The tailwind effect!

Två lördagar i rad har jag och maken sprungit långpass i hop. Jag har lite delade känslor inför långpass med Tomas. Missförstå mig rätt, han är världens bästa på många sätt, men ska jag vara helt ärlig tycker jag nog ändå bäst om att springa själv. Men att komma ut på långa långpass är svårt. Mest för att jag har en förmåga att springa vilse (vilket i och för sig kan resultera i väldigt långa långpass).

När jag springer själv kan jag intala mig att jag får gå när jag vill och jag kan ju alltid korta av turen om jag känner att jag behöver det. Nu blir det ju aldrig så, men bara vetskapen om att jag KAN om jag VILL, gör att det genast känns lättare. Sedan tycker jag att det är lite jobbigt att vara den som är långsammast. Jag gillar inte att sinka någon annan. Däremot har jag ingenting emot att springa med någon som är långsammare än mig, det kan jag till och med tycka är både utvecklande och roligt (hoppas bara att det inte bara beror på att jag får känna mig "bäst").

Både förra lördagen och denna lördagen hade jag i vanlig ordning lite ångest-light innan. Men, intalade mig att det blir trevligt. Och förra lördagen (då sprang vi 42 km) blev en riktigt go tur. Tomas höll nästan hela tiden ett bra tempo för mig och under flera timmars lugn löpning hinner man prata om allt och ingenting. Jag tvingade mig själv att inte bli irriterad över att hur oförskämt pigg och stark han ser ut hela tiden. Och det fungerade.

I lördags var det då dags igen för ett längre långpass. Jag kände mig otaggad. Visste ju att vi skulle springa delar av bankerydsleden och hur man än gör där så blir de första kilometrarna uppför. Men, när man springer långt får man gå i backarna, även om de kommer i början. Redan efter 5-6 kilometer var jag ändå ganska slut. Jag hade väl inte direkt ont någonstans men kände mig energilös. Jag hade ätit en rejäl frukost och tänkte att det inte kunde bero på att jag ätit för lite. När man springer lite längre ändrar sig oftast känslan längs vägen. Även om man känner sig trött och sliten ena stunden kan man i nästa ha fått nya krafter och känna sig urstark. Det är nog mycket det som gör att jag gillar långdistanslöpning. Men här lät den känslan vänta på sig. Vid 16 kilometer stannade vi lite och jag tog ett par nävar nötter och torkad frukt. Tomas var det perfekta löpsällskapet. Drog inte ifrån, lät mig springa först och bestämma takten och kom med peppande kommentarer. Det är svårt att vara sur då. Så, humöret var väl så bra det kunde, men ack så tungt det var att springa!

 Nötterna hjälpte inte nämnvärt. Mina vanliga "mantran" ( snygg, stark, snabb!) funkade inte heller. Någonstans efter 20-25 km frågade Tomas om jag ville ha lite tailwind. Sportdryck. Jag är ganska skeptisk mot det, eftersom de få gånger jag har testat har min mage bangat ur totalt. Men nu kände jag att jag orkar ju kanppt springa ändå så jag tar några klunkar. Effekten lät inte vänta på sig. Ganska omgående kom jag in i en skön lunk och tänkte inte så mycket på det förrän Tomas säger att nu är du ju mycket piggare!

 Plötsligt började jag ju prata glatt igen, istället för att stirra stint ner i marken fullt fokuserad på att bara ta mig framåt. Då gick jag till och med med på att ta en liten omväg hem för att få ihop i alla fall 29 km! Ganska snart därefter sinade krafterna igen, men då var vi nästan hemma.

Lärdom: Det är oerhört tungt att springa utan energi. Ibland verkar det inte hjälpa att ha ätit bra innan. Kanske låg jag redan lite back från förra veckans långpass och all övrig träning? Kanske är det därför jag tycker att det är så tungt med långa långpass? Jag fyller inte på med energi i tid!

En sak är säker. Inför nästa långpass tänker jag testa tailwind hela vägen! Vem vet hur långt jag då kan springa!?

Tailwind finns förövrigt att köpa på bland annat runon.se :-)

Boktips!

Nu kanske inte alla är lika nördigt intresserade av hälsa och träning som jag är. Men om du är det, eller kanske bara vill få lite fler argument till varför det är bra att träna regelbundet, rekomenderar jag att läsa eller kanske allra helst lyssna på denna bok:

Boken jag pratar om är "Hjärnstark" av Anders Hansen. Den beskriver hur hjärnan stärks av fysisk aktivitet.

