Varför jag älskar ultra, eller, Ultravasan 90 - den osminkade versionen.

Ultravasan 90. Loppet jag har längtat efter och haft i tankarna sedan september förra året. Igår var det äntligen dags.

Dagarna innan loppet hade jag i vanlig ordning lite ångest light. Jag började känna att jag inte tränat ordentligt, oroa mig för att knät inte skulle hålla och var uppriktigt nyfiken på hur det skulle komma att kännas att springa i 9 mil! Mitt rekord är ju liksom 6 mil tidigare. Om man inte räknar med ultra intervaller, då springer man totalt 8 mil under ett och samma dygn. Kanske reagerar kroppen ungefär likadant på det?

En pirrig förväntan växte i kroppen och jag såg verkligen fram emot lördagen!

Kl 01:00 på natten mot lördagen ringde alarmet. Dags att vakna! På med kläder, fixa löparfrisyr och gå ner och äta frukost i hotellets matsal. Ärligt talat var jag lite besviken på frukosten. Jag hade sett fram emot att ladda som jag brukar: med bacon, äggröra och lite annat smått och gott. Men det fanns bara gröt, pastagratäng och bröd med pålägg, yoghurt och frukt. Jag som inte äter vare sig havre eller mjölprodukter fick lite svårt att få i mig det jag behövde. Bad i alla fall om att få ägg och fick ett kokt ägg. I övrigt åt jag yoghurt, lite frön, frukt, juice och kaffe.

Kl 02:30 gick bussen från Mora till Sälen. Strax innan kl 4 var vi framme vid starten. Förväntan och pirret trissades upp.

En del av gänget från Lonesome runners.  Bild lånad av Therese. 

När klockan närmade sig 5 började alla samlas i startfållan. Förväntan låg i luften. Någon såg fokuserad ut, andra hoppade och hade svårt att stå still (läs undertecknad), några passade på att kyssas och andra småpratade med de som stod närmast. Musiken dånade, speakern räknade ner, marsaller var tända längs vägen vi skulle springa på. Det var magiskt! Dagen höll på att gry, det var lite småkyligt och regn i luften, men stämningen höjde temperaturen så vädret gjorde verkligen ingenting.

Så gick starten och vi var i väg. Benen kändes pigga och starka och jag joggade på i ett lugnt tempo.

Första milen gick riktigt bra. Jag sprang och småpratade lite med andra löpare, någon från facebook klubben Lonesome runners (som jag och maken är med i) som vi lärt känna kvällen innan på hotellet och även andra löpare.

Min plan inför loppet var att fokusera på en större vätske- och energistation i taget. Försöka hålla ett lågt jämt tempo och vid varje delmål (Vätske- och energistationen) ta en mugg blåbärssoppa (om det fanns) kanske lite kaffe, nåt att äta och en lindor chokladkula. Jag hade med mig exakt 8 stycken, en för varje delmål. Mitt belöningssystem som jag fick ide till av en annan löpare på Lonesome runners. Jag hade med mig två energigels (Huma- chiagel), en flaska vatten och några salt och mineraltabletter att lägga i vattenflaskan. 
Till Evertsberg (ungefär halvvägs) kunde man skicka en dropbag och det hade jag såklart gjort. I den hade jag en ren och torr löpartröja, mina nya saucony zealot (löparskor), rena strumpor och två gels. 
I starten hade jag mina fellraiser på fötterna, eftersom den mest tekniska delen av loppet är före Evertsberg. 

Vid 11 km började jag känna av ett allt för välkänt obehag i vänster knä. Skit!! Jag stannade till och stretchade (duvan)  och det hjälpte något. Fortsatte nu med att jogga 5 minuter och gå 1 minut. Det hjälpte inte. Obehaget i knät växte snabbt till smärta. Jag stannade då och då och stretchade och varvade lätt löpning med gång. Där stigen var teknisk kunde jag absolut inte springa. Jag hade ingen kontroll på hur jag satte ner foten då och kom foten lite snett gjorde det ordentligt ont i knät. På spängerna däremot gick det bra att tripp-springa. Vädret var ostadigt men stämningen mellan löparna trevlig. Det byttes några ord med andra löpare vid energikontrollerna.

