form av plan för att inte dras med i ett lyckorrus av endorfiner, med skada som följd.

Jag testade ju i vintras ett "vanligt" träningsprogram. Med korta och långa intervaller och ett distanspass varje vecka. Jag ledsnade ganska fort på det. Det var nog lite för uppstyrt. Just den typen av träningsprogram ställer sig även Rune sig lite kritisk/tveksam till. Samtidigt som han understryker att ett och samma upplägg inte passar alla. Det absolut viktigaste är att bevara löparglädjen. Runes förslag till ett långsiktigt träningsupplägg känns "lagom" fritt. Lite uppstyrt men fritt fram för tolkning.

Kanske kan det passa mig bättre? Jag har i alla fall lagt in tider för i höst och nästa år för vila, grundträning, upptrappning och formtoppning. Känner jag mig själv rätt hinner jag säkert ångra mig flera gånger om. Men just nu känns detta som en bra plan.

En mera kortsiktig plan, för hur jag ska bli fri från besvären med knät och komma i form till Ultravasan 90, lyder som följer:

De närmsta 4 veckorna tänker jag vila från löpning. Jag tänker köra minst ett alternativt långpass ( tex 1 timme skiergo, 1 timme crosstrainer och en timme cykling i följd efter varandra) på gymmet. Kanske kör jag även ett kombinerat cykel/simningspass. Det tempererade badet här hemma öppnar snart för säsongen och då kunde jag ju simma en timme eller så och sedan ta en längre tur på racern. Varje vecka kommer jag ju fortsätta som nu också med lite spinning, styrketräning och yoga.

Med det upplägget tror jag att jag snabbt kan trappa upp löpningen igen fram till ultravasan, utan att ha tappat för mycket i uthållighet och kondition.

Total löpvila blir det dock inte tyvärr. jag kommer att varje vecka från och med måndag den 29 maj hålla i en löparklass på gymmet (NordicWellness bankeryd). Då leder jag ju upp/nedjoggen men i övrigt tänker jag mest se till att alla som deltar i passet kör så det ryker!

Japp. Det här känns som en bra plan. Nu återstår bara att följa den!

Ny löparkompis!

För ett par år sedan bestämde vi oss för att skaffa en hund. Mycket för att jag ville ha en hund att springa med. Så vi skaffade oss Frost. En härlig whippet med mycket spring i benen. Han har fått följa med på många springturer, både långa och korta. Problemet är bara att han inte riktigt verkar tycka att det är roligt. Han följer med, men för att han ska tagga till behöver man komma upp i farter under 5:00. Vilket stackars matte inte klarar på längre sträckor. Däremot är han ett väldigt trevligt sällskap när han är lös. Men lös kan man ju inte ha honom överallt. Riktigt så pålitlig är han inte.

Men, så skaffade vi oss en hund till. Främst för att Frost skulle få en kompis att leka med och springa i kapp med utomhus. Whippets behöver springa löst, och fort några gånger i veckan och det är betydligt lättare med en annan whippet som triggar igång farten. Dessutom tänkte vi att det blir roligare för Frost med lite sällskap hemma när vi jobbar.

Olof är ännu bara en valp. Han är snart 7 månader så några längre springturer är det inte tal om ännu. Men kortare turer har vi testat några gånger nu. I söndags sprang jag en sväng med båda hundarna. Det gick lite sådär får jag väl säga. Två hundar som inte spirnger rakt utan hela tiden trasslar in sig i varandra och vill inte den ena stanna och lukta eller kissa, så vill den andra det. Meckigt.

Men idag testade jag för första gången att springa med bara Olof. En tidig morgonrunda. Det var just det jag ville ha en hund som sällskap till. Tidiga turer före jobbet. Dessvärre är Frost fruktansvärt morgontrött, så honom har jag aldrig fått med mig ut tidigt en morgon. Och att spirnga med honom när han inte vill, det är inte kul. Då blir det släpa på motvillig hund i några kilometer och roligare kan man ha. Men Olof! Han verkar vara en morgonpigg hund. Framför allt känns han väldigt mycket som "min" hund. Han följer oftast mig  vart jag går när jag är hemma och sover alltid hos mig. När jag kliver upp, även om det är tidigt, kommer han nästan alltid också upp. Så, i morse tog jag med mig honom på min morgonrunda. Jag kortade ner den ganska rejält. Jag vill gärna springa en mil eller så, men det är ju för långt för honom, så jag bestämde mig för att ta "kyrkan-dammen" en flack tur på 4 km.

Jag kopplade honom i selen och joggade på lugnt. Det gick riktigt bra! Visst behövde vi stanna ett par gånger för att han skulle bajsa och kissa, men trevligare sällskap på morgonrundan får man leta efter! Hela första kilometern skuttade han fram och viftade på svansen. Sedan viftade han inte så mycket men lunkade villigt och glatt på. han visade tecken på att vilja svänga av hemåt ett par gånger lite tidigare än jag tänkt (för att det  är den vägen vi brukar gå när vi promenerar) men när han förstod att jag ville fortsätta framåt följde han villigt med. Nästan hemma har vi en liten backe (uppför). När vi kom dit tittade han upp på mig med en liksom frågande blick. Han började öka farten.

Jasså, du vill raca? Frågade jag och ökade jag med. Så spurtade vi upp för backen han piggare och gadare än mig (hej pollenallergi!). Men så roligt! Vilken skillnad att springa med en hund som verkligen tycker att det är kul!

Detta bådar ju gott för framtiden. Kanske får jag trots allt ett glatt sällskap på mina morgonrundor framöver?

The tailwind effect!

Två lördagar i rad har jag och maken sprungit långpass i hop. Jag har lite delade känslor inför långpass med Tomas. Missförstå mig rätt, han är världens bästa på många sätt, men ska jag vara helt ärlig tycker jag nog ändå bäst om att springa själv. Men att komma ut på långa långpass är svårt. Mest för att jag har en förmåga att springa vilse (vilket i och för sig kan resultera i väldigt långa långpass).

När jag springer själv kan jag intala mig att jag får gå när jag vill och jag kan ju alltid korta av turen om jag känner att jag behöver det. Nu blir det ju aldrig så, men bara vetskapen om att jag KAN om jag VILL, gör att det genast känns lättare. Sedan tycker jag att det är lite jobbigt att vara den som är långsammast. Jag gillar inte att sinka någon annan. Däremot har jag ingenting emot att springa med någon som är långsammare än mig, det kan jag till och med tycka är både utvecklande och roligt (hoppas bara att det inte bara beror på att jag får känna mig "bäst").

Både förra lördagen och denna lördagen hade jag i vanlig ordning lite ångest-light innan. Men, intalade mig att det blir trevligt. Och förra lördagen (då sprang vi 42 km) blev en riktigt go tur. Tomas höll nästan hela tiden ett bra tempo för mig och under flera timmars lugn löpning hinner man prata om allt och ingenting. Jag tvingade mig själv att inte bli irriterad över att hur oförskämt pigg och stark han ser ut hela tiden. Och det fungerade.

I lördags var det då dags igen för ett längre långpass. Jag kände mig otaggad. Visste ju att vi skulle springa delar av bankerydsleden och hur man än gör där så blir de första kilometrarna uppför. Men, när man springer långt får man gå i backarna, även om de kommer i början. Redan efter 5-6 kilometer var jag ändå ganska slut. Jag hade väl inte direkt ont någonstans men kände mig energilös. Jag hade ätit en rejäl frukost och tänkte att det inte kunde bero på att jag ätit för lite. När man springer lite längre ändrar sig oftast känslan längs vägen. Även om man känner sig trött och sliten ena stunden kan man i nästa ha fått nya krafter och känna sig urstark. Det är nog mycket det som gör att jag gillar långdistanslöpning. Men här lät den känslan vänta på sig. Vid 16 kilometer stannade vi lite och jag tog ett par nävar nötter och torkad frukt. Tomas var det perfekta löpsällskapet. Drog inte ifrån, lät mig springa först och bestämma takten och kom med peppande kommentarer. Det är svårt att vara sur då. Så, humöret var väl så bra det kunde, men ack så tungt det var att springa!

 Nötterna hjälpte inte nämnvärt. Mina vanliga "mantran" ( snygg, stark, snabb!) funkade inte heller. Någonstans efter 20-25 km frågade Tomas om jag ville ha lite tailwind. Sportdryck. Jag är ganska skeptisk mot det, eftersom de få gånger jag har testat har min mage bangat ur totalt. Men nu kände jag att jag orkar ju kanppt springa ändå så jag tar några klunkar. Effekten lät inte vänta på sig. Ganska omgående kom jag in i en skön lunk och tänkte inte så mycket på det förrän Tomas säger att nu är du ju mycket piggare!

 Plötsligt började jag ju prata glatt igen, istället för att stirra stint ner i marken fullt fokuserad på att bara ta mig framåt. Då gick jag till och med med på att ta en liten omväg hem för att få ihop i alla fall 29 km! Ganska snart därefter sinade krafterna igen, men då var vi nästan hemma.

Lärdom: Det är oerhört tungt att springa utan energi. Ibland verkar det inte hjälpa att ha ätit bra innan. Kanske låg jag redan lite back från förra veckans långpass och all övrig träning? Kanske är det därför jag tycker att det är så tungt med långa långpass? Jag fyller inte på med energi i tid!

En sak är säker. Inför nästa långpass tänker jag testa tailwind hela vägen! Vem vet hur långt jag då kan springa!?

Tailwind finns förövrigt att köpa på bland annat runon.se :-)

När träning blir mer än löpning

För att hålla motivationen uppe såhär i slutet av vintern. (Vet inte om det bara är jag, men jag börjar bli less på kyla och mörker). Så brukar jag hitta på en utmaning som inte alls har att göra med löpning egentligen. Något att träna på när det är allt för mörkt och kargt där ute. En utmaning som inte har med löpning att göra, men som ändå hjälper mig i min löpning.