Just nu lyssnar jag den på mina lugnare löprundor. Ni vet, de där när man bara mysspringer. Jag måste säga att det känns väldigt bra att lyssna på den här boken medan man springer. Författaren går igenom den ena fördelen av fysisk aktivitet efter den andra. Och jag sträcker på mig där i löpspåret. För när jag springer tränar jag inte bara mina ben, min kondition eller mina lungor och syreupptagningsförmågan. Nej, jag tränar även min hjärna! Jag blir hjärnstark! Plötsligt vill jag skrika ut till alla som spenderar timmar i Tv-soffan. "Men RÖR på er! Er framtid hänger på det!" "Låt inte era barn spendera timmar framför dator/Tv. Ge dem en bättre framtid, få dem att RÖRA PÅ SIG!"

I morse lyssnade jag på kapitlet om fysisk aktivitet och koncentration. Här gås det igenom vad som gör att vi kan koncentera oss, eller "sovra" bland alla intryck som vi utsätts för. Därefter belyser författaren hur fysisk aktivitet påverkar just detta. Som ni förstår kan fysisk aktivitet höja vår förmåga att koncentera oss,

Han beskriver även olika studier, där man testat att låta skolbarn ha pulshöjande aktivitet i 30 minuter varje morgon innan skolan. Resultaten är lysande! Alla barn påverkades i en positiv riktigt när det kom till inlärning och koncentration. Men de som verkar ha mest nytta av detta är barn med koncentrationssvårigheter, eller adhd liknande besvär. Att antalet barn med övervikt sjönk var en ren bonus.

Detta är ingeting nytt. Forskningen har visat på detta under flera år. Men ändå hänger inte den svenska skolan med. Vi ligger långt efter många andra länder där varje dag påbörjas med gymnastik på skolgården. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om alla skolor började med detta. Visst, det skulle ta tid, det skulle krävas resurser. men är inte morgondagens vuxna värda det? Och, skulle vi inte få mångdubbelt igen?

På många håll sliter lärarna sitt hår. Antalet barn som har problem med inlärning och koncentration bara ökar, medan resursrlärarna lyser med sin frånvaro och propblemen tilltar.

Vad skulle hända om vi införde obligatorisk pulshöjande aktivitet för ALLA varje skoldag?
Jag skulle vädligt gärna vilja ta reda på det...

Tror ni jag får igenom det på skolan där jag jobbar?

Backträning is the shit!

Efter lördagens långpass insåg jag en sak, jag suger på att springa i backar! Blir ju skittrött! Detta måste åtgärdas! Så, när solen började sänka sig så pass att man inte skulle avlida i värmen gav jag mig iväg mot Bankerydsledens första mördarbacke. Det är ca 2 km dit hemifrån mig så det blir en lagom uppjogg tänkte jag.

Planen var att ta backen 3 gånger. Jag tog det lugnt upp till backen och enda målet i själva backen var att inte gå. Det behövde alltså inte gå fort, men jag fick inte gå. Med halva backen avklarad började det bränna i benen, pulsen började dra i väg och en impuls att stanna fick mig nästan att stanna också. Men bara nästan. Jag stannade inte! Väl upp rusade hjärtat och jag var ordentligt andfådd, tänkte att två gånger till så avlider jag ju! Men jag höll fast vid min plan och joggade en lite runda ner till början av backen igen.

Andra gången gick det bättre. Visst brann det lite i benen, och visst kände jag av morgonens styrketräning, men det kändes inte så omöjligt att ta backen ännu en gång. Så, jag joggade ner igen. På vägen ner såg jag en stig jag inte reflekterat över tidigare och tänkte att den testar jag när jag springer ner nästa gång.

Vid tredje uppförslöpet kändes det såklart i benen också, men väl uppe var jag sugen på att ta backen igen! Nu hade jag inte tid med det, för jag visste att maken stod hemma och fixade värsta mysmiddagen, så jag tog inte ett fjärde varv.

Tänk att det kan kännas så! Jag fick en ordentlig boost för självförtroendet efter den här löprundan. Hade jag gett upp efter första försöket på backen hade jag antagligen känt mig misslyckad och börjat fundera över hur kass jag egetnligen är på att springa i backar, men nu blev ju känslan precias tvärtom! Jag kände mig pigg, glad och stark efteråt och började i huvudet genast fundera på när jag ska attackare backen igen! Kanske köra backen tills jag bara inte orkar mer? Hur många varv kan det bli?

Så, slutsatsen av detta är:
1. Även om det känns tufft i början, så behöver inte det betyda att hela passet kommer att kännas som bly i skorna.
2. Det är riktigt kul att variera löpningen och inte bara (som jag oftast gör) fokusera på distans och antal sprungna rundor.
3. Vem vet, jag kanske till och med kommer att gilla intervaller en vacker dag?
4. Även en backhatare som jag kan plötsligt tycka att springa i backar är det bästa sättet att roa sig på en solig söndagskväll i maj.