Min metod att varva gång och löpning fungerade ganska bra men strax innan Mångsbodarna blev jag lite låg.

Stigen var teknisk, det regnade, min klocka visade fel antal kilometer och mitt knä gjorde ont. Men så pass mycket vet jag om ultra att alla får dippar under ett ultralopp. Jag tröstade mig själv med att detta bara var en helt vanlig ultra-dip och kämpade vidare.

Vid Mångsbodarna drack jag lite kaffe och åt min choklad, fick nog upp blodsockret lite för efter det kändes det aningen bättre.

Biten från Mångsbodarna fram till en bit efter Risberg är lite suddig måste jag säga. Minns inte riktigt hur jag tänkte eller kände då, jag antar att jag bara malde på, försökte springa när jag kunde, gick väl mestadels.

Någon gång efter Risberg, jag lunkade/gick snabbt fram lite smått irriterad över att inte kunna springa som jag ville. Naturen var otroligt vacker, det gäller förövrigt hela loppet. jag minns att tänkte, här skulle jag vilja springa! Det är precis min favorittyp av underlag! ÅÅååå den som kunde springa! Men gladdes samtidigt lite över att jag nu faktiskt kunde njuta lite av omgivningen. När jag springer är jag så fokuserad på var jag ska sätta fötterna att jag ofta glömmer att se mig omkring.

En kvinna kom i kapp mig, där, någon stans efter Risberg. Hon kollade hur det gick för mig och erbjöd sig att springa lite sakta före mig så jag kunde haka på. Vilken ängel!! Jag frågade henne om hon fanns på riktigt. Det gjorde hon visst. Vi småpratade lite ett tag och det visade sig att även hon var en av medlemmarna i lonesome runners. En medlem som jag ju mycket väl känner till, men kände först inte igen henne där i spåret. Jag fick rätt snart ge upp löpningsförsöket. Det gick verkligen inte att springa. Anna Karin (som hon heter) gav mig rådet att söka hjälp vid nästa energistation (Evertsberg) hon menade att det ju är ganska dumt att springa och lida i onödan om man nu kan få hjälp. Smart tjej det där. Att inte jag tänkte på det!

Strax innan Evertsberg passerade jag maratondistansen. Det var lite pådrag där. Med musik och skyltar som säkert är peppande om loppet går som man hoppats. För mig blev det lite av ett antiklimax, råkade snegla på klockan och se att jag tagit maratondistansen på 5 timmar och 46 minuter. Jag vet att jag inte borde tävla med mig själv på det viset eller döma mig själv för hårt. Men jag kunde inte låta bli att känna att det var en pinsamt lång tid att ta sig an ett maraton. Superlöjligt jag vet, men jag antar att jag började bli lite låg igen och knät gjorde ju inte precis mindre ont. Det som ändå gjorde att jag höll modet uppe var att jag intalade mig själv att allt skulle bli bättre efter Evertsberg. Jag skulle äta lite, byta tröja, strumpor och skor och kolla om sjukvårdarna kunde hjälpa mig på något sätt.

Väl framme i Evertsberg bytte jag skor osv. Satt och pratade lite med en lonesome runner och en man till och efter det kollade jag efter sjukvårdarna. Jag hittade ingen, men såg en dörr där det stod massage. Tänkte att en massör kanske kan hjälpa på något sätt och gick in.

Massören konstaterade att mitt högra ben var lite kortare än det vänstra, vilket enligt honom innebär att jag belastar det vänstra benet hårdare och att det kan vara därför jag fått ont i just vänster knä. Han trodde att benlängsskillnaden var muskulär och masserade området runt höger höft och skinka. Det gjorde rätt så ont men när han var klar kändes det högra benet (som ju fått jobba rätt hårt med ett trilskande vänster ben) mycket mera avslappnat.

I ett moln av ormsalva rörde jag mig då vidare mot Oxberg. Knät kändes inte bättre, men efter lite vila och energi i kroppen hade jag inte en tanke på att bryta.