Förra året var det att kunna stå på händer. Tyvärr kom det av sig lite. Jag kan hjälpligt stå på händer några sekunder utan stöd, men inte mer än så. Att stå på händer kräver mycket bålstyrka och jag tränade nog för lite core för att bli bra på att stå på händer.

Årets utmaning fortsätter på det temat. Jag tränar en hel del bål, bland annat ser jag till att alltid boka in mig på core-passet på gymmet och yoga och bodybalance innehåller även de passen en hel del bålstyrka. Men att bara träna core för att få en bättre hållning, för att det i sin tur är skadeförbyggande när det kommer till löpning är lite för diffust och omätbart. Jag vill liksom ha ett kvitto på att jag blivit starkare.

Så, årets utmaning har jag precis bestämt mig för ska bli att klara Yoga-posen "Fallen angel".

 En av mina vänner på instagram la upp en bild på denna pose och jag blev genast sugen på att lära mig (inte hon som är på bilden). Enligt henne börjar man i kråkan, sedan sido-kråka och sedan till denna position. Så, jag antar att steg 1 är att lära mig stå i kråkan kontrollerat.

Som ni ser är jag redan där! ;-) Eller inte. Jag är lite för svag i handlederna och jag har inte riktigt fått kläm på hur jag ska få till det, men nu har jag ett tydligt mål, och vet precis vad steg ett är. Och vem vet. När jag lärt mig detta så kanske jag samtidigt tränat upp styrka i armar, axlar och bål för att bättre klara att stå på händer?

Vem vet. Den som lever och följer mig på instagram (@ultraebba) eller här på bloggen lär få se!

Tankar om träning

En månad med diverse gruppträningspass på gymmet har gått. Jag har tränat ca 4 pass i veckan utöver min dagliga dos löpning. Gruppträningspassen har varit allt från tabata 30 min, till bodypump 60 min, för att inte nämna timmen med zumba...

Jag har hittat flera favoritpass. Framförallt vill jag nämna Bodybalance. Det är ett pass som på ett perfekt sätt kompletterar min löpning. Man jobbar med rörlighet, corestyrka och balans. Både utmanande och roligt!

Ett annat pass som blivit en favorit är Bodypump. Ganska otippat faktiskt. Jag som inte gillar styrketräning? Tänk att jag skulle falla för det när det sker i grupp! Särskilt eftersom jag inte alls uppskattar att springa intervaller i grupp. Då vill jag pressa på i min ensamhet. Under ett Bodypump pass får hela kroppen en rejäl omgång och jag riktigt ser för min inre syn hur jag kommer att ha en stark och stolt hållning i löparspåret. Det får mig att pressa det där lilla extra.

De här passen på gymmet har blivit lite av min "lyx-träning". Tänk! Jag kan träna i linne! I december! Bara en sådan liten larvig sak inspirerar mig. Dessutom blir ju min styrketräning avklarad, utan ångest och jag ser faktiskt fram emot varje pass. Det är ganska socialt också, i måndags till exempel, då bokade jag in ett 30 min tabata-pass på lunchen, fick ett infall och slängde iväg ett sms till en vän jag inte träffat alls under 2016 tror jag. Hon nappade direkt och så fick vi en kort pratstund, en ordentlig genomkörare av hela kroppen och detta hanns med under lunchen. Fantastiskt! Dessutom kan man träna mitt i vintern utan att samtidigt behöva förfrysa händer och näsa.

Hur det påverkar löpningen har jag dock inte fått kläm på ännu. Jag upplever att jag är starkare, och kan hålla en bra hållning under en lite längre tid. I framtiden hoppas jag att det ska visa sig att jag kommer flyga lätt och enkelt upp för alla (tidigare) så jobbiga backar. För är det något jag har tränat den senaste tiden så är det knäböj av alla de slag, med en massa vikter.

Löpningen då. Ja, det är min återhämtningsträning, där jag tänker, lyssnar på inspirerande poddar, får en stund med mig själv eller hunden. Det är den dagliga egentiden som jag blivit alldeles beroende av. Det kan också vara den där tuffa "hard core" träningen, den som man får lite ångest av innan men som härdar och gör mig mindre gnällig och mer tålig. Som gårdagens pass. Maken föreslog en tur i Axamo med hunden. Jag hade inte tänkt springa men har väldigt svårt att säga nej när någon föreslår ett löppass. Även om det är "duracellkaninen" Tomas. Jag förstod redan innan att det skulle bli tufft. Jag hade precis kört ett pass Bodybalance (med fantastisk avslappning i slutet och kroppen var nere på lågvarv) klockan var efter kl 18 och jag hade inte ätit något sedan lunch vid strax innan 12. Regnet piskade på där ute, det var mörkt och bara strax över nollan i temp... Och det blåste rätt kraftigt.

Men, jag bestämde mig för att försöka hänga på Tomas i hans tempo (han bedyrade att han planerade ett lugnt pass, men det brukar sällan betyda lugnt för MIG). Så vi gav oss av. Tempot var högre än min bekvämlighetsfart och ganska jobbigt, men fullt hanterbart.

Efteråt frös jag som en hund, men känslan är ändå oändligt positiv. För visst är man lite cool om man ger sig ut i sådana väderförhållanden?

Att mixa lyxträning i form av gruppträning på gymmet, med njutrundor och en och annan hard core löpning. Det är nog ett mycket bra recpet för att hålla träningsglädjen uppe och kroppen hel.

I alla fall för mig.

Transportlöpning och nya skor

Denna vecka bestämde jag mig för att testa att springa till och från jobbet varje dag. Men ställa bilen halvvägs för att det inte skulle bli för slitigt för kroppen (då blir det drygt 8 km enkel väg).

Den största anledningen till att jag bestämde mig för detta är att trafikläget i Jönköping är rent bedrövligt just nu. Alla vägar förbi eller genom stan är blockerade av diverse vägarbeten och köerna är låååånga. Inte direkt en avstressande aktivitet att ägna sig åt att ta sig igenom där efter en lång dag på jobbet.

Dessutom ville jag se hur kroppen reagerar på två lite kortare pass per dag. Och så blir det ju ett bra sätt att få ihop många kilometer i benen utan att det blir för slitigt.

Sagt och gjort.

Måndag: Pigg och glad, sprang i mina gamla New balance "barfotaskor". Jag hittade dem när jag letade efter några skor som funkar på asfalt och inte är totalt utslitna, hade glömt att jag hade dem! Så de var inte så slitna. Funkade förvånandsvärt bra att springa båda vägarna i dem. Inget ont. Bra flyt i steget. Och att bara springa drygt 8 km går ju så fort att man knappt hinner bli trött. Träffade min före detta chef också och stannad eoch pratade lite med henne. Hon är saknad på jobbet!

På vägen hem trodde jag att jag skulle känna mig lite stel första kilometern eller så men det kändes faktiskt inte som om jag redan sprungit den dagen. Bra flyt även tillbaka till bilen alltså. Även om det var sjukt varmt! 27 grader, mest sol och inget vatten. Stannade vid Vätterstranden och blaskade av mig lite. Skönt!

Tisdag: Pigga ben även denna dag. Inget ont nånstans, till att börja med, men, sprang denna dag i mina ganska nya Altra Torin. Inte bra. Fick ont nästan direkt, smärta i vänster fot längs med fotvalvet och upp mot den inre fotknölen. Kändes lite bättre efter ca 3 km, men obehag kvarstod och jag var öm i foten även under dagen. Lite mera moln på morgonen, vilket var skönt. För det var ganska varmt i luften, runt 18 grader redan kl 7. Denna dag sprang jag på min chef från mitt förra jobb i Nässjö! Lite otippat att springa på honom vid Elmia, stannade och pratade lite med honom, jag är en obotligt social person, tydligen!

På hemvägen hade jag tejpat foten. Det hjälpte och jag kände nästan inte av smärtan i foten alls. Hade tagit med vätskeblåsan till ryggsäcken idag och kunde därför dricka längs vägen. Det hjälpte nog till att hålla energin uppe, för det var runt 25-26 grader även denna dag. Kände mig inte stel heller. Blev faktiskt lite förundrad över det. Men lite orolig för hur det var med min fot.,.

Onsdag: Idag behövde Tomas ha bilen, så jag bestämde mig för att springa hela vägen till jobbet istället för fram och tillbaka. Jag ville inte springa i mina altra torin igen (såklart) och hade lite träningsvärk i vaderna så barfotaskorna kändes inte som ett alternativ heller. Valet föll på mina gamla altra intuition. Det funkade ok, men eftersom de är totalt nernötta längs ytterkanten av sulan tippar foten lite utåt i varje steg, vilket gjorde att jag fick ont längs fotens yttresida. Energin var det däremot inget fel på. Pinnade på i lugnt och behagligt tempo, njöt av den vackra naturen omkring mig (älskar verkligen min stad! Jönköping med omnejd är så otroligt vackert!) och lyssnade på min favoritspellista på spotify. Idag stannade jag dock inte och pratade med någon.

Torsdag: Dels på grund av skobrist (jag har köpt nya skor, ett par Hoka one one Clifton, men var lite osäker på om de var rätt i storleken så jag ville inte chansa och springa i dem om jag inte var säker på att jag ville beålla dem) och mina gamla nötta skor, eller de jag får ont av kändes inte heller som ett alternativ. Dessutom hade jag fortfarande lite ont i vänsterfoten. Så. Om än något motvilligt tänkte jag om och tog bilen hela vägen till jobbet, Var trött och energilös större delen av dagen. Fick dock mycket gjort vilket säkert bidrog till tröttheten. Åkte hem, fixade middag, gick ut på en skogspromenad med hund och dotter, men kände mig alltjämt irriterad. Lite låg till och med. Bestämde mig för att Yoga lite istället för en springtur, kanske det skulle ge lite energi? Det var ganska skönt, men eftersom diverse barn kom och gnällde om än det ena än det andra och hunden attackerade mig med  viftande svans och pussar (han trodde väl vi skulle leka när jag låg på golvet) blev det inte direkt någon egen lugn stund. Konstaterade här att jag behöver en egen stund varje dag. Transportlöpningen ger mig ju det helt automatiskt, en springtur innan jobbet väcker kroppen och fyller mig med energi och jag hinner tänka på dagen och förbereda mig för dagen som kommer. På hemvägen hinner jag bearbeta dagen som gått och släppa jobbet tills jag kommer hem. Tror faktiskt att det var för att jag inte fick någon sådan tid igår som gjorde att jag var stressad och på dåligt humör. Det är en intensiv period på jobbet just nu.