Att det kändes tufft efter första varvet var sedan heller kanske inte så konstigt, insåg jag när jag kom hem och hade synkat klockan. Den lugna "uppjoggen" var just precis "uppjogg" så, jag hade ju sprungit uppför i närmare 2 kilometer när jag kom upp för mördarbacken första gången.

Eller vad säger ni om den här höjdkurvan? ;-)
Märkligt nog har jag aldrig tänkt på att den biten också är rätt mycket uppför, kanske därför mördarbacken alltid känns så tuff. Turen börjar med en massa uppför och jag som egentligen behöver ca 3 km innan jag är ordentligt uppvärmd...

Styrka, rörlighetsträning och ...yoga?

Som löpare är det lätt att liksom fastna i just löpning. Men läser man om löpning och träning hör man allt oftare att det är viktigt med alternativ träning. Framförallt är det viktigt med styrketräning, men  rörlighetsträning och yoga börjar också bli allt mer populärt bland löpare. Ska man tro vissa träningsprofiler ska yoga vara rena mirakelmedlet för oss löpare. Framförallt för att förebygga skador men också för att bli både starkare och smidigare. 

Jag är kluven till detta med yoga. Jag förstår tanken med att sträcka ut leder och muskler och att andas lugnt och koncenrerat för att kunna fokusera på att göra övningen rätt (om du har provat yoga så vet du att ställningarna kan vara ordentligt utmanande och stor koncentration behövs för att inte ramla ihop i en hög av ben och andra kroppsdelar). 

Men det finns en annan sida av yogan. Den andliga, religiösa delen. Jag har personligen väldigt svårt för den delen eftersom jag är kristen. Yoga bygger på hinduismen. I Wikipedia beskrivs yoga så här:  

Yoga är ett grundläggande begrepp i indisk filosofi, psykologi och religion och var i äldre indisk tradition beteckning på ett flertal olika fysiska och kontemplativa tekniker.

Som kristen har jag en annan trosuppfattning. En tolkning av ursprungsbetydelsen av yogan är att yogan är ett rörelsemönster för att förbinda eller sammanfoga den mänskliga själen (atman) med världssjälen (Brahman). Detta kommer från hinduismen. Eftersom jag är kristen tror jag naturligtvis inte på detta med själens förrening med världssjälen. Och då kan ju tyckas att det inte spelar någon roll. Övningarna kan man väl göra ändå? Enbart för att det är bra rörelseträning och skadeförebyggande. 

Visst kan man resonera så. Och i viss mån tänker jag ju att det för mig inte har någon religiös betydelse att tex stå i "hunden" eller göra "duvan" och då är det ok. 

Men helt oproblematiskt tycker jag inte att det är. För försvinner det religiösa inslaget bara för att jag inte tror på det? Försvinner Gud bara för att det finns människor som inte tror på honom? 

Att jag är kristen innebär att jag vill leva som Bibeln lär. Jag vill att allt jag gör ska syfta till att förhärliga Gud och eftersom jag älskar Jesus vill jag inte vara "otrogen" genom att flörta med andra religioner. 

Om du som läser detta inte är troende kan detta kanske verkar lite konstigt. Det förstår jag. Och jag är som sagt själv inte riktigt säker på var jag står i frågan om man som kristen kan träna yoga. 

Men jag vill ju bli smidigare och starkare. Har faktiskt testat att googla på rörlighetsövningar istället och visst får man upp många träffar. Men de flesta rörelser kommer ju från yogan. Så då är jag tillbaka på ruta ett. 

Någon mer som haft liknande funderingar? Kan man skilja yogans religiösa del helt från den rent träningsmässiga delen?

Humörsvängningar

Igår var jag allt annat än en trevlig person.

Det började med att jag satt i bilkö på väg till jobbet och fick ett sms som gjorde mig mycket irriterad. Riktigt kände hur pulsen steg (inte lika trevligt när det beror på irritation och inte en härligt seg backe!).

Nåja, kom till jobbet och gjorde vad jag skulle. Gjorde mitt bästa för att vara trevlig men var arg, frusterad och extremt omotiverad. Det hände lite grejer under dagen också som spädde på mitt dåliga humör och när jag var på väg hem bestämde jag mig för att ta en springtur.

Det ska sägas att en springtur inte alls kändes lockande. Snöslask och regn. Och ganska kallt. Inte precis mitt favoritväder. Men i vanliga fall brukar inte det bekomma mig så mycket. Jag är van att springa i ur och skur.

Gav mig i alla fall ut. Mest för att jag ju så väl vet att humöret brukar bli bättre av en springtur. Jag tog med mig Frost också. Han har inte fått så mycket motion de senaste dagarna så det var minst sagt välbehövligt för honom.