Biten mellan Evertsberg och Oxberg var den absolut tuffaste. Jag började bli stressad över att inte hinna i mål innan reptiden. Så jag ökade farten. Gick i rask takt och liksom skyndade fram. Jag hade så ont i knät. och efter att en längre stund ha skyndat fram blev smärtan i knät värre. Jag kämpade med gråten och tankarna på att bryta attackerade mig. Jag hamnade djupt ner i det mörker som alla ultralöpare då och då hamnar i. När jag närmade mig Oxberg (efter vad som kändes som en hel och en halv evighet) hade jag bestämt mig för att bryta. Hade smärtor i knät jag inte kände igen sedan tidigare. Det liksom skar under knäskålen, vilket gjorde mig rädd för att ha haft sönder knät på allvar.

Jag gick in till sjuksköterskan i Oxberg och pausade klockan. Av någon anledning ville jag inte stänga av den. Kanske hoppades jag på ett mirakel.

Hos sjuksköterskan bröt jag i hop. Hon frågade hur jag mådde och jag började storgråta. Mellan snyftningarna förklarade jag läget. Det var en annan kvinnlig löpare inne i rummet också, och sjuksköterskan höll på tejpa hennes knä. Jag frågade vad som hänt och kvinnan sa att hon hade känningar av löparknä. Känningar! Den kvinnan var tydligen hundra gånger smartare än mig. Tog hjälp på en gång, istället för att pina sig själv utan en tanke på att be om hjälp.

När det var min tur att få hjälp sa sjuksköterskan de vackraste ord jag kunde fått höra just då: "Ska vi inte göra så att jag ger dig 2 alvedon och 1 ipren, och så tejpar jag ditt knä. Så ser vi om du inte kan slutföra det här ändå. Jag ser på dig att du inte är redo att ge upp."
Underbara människa! Allt jag behövde just då var att någon trodde att jag skulle klara detta. Och det gjorde hon. Jag tackade såklart ja till erbjudandet och haltade vidare. På väg ut i spåret igen sa jag hej till en medlem i Lonesome innan jag fortsatte. På vägen mötte jag en man som haltade lite lätt. jag frågade hur det var med honom och han sa att han stukat foten. Muttrade över det besvärliga underlaget och sa att han nästan inte såg något eftersom han hade både grönstarr och gråstarr. Jag ska ärligt erkänna att jag blev lite orolig för honom en stund, men han fnös bara åt mig när jag lite försiktigt frågade om han inte skulle bryta. Glatt fortsatte han och sa att att han minsann hade sprungit 10 maraton I ÅR! Jag blev djupt imponerad och då sa han hur många han sprungit i sitt liv (vilket var över 200 tror jag, men jag minns inte riktigt) sedan han började springa för 38 år sedan. Vilken kämpe!! Jag försökte hålla hans tempo ett tag, men han drog ifrån mig. En halvblind man som troligen var runt 75 år med stukad fot drog ifrån mig. Men det störde mig inte. Jag var tagen av att just ha mött en man som uppenbarligen är en riktig kämpe!

I takt med att smärtlindringen började verka steg humöret. Plötsligt kunde jag springa lite lätt. Jag kunde springa! Jag sprang! Vilken lycka!! Jag blev helt euforisk. Lika låg och olycklig som jag varit någon timme tidigare lika euforisk var jag nu. Jag började komma ikapp andra löpare som tidigare sprungit förbi mig. Jag tror inte att jag sprang särskilt fort, men just då kändes det som jag flög fram. Kom fram till Hökberg med ett brett leende på läpparna. Tog en korvmacka, lite blåbärsoppa och fortsatte. Ville ju komma så långt som möjligt innan effekten av tabletterna tog slut.

Någonstans innan Eldris började effekten avta och jag blev tvungen att gå igen. Men nu kändes det ändå mycket bättre. Bara vetskapen om att jag nu kunde gå i halvrask takt och ändå hinna innan reptiden gjorde att jag nu för första gången sedan knät började trilskas vågade tro att jag nog skulle ta mig i mål, trots allt.

Någon gång innan Eldris kom en kvinna gående i kapp mig. Jag anslöt till hennes tempo och vi tog följe till Eldris. Skönt att ha någon att prata med och som samtidigt drog upp takten lite.