Fredag: Idag testade jag mina nya Hoka one one clifton. Har varit i valet och kvalet om jag skulle behålla dem eller ej. Testade dem på löpband i affären, tyckte de kändes bra. Fick hem dem och då tyckte jag de kändes stela och ganska stora. Men efter mer provande och lite rundfrågningar på nätet bestämde jag mig för att behålla dem. Första kilometern kände jag ju efter alldeles förfärligt. Tyckte att det klämde lite i lilltån och kände av smärtan från fotvalvet som började när jag sprang i altra torin. Men efter någon kilometer kände jag faktiskt inte av något sånt. Jag föll in i lunken och sprang på. Skorna gav väl ingen jätte skjuts, kändes inte direkt lätta och snabba. Och jag är inte helt hundra på att jag gillar den kraftiga dämpningen. Men, idag sprang jag ju 8 kilometer. Det är inte det skorna är till för, De ska ju vara bra på riktigt långa ultrapass, så vem vet, efter 45 kilometer, när det är 45 kilometer kvar så kanske man uppskattar den rejäla dämpningen riktigt mycket! Det är i alla fall vad jag hoppas. Jag planerar att testa skorna riktigt ordentligt den 4 juni, på Råda 6-timmars. Efter det borde jag kunna komma med en mer uförlig rapport om vad jag tycker om Hoka.

På hemvägen gick det om möjligt ännu bättre än till jobbet. Bra flyt i steget och förutom lite besvär med magen den 3:e kilometern (magmusklerna liksom krampade) gick det bra. Dock regn och jag var klädd för oregnigt väder så att säga. Men man känner sig ju lite cool när man springer i tisha och kjol och rygga och möter folk som stirrar på en med sina regnställ och huvor uppdragna så att bara nosen och ögonen syns. ;-)

Over and out!

Backträning is the shit!

Efter lördagens långpass insåg jag en sak, jag suger på att springa i backar! Blir ju skittrött! Detta måste åtgärdas! Så, när solen började sänka sig så pass att man inte skulle avlida i värmen gav jag mig iväg mot Bankerydsledens första mördarbacke. Det är ca 2 km dit hemifrån mig så det blir en lagom uppjogg tänkte jag.

Planen var att ta backen 3 gånger. Jag tog det lugnt upp till backen och enda målet i själva backen var att inte gå. Det behövde alltså inte gå fort, men jag fick inte gå. Med halva backen avklarad började det bränna i benen, pulsen började dra i väg och en impuls att stanna fick mig nästan att stanna också. Men bara nästan. Jag stannade inte! Väl upp rusade hjärtat och jag var ordentligt andfådd, tänkte att två gånger till så avlider jag ju! Men jag höll fast vid min plan och joggade en lite runda ner till början av backen igen.

Andra gången gick det bättre. Visst brann det lite i benen, och visst kände jag av morgonens styrketräning, men det kändes inte så omöjligt att ta backen ännu en gång. Så, jag joggade ner igen. På vägen ner såg jag en stig jag inte reflekterat över tidigare och tänkte att den testar jag när jag springer ner nästa gång.

Vid tredje uppförslöpet kändes det såklart i benen också, men väl uppe var jag sugen på att ta backen igen! Nu hade jag inte tid med det, för jag visste att maken stod hemma och fixade värsta mysmiddagen, så jag tog inte ett fjärde varv.

Tänk att det kan kännas så! Jag fick en ordentlig boost för självförtroendet efter den här löprundan. Hade jag gett upp efter första försöket på backen hade jag antagligen känt mig misslyckad och börjat fundera över hur kass jag egetnligen är på att springa i backar, men nu blev ju känslan precias tvärtom! Jag kände mig pigg, glad och stark efteråt och började i huvudet genast fundera på när jag ska attackare backen igen! Kanske köra backen tills jag bara inte orkar mer? Hur många varv kan det bli?

Så, slutsatsen av detta är:
1. Även om det känns tufft i början, så behöver inte det betyda att hela passet kommer att kännas som bly i skorna.
2. Det är riktigt kul att variera löpningen och inte bara (som jag oftast gör) fokusera på distans och antal sprungna rundor.
3. Vem vet, jag kanske till och med kommer att gilla intervaller en vacker dag?
4. Även en backhatare som jag kan plötsligt tycka att springa i backar är det bästa sättet att roa sig på en solig söndagskväll i maj.

Att det kändes tufft efter första varvet var sedan heller kanske inte så konstigt, insåg jag när jag kom hem och hade synkat klockan. Den lugna "uppjoggen" var just precis "uppjogg" så, jag hade ju sprungit uppför i närmare 2 kilometer när jag kom upp för mördarbacken första gången.

Eller vad säger ni om den här höjdkurvan? ;-)
Märkligt nog har jag aldrig tänkt på att den biten också är rätt mycket uppför, kanske därför mördarbacken alltid känns så tuff. Turen börjar med en massa uppför och jag som egentligen behöver ca 3 km innan jag är ordentligt uppvärmd...

Sociallöpning

Igår var det åter dags för en trailtur med glada Mullsjögänget. Nu är det ju om man ska vara lite petig bara två av de som är med som bor i Mullsjö, men det var de som började med konceptet "Mullan bjuder upp" vilket innebär att vi träffas, springer i lugn takt (fart efter kamrat, det är vi benhårda med!) och sedan duschar, bastar och går vi på after run (typ after work).

Men igår var det för första gången inte i Mullsjö, denna gång körde vi i Hallby utanför Jönköping. Ett glatt gäng med varierande erfarenhet av löpning med ett enda mål, ha trevligt och samtidigt ta sig runt milspåret.

Jag blir så otroligt inspirerad av den här typen av löpning. Jag är en ganska social person och löpning kan vara väldigt ensamt ibland. När vi joggar i väg, alla väntar in varandra och vi håller ett måttligt tempo, då njuter jag verkligen fullt ut av löpningen. Det är inte särskilt jobbigt, många ämnen hinner avhandlas och vips, så har man sprungit en mil. Tiden har stått stilla och jag har fått min dagsdos av socialt umgänge och motion på en och samma gång.

Hemligheten till varför detta blir så trevligt tror jag är för att det är så prestigelöst. Och, för att det är världens bästa gäng förstås. Roligt är också att det hela tiden kommer fler som vill vara med och springa. Jag tror faktiskt att ett av de bästa sätten att lära känna nya människor är att springa tillsammans (i lugnt prattempo förstås).

Så, mitt tips till alla som tycker att detta verkar trevligt är, dra ihop ett gäng och kör! Eller häng på oss nästa gång! Eventuellt bli nästa gång i Bankeryd med lite prestigelös grill hos oss efteråt.

Keep running folks!

Ultraintervaller

I helgen sprang jag ultraintervaller. Det innebär att springa 1 mil var tredje timme i 24 timmar. Totalt 8 mil. Starten gick vid midnatt mellan fredag och lördag. Detta är ett event som Paceonearth.se anordnar några gånger varje år.

Det är inte första gången jag gör detta. När jag tänker efter, är det fjärde gången. Men bara andra gången som jag faktiskt springer alla intervallerna.

 Första gången jag var med sprang jag 4 intervaller: (kl 9, kl 12, kl 15 och kl 18). Andra gången körde jag alla intervaller men eftersom Tomas då var sjuk och jag skulle springa själv vågade jag mig inte ut och springa kl 03 på natten. Därför körde jag den intervallen på crosstrainern. Senaste gången var i november förra året och då sprang jag som sagt alla intervallerna. Då var jag super taggad och såg det som en riktigt rolig utmaning.

Denna gång var jag något otaggad. Vet inte varför egentligen. Allting rullar på så fort och jag hade inte riktigt hunnit ställa in mig på att ultraintervallerna var redan nu. Eller kanske den rätta känslan för själva utmaningen uteblev eftersom jag redan gjort detta ett par gånger. Men taggad eller ej, bara att köra!

Första intervallen sprang vi (jag och Tomas) i Habo. Jag tycker alltid att det är jobbigt innan jag sätter igång med något sånt här. Jag vet inte, men jag blir liksom irriterad och tycker ofta att första km är jätte jobbiga. Det brukar bli lite så innan t ex ett lopp också. Kanske är det nervositet över att jag vet att jag kommer att göra något som med största sannolikhet kommer att vara riktigt jobbigt!

Väl igång gick den första intervallen ganska bra. Hade lite problem med andningen men kom på att det nog berodde på astma och pollen. I slutet av den första intervallen stannade en bil till vid oss och killen i förarsätet utbrast: Det där var hurtigt! (ja, det kanske kan verka hurtigt att springa kl 00-01 en fredagsnatt. ;-))

Sen var vi igång. Jag trodde att den andra intervallen skulle kännas jobbigare än den gjorde. Nu hade jag inhalerat och tagit en antihistamintablett och hade inga problem med andningen. Det värsta med 03-intervallen är att komma ur sängen, men då gäller det att bara kliva upp och ge sig ut och inte tänka för mycket innan.

Sen rullade det bara på. När morgonintervallerna kommer har det hunnit bli ljust och då känns allt genast lite lättare. Nedan ska jag försöka sammanfatta detta galna dygn, men först en liten bakgrund till vilken typ av förutsättningar jag har för denna typ av löpning.