Till en början var Frost inte alls intresserad av att springa. Jag fick mer eller mindre släpa honom längs gatorna. Strax fick jag håll också (vilket jag inte brukar få, kan det ha att göra med att jag ätit kolhydrater de senaste dagarna? Jag brukar annars ligga lågt i kolhydrater...). Tänkte först ta ett par varv i elljusspåret men där var det så slaskigt och halt att det var med livet som insats som jag halkade framåt där (hade valt fel skor, mina blankslitna altra fick inte just nåt fäste i den terrängen).

Så, jag tog mig upp till cykelvägen igen. Frost började lite smått att fatta att det var springa vi skulle göra. Mitt håll började ge med sig. Mot slutet av turen kom en skön sträcka med svagt utför, snö- och halkfri cykelbana och några riktigt bra låtar i luarna. Jag drog på. Det kändes bra, så jag körde lite fartlek och öste på och saktade in lite om vartannat. Frost verkade tycka detta var en mycket roligare form av löpning och hakade glatt på mina spurter. Äntligen kom flytet! Dagen med det usla humöret höll verkligen på att ta en ny vändning.

Väl hemma igen (rejält blöt men väldigt glad) skulle jag bara kolla i klockan hur långt jag sprungit och vad jag hållit för fart i slutet där jag fick sån feeling. Döm om min förvåning och irritation när klockan visar 200 meter! Fick ett smått spel på att tekniken inte ska funka JUST IDAG! Men besinnande mig efter en stund. Kollade i ett kartprogram hur lång rundan varit (11,5 km ungefär) och endorfinerna från springturen började ta över igen.

Hur snabbt jag faktiskt sprang lär jag aldrig få veta. Men jag kan ju roa mig med tanken att det antagligen var pb på 500 meter eller så. Och idag är jag mitt vanliga jag igen. Glad, pigg, effektiv och framförallt motiverad!

Det är inte klokt vad en springtur kan göra för humöret. Särskilt när det usla humöret jag led av igår antagligen bottnade i löpabstinens. Jag har vilat fler dagar den senaste veckan än jag brukar (tränar normalt nästan varje dag). Det är tydligen inte min kropp van vid,

Så, hedan efter får jag se till att inte vila för ofta. För både min och mina medmänniskors välbefinnandes skull!

En löpares ambivalens

Igår sken solen. Jag hade möjlighet att gå tidigare från jobbet och därmed hinna springa lite i dagsljus. Skyndade mig iväg och började springa "milen" i Öxnehaga (motionsspår). Kom under turens gång på att jag stuckit i väg alldeles för tidigt. Hade nämnligen även planerat att vara med på Team nordic trail träningen kl 18:30 och hade ingen möjlighet att åka hem emellan. Så, jag bestämde mig för att spirnga lite längre. Jag kunde ju inte gärna sitta och och bli både stel och kall i väntan på TNT, likabra att hålla sig i rörelse. Så jag sprang 5:an också, och elljusspåret. Tog det väldigt lugnt och hade väl inte världens bästa krut i benen mot slutet så jag stoppade klockan och gick in i Öxnegården för att värma mig innan TNT. En dryg halvtimme kvar. Kom på att jag både ätit och druckit dåligt innan. Jag och min impulsivitet!

Nåja, det får gå.

När det var dags för korta intervaller  med TNT kände jag mig allt annat än pigg. Sega ben, frusen och ganska energilös. Men jag kämpade på ändå. Funderade på varför egentligen. För att jag liksom hade planerat det? Ja, antagligen. Passet var tufft med först 10 stycken 70:20 intervaller (springa 70 sekunder, vila 20). Tuffare än det låter. Sedan lite parövningar och nerjogg. Kände mig ändå rätt ok på väg hem, men efter duschen dippade jag ordentligt. Blev illamående och fick kväljningar. Kände mig trött och matt. Och fick vansinnigt ont i huvudet. Blev nästan rädd att jag höll på bli sjuk. Men, jag tror detta stavas energibrist. Hade ätit dåligt på lunchen också pga att maten nästan var slut när jag kom till matsalen.

Tomas hade ordnat en fantastisk middag. Hamburgare med alla tillbehör man kan tänka sig. Så jag kämpade på med att få i mig. Det tog tid. Men åt nästan hela portionen. Tog sedan en huvudvärkstablett och gick och la mig.

I morse var jag mitt vanliga jag igen. Kände igår att jag nog skulle vila helt idag. Har faktiskt när jag tänker efter tränat varje dag de senaste 2 veckorna så vila är ju verkligen på sin plats!

Men så skiner solen. Temperaturen runt 0 grader och jag blickar ut över Vättern från mitt jobb och tänker: Åh vad härligt det skulle vara med en spirngtur!

Gårdagens vedermödor redan glömda uppenbarligen.