I Eldris tiggde jag till mig två alvedon till. Däremot vill de inte ge mig någon Ipren, vilket jag kanske kan hålla med om var klokt, men just då tyckte jag de var lite snåla. Fortsatte i god förhoppning om att alvedonen snart skulle ta bort smärtan så jag kunde springa igen. Kvinnan jag tagit följe med stannade kvar för att få några blåsor omhändertagna.

Jag gjorde tappra försök till att springa under denna etapp. Men det gick bara inte. Benet vek sig och ville inte alls. Bara att fortsätta gå. Även nu kom en annan löpare i kapp som också gick och vi tog följe. Men jag ville hålla en något högre takt än henne, så efter någon kilometer skildes vi. Nu var det bara några kilometer kvar till mål. Jag visste att jag skulle klara det. Men aldrig har några få kilometer känts så långa! Det var publik som hejade längs vägen. Mötte en och annan löpare men mestadels var jag själv i spåret. Jag stapplade mot mål. Med spruckna blåsor på höger fot och ett smärtande knä på vänster ben. Men nu var målet nära. När jag kom till upploppet såg jag en kvinna en bit framför mig. Jag är en obotlig tävlingsmänniska så jag reagerade instinktivt. Henne kan jag nog springa om och plocka en placering! Tänkte jag och började springa. Jag sprang. Det gjorde ont men jag sprang hela upploppet och rätt in i mål!!! Tomas stod och hurrade vid målet och jag var ÄNTLIGEN I MÅL!! Det tog 13 timmar och 33 minuter, men jag VAR I MÅL!

För att sammanfatta detta ultra-långa dygn. Så är jag ändå nöjd. Jag är oerhört glad och rörd över hur många härliga människor det finns.  Kanske är det så att just löpare (eller ultra-löpare) är ovanligt vänliga och omtänksamma människor? Under detta dygn mötte jag många peppande, glada och hjälpsamma medlöpare och frivilliga som serverade dryck och mat. Publikstödet var fantastiskt under i princip hela loppet! Publikstöd större delen av ett 90 kilometer långt lopp! Det är helt fantastiskt!

Så trots att loppet inte alls blev som jag tänkt mig så kommer detta ändå att vara ett positivt minne. Vasaloppsleden är otroligt vacker, loppet är välarrangerat och alla runt och i loppet var helt underbara.

Jag kan inte vänta tills jag får springa detta lopp igen. Men nästa gång ska jag vara hel och väl förberedd. Ska bli intressant att se vad det då blir för sluttid. :-) Men oavsett. Jag vill få springa detta lopp och samtidigt njuta av löpningen. Jag ska ta revansch!

Sa jag varför jag älskar ultra? Jo, för att livet kommer så nära.  Alla känslor blir så starka och man hinner känna dem alla: förväntan, ångest, lycka, glädje, tacksamhet, ödmjukhet, smärta, odödlighet och euofori. Allt under ett och samma lopp.

Hur kan man inte älska ultra?

Ultraintervaller

I helgen sprang jag ultraintervaller. Det innebär att springa 1 mil var tredje timme i 24 timmar. Totalt 8 mil. Starten gick vid midnatt mellan fredag och lördag. Detta är ett event som Paceonearth.se anordnar några gånger varje år.

Det är inte första gången jag gör detta. När jag tänker efter, är det fjärde gången. Men bara andra gången som jag faktiskt springer alla intervallerna.

 Första gången jag var med sprang jag 4 intervaller: (kl 9, kl 12, kl 15 och kl 18). Andra gången körde jag alla intervaller men eftersom Tomas då var sjuk och jag skulle springa själv vågade jag mig inte ut och springa kl 03 på natten. Därför körde jag den intervallen på crosstrainern. Senaste gången var i november förra året och då sprang jag som sagt alla intervallerna. Då var jag super taggad och såg det som en riktigt rolig utmaning.