Jag blir ganska facinerad av mig själv faktiskt. Jag menar, jag är ingen elitlöpare. Längre distanser är 12-15 km har jag bara ägnat mig åt de senaste 3 åren. När jag var yngre tränade jag inte särskilt mycket. Visst testade jag på lite olika sporter under skolåren som fotboll, gymnastik, dans, kanot, badminton och allt vad det nu var. I högstadiet la jag av nästan helt och den enda idrott jag då ägnade mig åt var vollyboll på stränderna på sommaren och skolidrotten. Minns att jag på terränglöpningen i skolan (i högstadiet) "sprang" 2,5 km på runt 18 minuter. Och var då rejält trött.

På gymnasiet började jag fundera på om det inte vore bra att träna något och gick sporadiskt på aerobics. Men jag fick nog ändå en hel del motion eftersom jag bodde på ett elevhem några km från skolan och cyklade eller gick till och från skolan varje dag. Det gick inga bussar från det hållet så jag hade liksom inget val.

Sen gick det utför. Jag fick barn ganska tidigt (året efter gymnasiet). Tappade detta med träning nästan helt mellan varven. Tränade upp mig inför mitt bröllop 2001 men fick efter det två barn till och prioriterade inte min hälsa och kropp. Men, när min yngsta var ungefär 1 år kände jag någonstans att nu får det vara nog. Jag hade några kilos övervikt och formen var usel. Jag började promenera med barnvagnen och snart nog tyckte jag det gick för långsamt, så jag lämnade allt oftare barnvagnen hemma och sprang istället. På den tiden sprang jag helt utan både GPS och klocka så jag vet inte hur fort eller hur långt jag sprang. Men jag lyckades i alla fall komma i rätt bra form och gå ner mina överflödiga kilon.

Sedan dess har löpning alltid varit min "första hands motion", även om jag i perioder sprungit mindre och tränat på friskis och svettis eller gått på spinning och liknande. Det jag vill förklara med det här är att jag inte har någon gedigen träningsbakgrund. Jag är en helt vanlig svensson som plötlsigt fick för sig att testa att springa längre än milen. Kanske ett maraton? Och när den tanken var tänkt låg steget till att försöka klara ett ultra inte långt borta.

Med denna bakgrund, även om jag själv inser att jag utvecklats enormt de senaste åren när det gäller löpningen, är jag otroligt nöjd med att klara springa 1 mil, 8 gånger under ett dygn.

För att klara en sådan här utmaning krävs naturligtvis att man tänker till lite kring maten. Jag har gjort detta några gånger nu och tycker nog att jag hittat ett sätt som fungerar. Till vardags äter jag lite lågkolhydratsinspirerat. Jag vill inte påstå att jag äter ren LCHF, men lite åt det hållet. Jag tränar även ofta på morgonen på fastande mage och kan köra långpass på 3 mil med bara vatten. Jag vet inte om det är så bra att göra så egentligen, men jag blir inte sugen på något när jag springer. Jag har testat att ta med energi i form av banan eller choklad eller hemmagjorda bars men det blir oftast så att jag glömmer att äta det. När jag ska springa ultraintervaller tänker jag framförallt att det ska vara enkelt. Jag vill ha enkel och BRA mat för att orka springa alla intervallerna.

 Denna gång laddade jag med tacos och glass under fredagskvällen.

Efter den första intervallen åt jag två dadelbollar och drack vatten till.

Efter andra intervallen åt jag en banan och lite smaksatt kvarg utan tillsatt socker som jag blandade med lite grädde. Gott!

Efter morgonens intervall (kl 6 och således den tredje intervallen) var det dags för frukost. Jag åt ungefär en sådan frukost som jag brukar på helgen: bananvåfflor bestående av 2 ägg och 1 banan stekta i smör med bär och grädde till. Drack även en stor mugg ägglatte (kaffe, kokosolja, 1 ägg som mixats) och norpade åt mig två baconskivor som Tomas stod och stekte. Mätt och go i magen efter detta!

Efter fjärde intervallen var jag inte särskilt hungrig. Jag tror inte att jag åt något, för ärligt talat minns jag inte. Drack vatten och sportdryck (inget socker) med elekrolyter gjorde jag däremot.

Tillbaka efter femte intervallen var det dags för lunch och det här tror jag är det vinnande konceptet. Ibland tänker man kanske att det bara ska vara enkelt och tummar därför på kvaliteten på maten. Men i min värld är ett långkok något av det enklaste som finns. Jag hade brynt grytbitar och hällt i en massa grönsaker och buljong och sedan låtit grytan stå och puttra i ugnen större delen av natten. På det sättet får man vällagad mat med minimalt med arbetsinsats! Och väldans gott är det också. Till grytan åt jag en rejäl portion med kokt broccoli.

Efter detta var det bara tre intervaller kvar. Mer än hälften avklarat!

Mellan den 6:e och 7:e intervallen åt jag en bananvåffla som blivit kvar från morgonen och en dadelboll.

Mellan intervall 7 och 8 åt jag inget vad jag kan minnas.

När jag kommit tillbaka efter den åttonde och sista intervallen var jag lite småhungrig (observera, småhungrig, mest lite sugen) och då var det väldigt trevligt att komma hem till uppdukad pizza framför TV:n. Avslutade kvällen med mys med barnen och maken i soffan.

Under hela dygnet mådde jag varken illa eller kände av någon direkt energibrist. Visst är det segt att ta sig ut på de sista intervallerna men jag upplever att det främst beror på att hjärnan liksom ledsnat på att springa. För detta är minst en lika stor mental utmaning som det är en fysisk utmaning. Och naturligtvis börjar benen bli stela och man har ont lite här och var efter några mil sprungna.

Jag är som sagt facinerad av mig själv att jag inte blev tröttare än jag blev. För visst var jag trött, men jag var inte utmattad. Dagen efter var jag lite stel och hade ont i höger knä och att gå nerför trappor var inte så skönt. Men annars, helt ok!

Jag är också väldigt nöjd med resultatet (när det kommer till fart osv, jag hade egentligen inget annat mål än att springa alla intervaller i behagligt tempo men lyckades hålla en hyfsat jämn fart i de flesta intervallerna):

Intervall 1: 5,52 min/km i snitt
Intervall 2: 5,52 min/km i snitt
Intervall 3: 5.56 min/km i snitt
Intervall 4: 5:58 min/km i snitt
Intervall 5: 6:24 min/km i snitt (men här hamnade vi på en stig med ritkigt grisigt underlag ca 15 cm blöt slaskig snö och inga skor på som var anpassade för den typen av underlag)

Intervall 6: 6:04 min/km i snitt
Intervall 7: 6:24 min/km i snitt (här började jag känna mig ordentligt stel och hade problem med magen hela turen).
Intervall 8: 6:27 min/km i snitt.

Detta ger en snittfart på 6:11 min/km om man lägger ihop samtliga intervaller.

Totalt sprang jag 82 km detta dygn. Ja, jag vill inte skryta men jag är faktiskt grymt nöjd! Jag hade fantastiskt stöd av Tomas under hela dygnet. I början sprang vi tillsammans men när han var tvungen att bryta efter sjätte intervallen fortsatte han ändå att peppa mig att ge mig ut.

Men det bästa av allt. En sån här utmaning gör mig bara taggad att springa mer! Jag orkar ju! Jag kan ju! Känslan efter att ha klarat en fysiskt och psykiskt krävande utmaning är att: "Jag gjorde detta! Nu finns ingen gräns för vad jag klara av!" Och det, mina vänner, är en ordentlig boost för självförtroendet. Jag är verkligen inte snabb på korta distanser, men jag är seg och envis. Och med det kommer man långt.

Närmare bestämt minst 82 km.

Borde jag vara rädd?

Igår sprang jag en av alla mina mörka kvällsturer. Jag kan inte vara utan att springa ute. Sen gillar jag förståss varken is eller mörker, men om alternativet är att inte springa alls är valet självklart.
Medan jag sprang lyssnade jag på Träningspodden med Lofsan och Jessica Almenäs. Det pratades om att vi kvinnor inte kan/ska springa ute ensamma när det är mörkt. Kontentan av diskussionen var väl att det kan vara ok att springa ute i innerstaden (de båda bor ju i Stockholm) men absolut inte i skogen eller utanför stadskärnan. Pga risk för att bli överfallen, våldtagen eller mördad. Medan jag lyssnade sprang jag en av mina "vanliga" rundor; "Klerebomilen". Den turen går på en mindre landsväg upp till Klerebo där det är en bit mellan varje hus och inga gatlysen. Bitvis ganska mycket skog också. Helt klart utanför det som kan kallas tätbebyggt område. Jag började reflektera över att jag som ensam kvinna springer här och absolut inte känner mig det minsta rädd. Kanske har jag en ganska optimistisk syn på andra människor. Och jag är nog dessutom ganska realistisk i mitt tänk. Jag menar: Igår, temperaturen var runt nollan. Underlaget var isigt och eländigt. Det var mörkt. Vem sjutton skulle komma på tanken att ge sig ut för att leta efter ensamma kvinnliga löpare där?! För att inte tala om skogen. Jag har sprungit både på stigar som inte har ingått i något motions-system och längs motionsslingor i mörker ensam. Ibland med en pod i lurarna, ibland med musik och ibland utan något att lyssna på. Men återigen. vem sitter och trycker inne i en avlägsen skog och väntar på någon att överfalla? Det har hänt att jag mött andra löpare (främst män) men jag brukar inte bli rädd. Ibland hejar jag glatt, ibland lufsar jag bara på. Faktiskt helt utan att reflektera över att jag är ensam mitt i en skog och möter en man som uppenbarligen kan springa (som jag antagligen inte skulle kunna springa ifrån om det behövdes).

Ärligt talat. De flesta män är inte ute efter att överfalla någon ensam och försvarslös kvinna. Särskilt inte i en mörk skog. Och är det dessutom kallt och minusgrader misnkar risken ytterligare, För rent statistiskt sker de flesta överfall på det ljusa halvåret, då det är mer folk ute och rör sig i skog och mark. I en mörk skog är jag mer orolig för att springa på en älg eller en vildsvinsflock, även om det inte hindrar mig från att ge mig ut. Längs ensliga vägar är jag mer rädd för att bli påkörd av en bil än att blir överfallen (Vilket nästan hände för ett tag sedan, men det var mitt på ljusa dagen och jag hade full mundering med neonrosa reflexväst).

Jag tycker att vi ska sätta denna rädsla som många kvinnor känner i sitt rätta perspektiv. Hur ofta blir en kvinna överfallen utanför tätbebyggt område? Mig veterligen sker det fler överfall nattetid när kvinnor är på väg hem från t ex krogen än när någon är ute och springer. Det är inte farligt att springa ute ensam. I innerstan i Stockholm skulle jag nog känna mig något mer osäker, för galningar som ger sig på ensamma kvinnor befinner sig nog oftare där det faktikst rör sig lite kvinnor då och då. Men ute på landsbygden eller i skogen? Nej. Där är jag fullständigt trygg. Kalla mig gärna naiv. Men om att jag är naiv gör att jag kan springa när, hur och var jag vill utan att vara rädd. Ja, då ser jag min naiva världssyn som en gåva.

Gårdagens springtur avslutades vid min dotters dansträning. Det har nämligen kommit ett mail från dansföreningen om att man vid två tillfällen har uppmärksammat att en man har tittat in i danslokalen genom fönstret. Detta har skapat oro bland barn och föräldrar. Så jag går tillsammans med min dotter hem efter hennes dans (och detta är i centrum av vår lilla ort och det är bara ca 1 km för henne att gå längs väl trafikerade och upplysta vägar). Vi pratade lite om detta när vi gick hem igår, och jag är glad att se att min dotter verkar ha samma syn på tillvaron som jag. Hennes tankar kring detta var: "Jag tror bara att det var en man som hörde musiken ut på gatan och blev nyfiken och tittade in."

Antagligen har hon rätt. Men när det gäller min dotter tar jag det säkra före det osäkra och promenerar med henne hem. Det blir ju faktiskt en mysig stund att prata om ditten och datten också.

Styrka, rörlighetsträning och ...yoga?

Som löpare är det lätt att liksom fastna i just löpning. Men läser man om löpning och träning hör man allt oftare att det är viktigt med alternativ träning. Framförallt är det viktigt med styrketräning, men  rörlighetsträning och yoga börjar också bli allt mer populärt bland löpare. Ska man tro vissa träningsprofiler ska yoga vara rena mirakelmedlet för oss löpare. Framförallt för att förebygga skador men också för att bli både starkare och smidigare. 

Jag är kluven till detta med yoga. Jag förstår tanken med att sträcka ut leder och muskler och att andas lugnt och koncenrerat för att kunna fokusera på att göra övningen rätt (om du har provat yoga så vet du att ställningarna kan vara ordentligt utmanande och stor koncentration behövs för att inte ramla ihop i en hög av ben och andra kroppsdelar). 

Men det finns en annan sida av yogan. Den andliga, religiösa delen. Jag har personligen väldigt svårt för den delen eftersom jag är kristen. Yoga bygger på hinduismen. I Wikipedia beskrivs yoga så här:  

Yoga är ett grundläggande begrepp i indisk filosofi, psykologi och religion och var i äldre indisk tradition beteckning på ett flertal olika fysiska och kontemplativa tekniker.

Som kristen har jag en annan trosuppfattning. En tolkning av ursprungsbetydelsen av yogan är att yogan är ett rörelsemönster för att förbinda eller sammanfoga den mänskliga själen (atman) med världssjälen (Brahman). Detta kommer från hinduismen. Eftersom jag är kristen tror jag naturligtvis inte på detta med själens förrening med världssjälen. Och då kan ju tyckas att det inte spelar någon roll. Övningarna kan man väl göra ändå? Enbart för att det är bra rörelseträning och skadeförebyggande. 

Visst kan man resonera så. Och i viss mån tänker jag ju att det för mig inte har någon religiös betydelse att tex stå i "hunden" eller göra "duvan" och då är det ok. 

Men helt oproblematiskt tycker jag inte att det är. För försvinner det religiösa inslaget bara för att jag inte tror på det? Försvinner Gud bara för att det finns människor som inte tror på honom? 

Att jag är kristen innebär att jag vill leva som Bibeln lär. Jag vill att allt jag gör ska syfta till att förhärliga Gud och eftersom jag älskar Jesus vill jag inte vara "otrogen" genom att flörta med andra religioner. 

Om du som läser detta inte är troende kan detta kanske verkar lite konstigt. Det förstår jag. Och jag är som sagt själv inte riktigt säker på var jag står i frågan om man som kristen kan träna yoga. 

Men jag vill ju bli smidigare och starkare. Har faktiskt testat att googla på rörlighetsövningar istället och visst får man upp många träffar. Men de flesta rörelser kommer ju från yogan. Så då är jag tillbaka på ruta ett. 

Någon mer som haft liknande funderingar? Kan man skilja yogans religiösa del helt från den rent träningsmässiga delen?

Humörsvängningar

Igår var jag allt annat än en trevlig person.

Det började med att jag satt i bilkö på väg till jobbet och fick ett sms som gjorde mig mycket irriterad. Riktigt kände hur pulsen steg (inte lika trevligt när det beror på irritation och inte en härligt seg backe!).

Nåja, kom till jobbet och gjorde vad jag skulle. Gjorde mitt bästa för att vara trevlig men var arg, frusterad och extremt omotiverad. Det hände lite grejer under dagen också som spädde på mitt dåliga humör och när jag var på väg hem bestämde jag mig för att ta en springtur.

Det ska sägas att en springtur inte alls kändes lockande. Snöslask och regn. Och ganska kallt. Inte precis mitt favoritväder. Men i vanliga fall brukar inte det bekomma mig så mycket. Jag är van att springa i ur och skur.

Gav mig i alla fall ut. Mest för att jag ju så väl vet att humöret brukar bli bättre av en springtur. Jag tog med mig Frost också. Han har inte fått så mycket motion de senaste dagarna så det var minst sagt välbehövligt för honom.

Till en början var Frost inte alls intresserad av att springa. Jag fick mer eller mindre släpa honom längs gatorna. Strax fick jag håll också (vilket jag inte brukar få, kan det ha att göra med att jag ätit kolhydrater de senaste dagarna? Jag brukar annars ligga lågt i kolhydrater...). Tänkte först ta ett par varv i elljusspåret men där var det så slaskigt och halt att det var med livet som insats som jag halkade framåt där (hade valt fel skor, mina blankslitna altra fick inte just nåt fäste i den terrängen).

Så, jag tog mig upp till cykelvägen igen. Frost började lite smått att fatta att det var springa vi skulle göra. Mitt håll började ge med sig. Mot slutet av turen kom en skön sträcka med svagt utför, snö- och halkfri cykelbana och några riktigt bra låtar i luarna. Jag drog på. Det kändes bra, så jag körde lite fartlek och öste på och saktade in lite om vartannat. Frost verkade tycka detta var en mycket roligare form av löpning och hakade glatt på mina spurter. Äntligen kom flytet! Dagen med det usla humöret höll verkligen på att ta en ny vändning.

Väl hemma igen (rejält blöt men väldigt glad) skulle jag bara kolla i klockan hur långt jag sprungit och vad jag hållit för fart i slutet där jag fick sån feeling. Döm om min förvåning och irritation när klockan visar 200 meter! Fick ett smått spel på att tekniken inte ska funka JUST IDAG! Men besinnande mig efter en stund. Kollade i ett kartprogram hur lång rundan varit (11,5 km ungefär) och endorfinerna från springturen började ta över igen.

Hur snabbt jag faktiskt sprang lär jag aldrig få veta. Men jag kan ju roa mig med tanken att det antagligen var pb på 500 meter eller så. Och idag är jag mitt vanliga jag igen. Glad, pigg, effektiv och framförallt motiverad!

Det är inte klokt vad en springtur kan göra för humöret. Särskilt när det usla humöret jag led av igår antagligen bottnade i löpabstinens. Jag har vilat fler dagar den senaste veckan än jag brukar (tränar normalt nästan varje dag). Det är tydligen inte min kropp van vid,

Så, hedan efter får jag se till att inte vila för ofta. För både min och mina medmänniskors välbefinnandes skull!

Träningsvärk

Nackdelen med att ha kommit igång med styrketräningen är att jag går runt med ständig träningsvärk. Förra veckan värst värk i armarna av alla ställen. Misstänker att det berordde på onsdagens parövning när vi skulle försöka dra omkull varandra med ena armen och samtidigt hålla balansen. Jag bröt höger hand i december och har därför tagit det lite lugnt med just armövningar. Och pga skadan körde jag endast en gång med höger arm och 3 gånger med vänster. Gissa vilken arm som kändes mest? Just det, höger!

Känns i alla fall bra att äntligen kunna träna normalt igen. i måndags testade jag att göra armhävningar för första gången. Det gick bra (även om det var ett ben i handen jag bröt så blev handleden väldigt försvagad av att vara i gips i ca 1 månad) och uppenbarligen gick det bra att köra den där parövningen också. Härligt!

Kroppen är verkligen fantastisk. Tar vi hand om den, ger den sömn, bra mat och motion (utan att överdriva) så kommer kroppen att tacka oss genom att hålla länge och läka fort när eller om vi skadar oss.