Denna gång var jag något otaggad. Vet inte varför egentligen. Allting rullar på så fort och jag hade inte riktigt hunnit ställa in mig på att ultraintervallerna var redan nu. Eller kanske den rätta känslan för själva utmaningen uteblev eftersom jag redan gjort detta ett par gånger. Men taggad eller ej, bara att köra!

Första intervallen sprang vi (jag och Tomas) i Habo. Jag tycker alltid att det är jobbigt innan jag sätter igång med något sånt här. Jag vet inte, men jag blir liksom irriterad och tycker ofta att första km är jätte jobbiga. Det brukar bli lite så innan t ex ett lopp också. Kanske är det nervositet över att jag vet att jag kommer att göra något som med största sannolikhet kommer att vara riktigt jobbigt!

Väl igång gick den första intervallen ganska bra. Hade lite problem med andningen men kom på att det nog berodde på astma och pollen. I slutet av den första intervallen stannade en bil till vid oss och killen i förarsätet utbrast: Det där var hurtigt! (ja, det kanske kan verka hurtigt att springa kl 00-01 en fredagsnatt. ;-))

Sen var vi igång. Jag trodde att den andra intervallen skulle kännas jobbigare än den gjorde. Nu hade jag inhalerat och tagit en antihistamintablett och hade inga problem med andningen. Det värsta med 03-intervallen är att komma ur sängen, men då gäller det att bara kliva upp och ge sig ut och inte tänka för mycket innan.

Sen rullade det bara på. När morgonintervallerna kommer har det hunnit bli ljust och då känns allt genast lite lättare. Nedan ska jag försöka sammanfatta detta galna dygn, men först en liten bakgrund till vilken typ av förutsättningar jag har för denna typ av löpning.

Jag blir ganska facinerad av mig själv faktiskt. Jag menar, jag är ingen elitlöpare. Längre distanser är 12-15 km har jag bara ägnat mig åt de senaste 3 åren. När jag var yngre tränade jag inte särskilt mycket. Visst testade jag på lite olika sporter under skolåren som fotboll, gymnastik, dans, kanot, badminton och allt vad det nu var. I högstadiet la jag av nästan helt och den enda idrott jag då ägnade mig åt var vollyboll på stränderna på sommaren och skolidrotten. Minns att jag på terränglöpningen i skolan (i högstadiet) "sprang" 2,5 km på runt 18 minuter. Och var då rejält trött.

På gymnasiet började jag fundera på om det inte vore bra att träna något och gick sporadiskt på aerobics. Men jag fick nog ändå en hel del motion eftersom jag bodde på ett elevhem några km från skolan och cyklade eller gick till och från skolan varje dag. Det gick inga bussar från det hållet så jag hade liksom inget val.

Sen gick det utför. Jag fick barn ganska tidigt (året efter gymnasiet). Tappade detta med träning nästan helt mellan varven. Tränade upp mig inför mitt bröllop 2001 men fick efter det två barn till och prioriterade inte min hälsa och kropp. Men, när min yngsta var ungefär 1 år kände jag någonstans att nu får det vara nog. Jag hade några kilos övervikt och formen var usel. Jag började promenera med barnvagnen och snart nog tyckte jag det gick för långsamt, så jag lämnade allt oftare barnvagnen hemma och sprang istället. På den tiden sprang jag helt utan både GPS och klocka så jag vet inte hur fort eller hur långt jag sprang. Men jag lyckades i alla fall komma i rätt bra form och gå ner mina överflödiga kilon.

Sedan dess har löpning alltid varit min "första hands motion", även om jag i perioder sprungit mindre och tränat på friskis och svettis eller gått på spinning och liknande. Det jag vill förklara med det här är att jag inte har någon gedigen träningsbakgrund. Jag är en helt vanlig svensson som plötlsigt fick för sig att testa att springa längre än milen. Kanske ett maraton? Och när den tanken var tänkt låg steget till att försöka klara ett ultra inte långt borta.

Med denna bakgrund, även om jag själv inser att jag utvecklats enormt de senaste åren när det gäller löpningen, är jag otroligt nöjd med att klara springa 1 mil, 8 gånger under ett dygn.

För att klara en sådan här utmaning krävs naturligtvis att man tänker till lite kring maten. Jag har gjort detta några gånger nu och tycker nog att jag hittat ett sätt som fungerar. Till vardags äter jag lite lågkolhydratsinspirerat. Jag vill inte påstå att jag äter ren LCHF, men lite åt det hållet. Jag tränar även ofta på morgonen på fastande mage och kan köra långpass på 3 mil med bara vatten. Jag vet inte om det är så bra att göra så egentligen, men jag blir inte sugen på något när jag springer. Jag har testat att ta med energi i form av banan eller choklad eller hemmagjorda bars men det blir oftast så att jag glömmer att äta det. När jag ska springa ultraintervaller tänker jag framförallt att det ska vara enkelt. Jag vill ha enkel och BRA mat för att orka springa alla intervallerna.

 Denna gång laddade jag med tacos och glass under fredagskvällen.

Efter den första intervallen åt jag två dadelbollar och drack vatten till.

Efter andra intervallen åt jag en banan och lite smaksatt kvarg utan tillsatt socker som jag blandade med lite grädde. Gott!

Efter morgonens intervall (kl 6 och således den tredje intervallen) var det dags för frukost. Jag åt ungefär en sådan frukost som jag brukar på helgen: bananvåfflor bestående av 2 ägg och 1 banan stekta i smör med bär och grädde till. Drack även en stor mugg ägglatte (kaffe, kokosolja, 1 ägg som mixats) och norpade åt mig två baconskivor som Tomas stod och stekte. Mätt och go i magen efter detta!

Efter fjärde intervallen var jag inte särskilt hungrig. Jag tror inte att jag åt något, för ärligt talat minns jag inte. Drack vatten och sportdryck (inget socker) med elekrolyter gjorde jag däremot.

Tillbaka efter femte intervallen var det dags för lunch och det här tror jag är det vinnande konceptet. Ibland tänker man kanske att det bara ska vara enkelt och tummar därför på kvaliteten på maten. Men i min värld är ett långkok något av det enklaste som finns. Jag hade brynt grytbitar och hällt i en massa grönsaker och buljong och sedan låtit grytan stå och puttra i ugnen större delen av natten. På det sättet får man vällagad mat med minimalt med arbetsinsats! Och väldans gott är det också. Till grytan åt jag en rejäl portion med kokt broccoli.

Efter detta var det bara tre intervaller kvar. Mer än hälften avklarat!

Mellan den 6:e och 7:e intervallen åt jag en bananvåffla som blivit kvar från morgonen och en dadelboll.

Mellan intervall 7 och 8 åt jag inget vad jag kan minnas.

När jag kommit tillbaka efter den åttonde och sista intervallen var jag lite småhungrig (observera, småhungrig, mest lite sugen) och då var det väldigt trevligt att komma hem till uppdukad pizza framför TV:n. Avslutade kvällen med mys med barnen och maken i soffan.

Under hela dygnet mådde jag varken illa eller kände av någon direkt energibrist. Visst är det segt att ta sig ut på de sista intervallerna men jag upplever att det främst beror på att hjärnan liksom ledsnat på att springa. För detta är minst en lika stor mental utmaning som det är en fysisk utmaning. Och naturligtvis börjar benen bli stela och man har ont lite här och var efter några mil sprungna.

Jag är som sagt facinerad av mig själv att jag inte blev tröttare än jag blev. För visst var jag trött, men jag var inte utmattad. Dagen efter var jag lite stel och hade ont i höger knä och att gå nerför trappor var inte så skönt. Men annars, helt ok!

Jag är också väldigt nöjd med resultatet (när det kommer till fart osv, jag hade egentligen inget annat mål än att springa alla intervaller i behagligt tempo men lyckades hålla en hyfsat jämn fart i de flesta intervallerna):

Intervall 1: 5,52 min/km i snitt
Intervall 2: 5,52 min/km i snitt
Intervall 3: 5.56 min/km i snitt
Intervall 4: 5:58 min/km i snitt
Intervall 5: 6:24 min/km i snitt (men här hamnade vi på en stig med ritkigt grisigt underlag ca 15 cm blöt slaskig snö och inga skor på som var anpassade för den typen av underlag)

Intervall 6: 6:04 min/km i snitt
Intervall 7: 6:24 min/km i snitt (här började jag känna mig ordentligt stel och hade problem med magen hela turen).
Intervall 8: 6:27 min/km i snitt.