Tänkte att jag skulle dela med mig av mina styrketräningsprogram. För mig har dessa funkat jätte bra. Det stärker bålen och magen (vilket jag verkligen ständigt behöver jobba med eftersom jag har ett instabilt bäcken och ett bråck i magmuskulaturen efter mina graviditeter) och ger även extra benstyrka och balans vilket vi löpare alltid är i ständigt behov av. Kopiera gärna!

Måndagsträningen:
Jag utgår i från dessa övningar:
http://www.runday.se/rundays-julkalender-2015/

Men har ändrat antal repititioner allt eftersom jag blir starkare. Jag lägger lite extra krut på de övningar som jag känner är tuffa. Jätte kul att se att man utvecklas! Till exempel var övningen "Bicycles" fruktansvärd första gångerna och jag nådde inte armbågarna mot knäna, men nu är det inga problem!

Efter passet brukar jag köra en stretch av höftböjaren:
Stå med ena knät i golvet och det andra böjt i 90 grader. Pressa fram höften genom att spänna skinkan. Hålla så i 20 sekunder och sedan gunga 20 gånger med samma ben. Byt ben och gör likadant på andra sidan., Upprepa totalt 3 gånger per ben.

Därefter brukar jag göra lite andra stretchövningar lite improviserat.


Torsdagsträningen:

Då kör jag ett cirkelprogram som jag hittat i ett gammalt nummer av tidiningen Iform. Det är 12 övningar som jag kör 30 sekunder per övning ca 10 sekunders vila mellan varje och 4 varv.

1: Jumping jacks
2: Jägarvila (90 grader)
3: Plankan
4: Armhävningar
5: Höga knän
6: utfall (jag brukar köra polymetriska vilket innebär att man hoppar vid byte av ben)
7: Bicycles (samma som i måndagsprogrammet)
8: Armhävning där man mellan varje pushup vänder upp kroppen åt sidan och sträcker upp ena handen/armen, växelvis höger och vänster.
9: Step up (använd en pall eller en stol)
10: Dips (men nu när jag är svag i handleden kör jag ryggresning med bollen istället).
11: Höftlyft
12: sidoplanka (15 sekunder per sida).

Även efter detta pass kör jag stretch för höftböjaren och lite andra stretchövningar.

Lycka till!

En löpares ambivalens

Igår sken solen. Jag hade möjlighet att gå tidigare från jobbet och därmed hinna springa lite i dagsljus. Skyndade mig iväg och började springa "milen" i Öxnehaga (motionsspår). Kom under turens gång på att jag stuckit i väg alldeles för tidigt. Hade nämnligen även planerat att vara med på Team nordic trail träningen kl 18:30 och hade ingen möjlighet att åka hem emellan. Så, jag bestämde mig för att spirnga lite längre. Jag kunde ju inte gärna sitta och och bli både stel och kall i väntan på TNT, likabra att hålla sig i rörelse. Så jag sprang 5:an också, och elljusspåret. Tog det väldigt lugnt och hade väl inte världens bästa krut i benen mot slutet så jag stoppade klockan och gick in i Öxnegården för att värma mig innan TNT. En dryg halvtimme kvar. Kom på att jag både ätit och druckit dåligt innan. Jag och min impulsivitet!

Nåja, det får gå.

När det var dags för korta intervaller  med TNT kände jag mig allt annat än pigg. Sega ben, frusen och ganska energilös. Men jag kämpade på ändå. Funderade på varför egentligen. För att jag liksom hade planerat det? Ja, antagligen. Passet var tufft med först 10 stycken 70:20 intervaller (springa 70 sekunder, vila 20). Tuffare än det låter. Sedan lite parövningar och nerjogg. Kände mig ändå rätt ok på väg hem, men efter duschen dippade jag ordentligt. Blev illamående och fick kväljningar. Kände mig trött och matt. Och fick vansinnigt ont i huvudet. Blev nästan rädd att jag höll på bli sjuk. Men, jag tror detta stavas energibrist. Hade ätit dåligt på lunchen också pga att maten nästan var slut när jag kom till matsalen.

Tomas hade ordnat en fantastisk middag. Hamburgare med alla tillbehör man kan tänka sig. Så jag kämpade på med att få i mig. Det tog tid. Men åt nästan hela portionen. Tog sedan en huvudvärkstablett och gick och la mig.

I morse var jag mitt vanliga jag igen. Kände igår att jag nog skulle vila helt idag. Har faktiskt när jag tänker efter tränat varje dag de senaste 2 veckorna så vila är ju verkligen på sin plats!

Men så skiner solen. Temperaturen runt 0 grader och jag blickar ut över Vättern från mitt jobb och tänker: Åh vad härligt det skulle vara med en spirngtur!

Gårdagens vedermödor redan glömda uppenbarligen.

Att hitta sig själv

Löpning är så mångfacetterat. Man kan springa långt, man kan springa kort, man kan springa asfalt, eller trail, eller motionsspår eller i bergen. Man kan springa fort eller sakta, intervaller eller distans. Följa program eller bara springa på känsla.

Ibland funderar jag över om det verkligen är så att man måste ha en favorit. Om man nu älskar traillöpning till exempel, måste man då förakta asfalt? Om det ska jagas höjdmeter till varje pris, kan man inte njuta av flacka underlag?

Och, om man egentligen njuter mer av flack löpning  är man då bara lat?

Ibland kan det kännas som att traillöpare smått föraktar asfaltlöparna. Att de fnyser lite åt långa rundor på asfalt. Men kanske är det mitt eget förakt mot att jag gillar en viss form av bekvämlighet som gör att jag tänker så? Att jag inte tycker om att pressa mig själv tills jag spyr gör kanske att jag tror att andra traillöpare fnyser åt annan löpning än löpning i tuff och varierad terräng. För i ärlighetens namn vet jag inte om jag faktiskt hört någon fnysa åt just det.

Jag ser inget motsatsförhållande i att älska variationerna inom löpning. Jag kan verkligen njuta av en lång asfaltstur, oavsett om den är flack eller backig, Backar som är avsedda för att klaras med bil är sällan särskilt överjobbiga. Det har jag i och för sig säkert all traillöpning som jag ägnat mig åt att tacka för.

Jag kan även njuta av en lång trailtur i grisiga förhållanden. Men för mycket av det ena gör att jag saknar det andra. Den senaste tiden har det blivit mycket skogslöpning och visst är det härligt på många sätt men det har fått mig att faktiskt sakna mina asfaltsrundor!

Jag har också sprungit mycket tillsammans med andra ( fram för allt min man) och det är väldigt trevligt också, Men, jag saknar mina långa sköna springturer på egen hand. Turerna där jag når mina tankar. Där benen bara trummar på utan att jag ens tänker på att jag springer. Turerna där jag kan tänka klart alla tankar och löser alla världens problem.

Jag har en förmåga att anpassa mig. Försöker allt som oftast vara andra tillags (det gäller inte bara löpningen). Det är inget som sker medvetet. Jag kan efter en längre period känna att jag dragits in i något som JAG egentligen inte vill men som jag när jag gjorde valet faktiskt trodde att jag ville. Jag kan alltså ofta se att jag spontant och utan att verkligen känna efter väljer det som förväntas av mig. Jag lever i hop med en man som älskar friluftsliv: traillöpning som gärna ska vara både tuff och ha många höjdmeter. Vi omger oss också med folk som är sådana. Titt som tätt dras jag in i det, tills jag kommer i kapp mig själv och tänker: Vill jag verkligen detta? Varför jagar jag höjdmeter? Jag tycker ju inte ens om att springa i backar!

Jag älskar inte bergslöpning. Vad är vitsen med att gå större delen av en tur? För i riktigt tuff terräng kan man inte springa. Jo, utför kanske men uppför går sämre, Visst förstår jag vitsen med att ta sig upp på en fjälltopp och se den vidunderliga utsikten och att sedan låta benen rulla utaför berget på vägen ner. Det är roligt, ibland. Men vägen upp vill jag inte kalla löpning, snarare vandring och det är inte riktigt samma sak som löpning. Dessutom, jag hatar långa trixiga uppförsbackar!

Jag älskar inte heller friluftsliv (som i att bo i naturen). Att sova i tält är både kallt, blött och obekvämt, Kanske är jag lat, Men då får jag vara det. Däremot kan jag STÅ UT med att sova i tält eller under enklare former ifall det är det jag måste göra för att springa eller vandra i ett område som till exempel svenska fjällen. För även jag kan ju älska naturupplevelsen av att i lite snabbare tempo ta mig genom vildmarken, genom dalar med höga berg runt omkring.

Fart är också ett omtvistat ämne inom löpning. Jag kan tycka att det är roligt att sätta nya pb på en speciell distans, särskilt när det gäller lopp. Och jag blir glad när jag känner att jag orkar pressa på. Men jag njuter MINST lika mycket att nöta mil efter mil i behagligt tempo.

Så, vad jag vill säga med detta inlägg är att jag inte vill bli placerad i ett fack. Jag älskar att springa, ibland på asfalt, ibland i skogen och ibland i motionsspår. Ibland lite fortare men oftast i behagligt tempo. Det jag däremot inte älskar är att försöka springa uppför branta berg.


Är jag då en sämre löpare för att jag inte bara älskar en sida av myntet? Nej. Jag tror faktiskt inte det.

Lillasyster

Visst, jag är ju faktiskt en lillasyster i ordets rätta bemärkelse. I min familj var två två syskon och jag var yngst, så visst är jag lillasyster. Men på senaste tiden har jag allt oftare känt mig lite som en lillasyster även i löparsammanhang. Inte så att jag känner mig underlägsen, nej, jag är tvärtom riktigt stolt över det jag åstadkommit! Bara en sån sak som att jag satt PB på 5k, pb på milen (två gånger!), pb på halvmaran och pb på maratondistansen (i fjällmiljö) bara i år. Jo, detta är året då de flesta PB:n fått på nöten och det bästa av allt är att jag känner att jag har mer att ge.