Detta ger en snittfart på 6:11 min/km om man lägger ihop samtliga intervaller.

Totalt sprang jag 82 km detta dygn. Ja, jag vill inte skryta men jag är faktiskt grymt nöjd! Jag hade fantastiskt stöd av Tomas under hela dygnet. I början sprang vi tillsammans men när han var tvungen att bryta efter sjätte intervallen fortsatte han ändå att peppa mig att ge mig ut.

Men det bästa av allt. En sån här utmaning gör mig bara taggad att springa mer! Jag orkar ju! Jag kan ju! Känslan efter att ha klarat en fysiskt och psykiskt krävande utmaning är att: "Jag gjorde detta! Nu finns ingen gräns för vad jag klara av!" Och det, mina vänner, är en ordentlig boost för självförtroendet. Jag är verkligen inte snabb på korta distanser, men jag är seg och envis. Och med det kommer man långt.

Närmare bestämt minst 82 km.

Lillasyster

Visst, jag är ju faktiskt en lillasyster i ordets rätta bemärkelse. I min familj var två två syskon och jag var yngst, så visst är jag lillasyster. Men på senaste tiden har jag allt oftare känt mig lite som en lillasyster även i löparsammanhang. Inte så att jag känner mig underlägsen, nej, jag är tvärtom riktigt stolt över det jag åstadkommit! Bara en sån sak som att jag satt PB på 5k, pb på milen (två gånger!), pb på halvmaran och pb på maratondistansen (i fjällmiljö) bara i år. Jo, detta är året då de flesta PB:n fått på nöten och det bästa av allt är att jag känner att jag har mer att ge.

MEN, känslan av att vara lillasyster i sammanhanget kommer av att jag ofta springer med Tomas. Han har sprungit mindre än mig (om man räknar år vi hållit på) och ändå springer han hur lätt som helst ifrån mig på de flesta distanser. Dessutom springer vi allt som oftast i grupp på lite längre turer och då är det oftast ett gäng män, möjligen någon otroligt vältränad kvinna och så jag. Män är ju per definition snabbare än kvinnor och detta gör ju att jag ofta känner att jag drar ner tempot för övriga. Att jag blir någon de liksom får ta hänsyn till. Lite som en lillasyster.

Detta är MIN känsla. Jag tror inte att någon av de andra tänker så. När vi springer långpass i grupp är det självklart att man anpassar farten efter den som springer långsammast, men med tanke på hur mycket jag tränar känner jag en viss irritation att denna någon nästan alltid är jag!

Nåja, jag får väl helt enkelt ragga upp fler kvinnor som följer med på långturer! Helt själviskt, allt för att jag inte ska vara långsammast. ;-) Eller kanske för att det faktiskt vore väldigt trevligt med fler kvinnor i ultrasammanhang. Jag tror faktiskt att vi kvinnor är bättre lämpade för långdistans än kortdistans generellt sett. För, hur ofta har vi inte diskuterat detta fenomen, att män i stor utsträckning ger järnet i början av ett lopp och sedan ofta kroknar innan de hinner i mål, medan kvinnor i större utsträckning går ut lugnt och håller ett jämt tempo genom loppet.

Så kom igen nu tjejer! När vi pratar långdistans är farten ganska oviktig. Det viktiga är att hålla länge, och då är det njutfart som gäller.

Min favorittyp av löpning alltså. Och, med tanke på vilka jag har runt mig som också tycker om att springa, så blir det ju allt som oftast långa turer på egen hand. Eftersom det är då jag verkligen kan falla in i min "njutfart" och inte pressa upp farten bara för att inte vara den som är långsammast.

Jag har nog det bästa av två världar. En make och kompisar som driver på mig och hjälper mig att pressa mig ibland, och dessutom möjligheten att sticka iväg själv ibland och då träna mig på att springa långt och lugnt.