MEN, känslan av att vara lillasyster i sammanhanget kommer av att jag ofta springer med Tomas. Han har sprungit mindre än mig (om man räknar år vi hållit på) och ändå springer han hur lätt som helst ifrån mig på de flesta distanser. Dessutom springer vi allt som oftast i grupp på lite längre turer och då är det oftast ett gäng män, möjligen någon otroligt vältränad kvinna och så jag. Män är ju per definition snabbare än kvinnor och detta gör ju att jag ofta känner att jag drar ner tempot för övriga. Att jag blir någon de liksom får ta hänsyn till. Lite som en lillasyster.

Detta är MIN känsla. Jag tror inte att någon av de andra tänker så. När vi springer långpass i grupp är det självklart att man anpassar farten efter den som springer långsammast, men med tanke på hur mycket jag tränar känner jag en viss irritation att denna någon nästan alltid är jag!

Nåja, jag får väl helt enkelt ragga upp fler kvinnor som följer med på långturer! Helt själviskt, allt för att jag inte ska vara långsammast. ;-) Eller kanske för att det faktiskt vore väldigt trevligt med fler kvinnor i ultrasammanhang. Jag tror faktiskt att vi kvinnor är bättre lämpade för långdistans än kortdistans generellt sett. För, hur ofta har vi inte diskuterat detta fenomen, att män i stor utsträckning ger järnet i början av ett lopp och sedan ofta kroknar innan de hinner i mål, medan kvinnor i större utsträckning går ut lugnt och håller ett jämt tempo genom loppet.

Så kom igen nu tjejer! När vi pratar långdistans är farten ganska oviktig. Det viktiga är att hålla länge, och då är det njutfart som gäller.

Min favorittyp av löpning alltså. Och, med tanke på vilka jag har runt mig som också tycker om att springa, så blir det ju allt som oftast långa turer på egen hand. Eftersom det är då jag verkligen kan falla in i min "njutfart" och inte pressa upp farten bara för att inte vara den som är långsammast.

Jag har nog det bästa av två världar. En make och kompisar som driver på mig och hjälper mig att pressa mig ibland, och dessutom möjligheten att sticka iväg själv ibland och då träna mig på att springa långt och lugnt.

Som om tiden stannar

Att springa långpass kan vara en riktigt meditativ upplevelse. När man ger sig i väg, antingen med en pod i lurarna eller med stadens eller skogens ljud som enda sällskap. Efter några kilometer kommer jag ofta in i något slags flow. Jag tänker inte så mycket på det faktum att jag springer, utan mer på omgivningen, hur marken ser ut där jag ska sätta fötterna, hur blank sjön är som jag just sprang förbi, eller var sjutton nästa markering för leden är. Eller så lyssnar jag koncentrerat på en pod. Jag lyssnar aldrig så bra som när jag springer. Om jag till exempel sitter i bilen och lyssnar på ett radioprogram känner jag ofta att jag måste koncentrera mig för att hänga med i pratet och höra vad de säger (det kan kanske ha att göra med min hörselnedsättning, jag vet inte) och missar alltid någon liten detalj eller två. När jag springer hör jag varje ord, det är som om det går rätt in i huvudet och jag behöver inte antränga mig alls för att hänga med. Kanske är det därför jag gillar att springa med till exempel sommar i p1 i lurarna.

Det är inte så att det blir lättare att springa för att jag lyssnar på en pod, jag kommer in i samma flow även utan något att lyssna på.

Det är som jag skrev i början. Man går in i ett meditativt tillstånd. Efteråt känns det inte som att jag sprungit särsklit långt eller varit borta särskilt länge. Även om jag varit ute i närmare 3 timmar.

Det är som om tiden stannat.

Livet och vardagen

 Jag brukar betrakta mig själv som en glad och positiv person. Allt går! Bara man vill och planerar. Det är min inställning till livet. Livet är långt, dygnet har massor av timmar och minuter och jag vill lägga min tid på det som är viktigt. Det handlar om att prioritera. De största tidstjuvarna i dagens samhälle är (tror jag) alla de där stunderna när man inte tycker att man gör någonting. Tid som måste fyllas ut med slösurfande på mobilen eller slötittande på Tv på ännu en tråkig serie som man ändå egentligen inte är så intresserad av.

Får ibland frågan hur jag hinner springa så mycket. Då ställer jag mig faktiskt lite frågande. På ett sätt förstår jag frågan, men på ett sätt inte alls. Jag springer ca 5-8 timmar i veckan. Och även om jag lägger till tiden för tid jag lagt på styrketräning (det har faktiskt blivit av i maj månad! Yay!) så blir det melllan 6-10 timmar i veckan. En vecka har 168 timmar. I normala fall ligger min träningsdos på ca 7 timmar i veckan. Det är i genomsnitt 1 timme per dag. 7 timmar av dessa 168 är faktiskt en ganska liten del.

Vet ni hur mycket motion/pulshöjande aktivitet som rekommenderas av läkare/forskare för att det ska ha en tydlig positiv effekt på hälsan? Just det. 1 timme per dag! Det behöver i och för sig inte vara en sammanhängande timme, men det är vad forskningen kommit fram till att kroppen behöver. Ett minimum om man så vill. Här kan man såklart räkna in alla vardagsmotion också som att gå eller cykla till och från jobbet. Men jag som för det mesta åker bil eller tåg får inte så mycket vardagsmotion av den typen så att jag springer/ränar ca 7 timmar i veckan är inte på något sätt extremt.

Nu har jag ingen "TV-tittar dagbok" där jag skriver in hur mycket jag tittar på TV eller hur mycket jag sitter med mobilen. Men jag tror inte att jag tittar så värst mycket på TV. På söndagsvällar brukar det bli ett par timmar. Möjligen nån eller ett par timmar på onsdagar och lite på fredagar. Då oftast tillsammans med Tomas och/eller barnen. Mobilen är det kanske lite värre med. Kollar den några gånger varje dag på jobbet och efter middagen när lugnet lagt sig lite hemma kan jag tycka att det är skönt att sitta och kolla instagram och surfa runt lite.

Så, jag vill mena att jag inte springer extremt mycket. Säkert mer än vad som är "normalt" men om det är normalt att sitta framför TV:n ett par timmar varje dag medan det är sjukligt att träna ca 1 timme per dag (och återigen, detta är ett genomsnitt, det händer att jag har vilodagar!). Ja, då är jag gärna onormal. För i ett samhälle som klassar träning som något sjukligt är det något som är väldigt, väldigt fel!

Mina barn då? Hinner jag med dem då? Tja, i dag har jag sprungit drygt 10 km, jag har väckt mina barn, gjort frukost till dem och kramat dem alla. Sedan åkte jag till jobbet. Och det är lite av en typisk dag i dag. Jag brukar planera in löpningen så att det inte krockar för mycket med familjen. Oftast betyder det att springer innan de vaknat, eller att jag tar en lunchrunda eller springer delar av till eller från jobbet.

Är mitt hem tiptop och alltid välstädat? Svar nej. Det är det verkligen inte. Men det var det inte innan jag bröjade springa heller, så det tror jag tyvärr inte kan skyllas på löpningen. Och med handen på hjärtat, vi har väl alla något område där vi behöver bli bättre? Jag kan absolut bli bättre på att städa och hålla ordning (men det gäller samtliga i familjen Ankarcrona också) men det kan jag jobba med utan att dra ner på det som ger mig energi och ork att klara vardagen.

Och vet ni, jag sa något om att prioritera. Min prioriteringsordning ser ut som följande:
1. Barnen/familjen
2. Hälsa och välmående (men det hänger i hop med familjen). Löpningen faller in här också för det ser jag som en investering i min hälsa och välmående.
3. Vänner och socialt liv (kyrkan mm).
4. Hushållssysslor, som t ex städning (förutom det basala som disk, tvätt, matlagning osv, det kommer högre men det är ju lite av en överlevnadsgrej).

Ja, städningen kommer inte så värst högt. Men jag inser att jag inte varit så bra på att hålla kontakten med mina vänner den senaste tiden. DET måste det bli ändring på. Så nu har jag bokat in en lunch med en av mina bästa vänner på fredag. Och igår gjorde jag ett röj hemma, fast det var i ärlighetens namn ett sätt att avreagera mig. Var arg och irriterad och hade ont i bäckenet efter långturen i söndags så jag kunde inte ta ut frustrationen på det sättet. Och då blev det städat istället. Det behövdes! ;-)

Kanske borde bli arg lite oftare? ;-)

Utveckling och växtvärk

Att löpning är en drog som det är mycket lätt att bli beroende av är vi nog många som erfarit. De flesta av oss är inte elitsatsande löpare som kan prioritera löpningen över allt annat utan har vanliga jobb, familj och sociala åtaganden som också måste och bör prioriteras. Hur gör man då för att det inte ska gå över styr? Att löpning skapar ett visst mått av beroende tror jag bara är bra. Det blir ju lite som en garanti för fortsatt motionerande och därmed fortsatt god hälsa.  Men som den "altt-eller-inget" människa jag är så behöver jag en plan för exakt HUR det inte ska bli för mycket.  Inte bara för att min familj behöver mig.  Utan också för att risken för skador ökar avsevärt med för snabb ökning av träningsmängden.

Min plan är att ha ett mål för hur många km jag ska springa varje vecka.  Just nu ligger det på 40-50 km. Det gör att jag kan ta färre men längre pass om det blir svårt att få till många löpturer, andra veckor blir det flera pass men lite kortare distanser. Detta upplägg tror jag också skapar en bra variation i träningen.

Den här veckan har jag inte nått det målet.  Men det har varit ett medvetet val att ta det lite lugnare så här veckan efter två av mitt livs hittills största utmaningar i löpar sammanhang. Under vättervyernas ultramarathon låg pulsen på en för mig allt för hög nivå vilket blev lite av en tankeställare. Jag tog ett par dagars vila och körde sedan ett lugnt "känna-efter-pass". Det passet kändes fint och därför sprang jag en morgonmil i låg intensitet för att se om pulsen betedde sig som vanligt igen.  Det gjorde den och då vågade jag köra lite tempoträning i helgen.  Lyckades sätta pb på 1 km (4:40 fart i en hel km!) Utan att pulsen drog i väg allt för mycket.

Jag är fortfarande så pass ny på detta med löpning och pulsträning att jag lär mig nåt nytt om hur min kropp fungerar nästan varje vecka.  Det är oerhört inspirerande och är en stark motor i min vilja att fortsätta utvecklas.

Den senaste veckans lärdom är att efter ett 24-timmars pass med ultraintervaller behöver min kropp mer än en veckas återhämtning innan jag testar gränserna igen. Det kan ju verka logiskt,  men om man aldrig testar får man aldrig veta!

Hittills har det fungerat bra att testa sig fram.  När det blivit lite för mycket vilar jag ett par dagar och gör sedan lättare pass tills jag känner igen mig själv igen.

1 mil var tredje timme

Precis som jag lovade i förra inlägget tänker jag nu berätta lite om hur det var att springa en mil var tredje timme under ett och samma dygn. HÄR kan ni läsa mer detaljerat om eventet.

Förra omgången Pace on earth hade detta event så hade jag först inte tänkt vara med. Tomas var dock taggad och när han skulle i väg på sitt tredje intervall så hakade jag på. Körde den gången 4 intervaller. Det gav mersmak och i denna omgång tänkte jag först bara ta 6 intervaller och hoppa över de båda passen mitt i natten (jag är löjligt nojig över att inte få tillräckligt med sömn). Men ju mer jag tänkte på det desto mer sugen blev jag på att testa att köra alla intervallerna. Jag är nog lite så att jag går all in i det jag gör och jag hade antagligen ångrat mig om jag inte ens försökte på alla intervallerna. Så, på den vägen blev det! Här är min berättelse om dygnet då jag spräckte distansrekord 3 gånger:

Första intervallen i 1milvartredjetimme. Gött njutpass där jag höll ett bekvämt tempo och lyssnade på en dokumentär om pulsmätning vid träning. I normala fall springer jag inte med något att lyssna till men när det handlar om att springa flera mil under ett och samma dygn är det ett bra sätt att skingra tankarna. Intressant intervju med en man som skrivit en bok om pulsmätning. 

Kände mig förvånansvärt pigg hela passet. Trots att jag inte sovit något innan och midnatt i normala fall inte är min favorittid på dygnet. Sprang lite krokar i Bankeryd men det ska erkännas att jag tycker att det är lite läskigt att springa i samhället mitt i natten, helt ensam. Nästa intervall får det bli crosstrainer. Ska försöka klura ut hur jag kan mäta pulsen med pulsklockan på crosstrainern.. (det lyckades jag inte med). Åt en nybakt paleomuffins och ett stort glas vatten och gick och la mig en stund. 

Andra intervallen som började kl 03 hade jag bestämt mig för att inte springa ute. Hade jag haft ett löpband hade jag kört på det, men nu fick jag ta det som finns tillhands. Nämligen min älskade crosstrainer. Här hade jag sovit nån timme innan och var fruktansvärt trött. Lite illamående under större delen av crossandet men skingrade tankarna med ett avsnitt "Homeland" på netflix. Mätaren visade 21 km efter en timme och då var det dags att försöka sova en liten stund till innan nästa intervall. Laddade kaffebryggaren så att jag kunde ta en härlig kopp ägglatte innan nästa tur. Innan jag la mig tog jag ändå ett frökex med mycket smör och ost på och ett glas vatten (var egentligen lite illamående men tänkte att det nog är viktigt att ändå fylla på med energi). Lite gos med Frost hjälpte också till att hålla humöret uppe. 

Tredje intervallen. Efter en natt med nästan ingen sömn gav jag mig på intervall nummer 3 ut på min vanliga morgonmil. I min lilla värld skulle den här turen vara sådär härligt solig, himlen skulle sakta ljusna längs vägen och den euforiska känslan av att få vara med när världen vaknar och fåglarna börjar kvittra skulle sätta guldkant på den här intervallen. Nu blev det kanske inte riktigt så. Det var snöstorm och bitvis hade jag snöspik i ögonen (saknade mina löparglasögon! de hade definitivt varit bra att ha!). Under turen lyssnade jag på en pod om barfotalöpning. Intressant diskussion och under hela vägen hade jag en bra känsla i kroppen. Gött! Hade laddat med en stor kopp ägglatte innan jag gav mig ut (ett par dl kaffe mixas med 1 ägg och en msk kokosolja). Perfekt energi för ett längre pass! Efteråt var det äntligen dags för mitt favoritmål alla dagar i veckan: Frukost! Åt 4 bananvåfflor med grädde och osötad sylt. Ja, man får lyxa till det lite under ett sånt här dygn! 

Fjärde intervallen. I denna intervall tog jag en liten tur till grannkommunen, Habo. Under den här intervallen skulle man dela en bild efter turen med rubrik "seen on my run". Vilket verkligen gjorde att jag öppnade ögonen för hur det såg ut längs vägen. Slogs av hur vacker naturen är, även om det råder mindre snöstorm och himlen är täckt av moln. Stannade flera gånger för att fota. Vättern som yrde i vinden, träd som var sådär kargt vackra nu innan löven kommit och ett skogsparti där ett tunt snötäcke lagt såg på träden så det såg riktigt trolskt ut. Kroppen kändes på g hela turen. Inget ont alls och med en pod om varför det blivit en löparboom i Sverige i öronen var detta en riktigt go stund. Efteråt åt jag en paleomuffins och drack lite vatten. Laddade sedan med d-vitamin (solen alltså!) på altanen och gos med lille Frost. 

Femte intervallen.  Intervall nummer 5 hade jag bestämt dejt med en kompis som jag sprang en hel del med i slutet på sommaren/hösten. Mycket trevligt att få sällskap på en av intervallerna! Att springa med en vän blir faktiskt lite som en fikastund. Man joggar på och pratar om livet. Härligt! Denna tur gick något snabbare än de innan, vilket berodde på att Emelie sprang med drag av sin hund. Enda turen i terräng också och det är ju liksom så man ska springa, egentligen. Kände mig otroligt nöjd och glad efter denna intervall. Tack Emjoto!! Och efter denna tur hade det blivit dags för lunch. Dagen innan 1milvartredjetimme hade jag förberett maten som skulle ätas denna dag så det var bara att värma på lite korvstroganoff och koka ett rejält lass med broccoli. 

Sjätte intervallen. Det här var intervallen där det började kännas lite segt. Var lite stel i början av turen (och mitt gamla bekymmer med bäckenet började göra sig påmint) men det lättade snart. Kändes ändå riktigt ok hela turen, solen sken och det var sådär härlig klar luft ute. Folk tittade lite konstigt på mig ibland, kanske berodde det på min utstyrsel eller kanske på att jag joggade rätt långsamt och ändå såg ansträngd ut. ;-) Men det bjuder jag på. Kände mig glad och taggad hela turen! Valde en bra tur för den här intervallen också. Turen genom Trånghalla är en av mina favoriter så det hjälpte till att hålla modet uppe. Efter passet fick det bli lite mys i soffan med familjen. Tog en kaffe och en förberedd portion chiapannacotta med hallon och mörk choklad. Gottgottigottgott! 

Sjunde intervallen (nu var det dags att plocka fram pannbenet). Näst sista intervallen i 1 mil var tredje timme, nu började kännas slititgt. Hade peppat bra innan och med bra i musik i lurarna kom jag  ändå runt. Vem hade kunnat tro att Dannys "Amazing" kunde vara bra krut i lurarna när man är inne på intervall 7 av 8! ;-) Låtsades att det var mig det handlade om, man är grymt amazing om man testar gränserna för vad man klarar av! Nynnade med men ändrade texten lite: "Well I am great, yes I am awesome let me explane..." När jag kom hem hade familjen fixat tacos och innan det var dags för den allra sista intervallen myste vi soffan och kollade på "Smartare än en femteklassare". Jag hade lätt kunnat stanna kvar i soffan. Hade ont i bäcken och axlar och det började kännas att jag inte sovit så mycket det senaste dygnet. Men som sagt, jag är ganska så envis och jag måste ju i alla fall försöka! 

Åttonde och sista intervallen! Ja, fort gick det då verkligen inte! Detta var mitt livs tuffaste mil. Gjorde ont typ precis överallt. Men mest i axlar och bäcken. Brottades med tankar om varför jag egentligen gör detta. Men kom fram till att för att testa gränserna måste man ju flytta fram dem hela tiden. Första gången man flyttar en gräns är alltid värst, sen blir det lättre! Och med så här låg puls har jag aldrig lyckats springa förut. Måste ju vara bra lågintensiv träning! ;-) Så, med detta var jag i MÅL på 1 mil var tredje timme! Så gött att jag fixade alla intervallerna! Är otroligt nöjd med mig själv och nu dröjer det nog ett par dagar innan jag springer igen. ;-)

Efteråt hade mannen tappat upp ett varmt bad och jag plockade fram min förberedda belöning: En påse av min favorit choklad! Lindt kulor! Tyvärr hade jag fått en jobbig halsbränna så det blev inte så många bitar men de jag fick i mig smakade otroligt nice. 

Gillar du att springa kan jag verkligen rekommendera att haka på det här eventet nästa gång!  Man lägger det på den nivån man är.  Vill man köra alternativ träning någon intervall är det ok,  vill man köra bara några intervaller så funkar det med.  Ett mycket välarrangerat event är det verkligen och som pricken över i  är varje intervall en tävling där roligast,  smartaste,  eller mest kreativa bidrag vinner fina priser.  Jag tänker haka på nästa gång!  

Gör du?