Vättervyernas ultramarathon

Igår gick historiens första "Vättervyernas ultramarathon " av stapeln.  Johan hade rekat och planerat för detta under en längre tid.  Tomas har också bitvis hjälpt till med bansträckningen. Till slut blev i alla fall banan en till största delen trailvänlig bana från Bankeryds kyrka till Vista kulle. En Vättervyernas ultramarathon. Förutsättningarna var de bästa. Fantastiskt vårväder, ett glatt gäng löpare och humöret på topp! Jag joggade glatt iväg och såg fram emot en dag med mycket sol och social löpning. Och visst blev det precis så härligt som förutsättningarna siade om. Men tyvärr var jag nog rätt sliten i kroppen. Pulsen låg på en hög nivå hela tiden och jag flåsade som en gris. Efter ca 15 km började även mitt bäcken göra ont. Men så är det med löpning. Ibland kräver kroppen sin återhämtning och det är nog bäst att man lyssnar. Så jag hade tänkt försöka springa hela distansen på ca 5 mil, men hoppade av vid öxnehaga. Känner mig faktiskt ändå riktigt nöjd med 32 km. En av årets absolut bästa långpass blev det i alla fall helt klart! I slutet av passet där pulsen ligger lägre, där gick jag rätt mycket. Och trots att jag inte stängde av klockan vid pauserna så ligger ändå snittet för pulsen på 158. Ganska högt för ett långpass för mig. Även om det skulle varit utan pauser. Banan slutade på 5.8 mil skulle det visa sig.  En mycket backig sådan också. Nedan följer min berättelse om när jag för första gången försökte mig på ett ultramaraton!

Solen sken från en nästan klar himmel.  På parkeringen vid kyrkan samlades den ena traillöparen efter den andra.  De flesta  såg rätt rutinerade ut och jag saknade tjejerna! Hallå?! Är det verkligen inga tjejer i trakten som är villiga att ge sig ut på en långtur en solig vårdag i mars?

Kanske den backiga och långa bansträckningen var en aning avskräckande,  men man måste ju inte springa hela.  Planen var dessutom att ta det mycket lugnt och njuta av löpningen och de vackra omgivningarna.

Vid slaget 10 joggade vi då iväg.  Jag kände mig taggad! Men även en aning ödmjuk inför uppgiften. Här springer jag med riktigt rutinerade löpare! Lilla jag liksom!  Jag la mig sist (helt enligt planen,  jag hade lovat Johan att hålla mig längst bak för att se att alla kom med).

Kände ganska snart att pulsen drog iväg. Flåsade ordentligt uppför backarna i Bankeryd.  Men jag tänkte att det nog var för att det var just för att det var så backigt. Slog följe med en man som springer ganska mycket och småpratade ändå lite längs vägen.  Trevligt!

Efter första stoppet vid första utsikten (på berget i närheten av brukshundsklubben ) hade det blivit ordentligt varmt så där rök jackan. Lämnade av den till Tomas lite senare som agerade följebil längs vägen.

Efter första milen började jag halka efter.  Det var TUNGT att springa.  Hade ingen energi alls.  Vilket såklart irriterade mig.  Nu när allt annat var perfekt kunde väl orken också behaga infinna sig!

Kom ikapp gänget vid stadsparken där vi gjorde en liten paus till för energiintag. Sen fortsatte färden.  Vi sprang i omgivningar som var helt nya för mig.  Trots att jag bott i Jönköping i 12 år! Facinerades av dunkehallaleden, vattenledningsparken och alla stigar vi sprang på däromkring. Underbart!

Dock lyckades jag och en kille (som verkade nästan lika sliten som mig) tappa bort resten av gänget och vi hamnade lite fel.  Efter att ha ringt Johan fick vi kontakt med den andra som skulle hålla sig sist (Rickard) han hade märkt att vi kommit efter och hade vänt för att leta efter oss.

Dessvärre hittade inte heller han så bra så vi irrade runt lite innan vi till slut kom fram till rätt väg.  Resten av vägen sprang/gick jag med dessa båda herrar.  När vi hade runt 1 mil kvar bestämde jag mig för att ta mig till Öxnehagagården men bryta där. I ärlighetens namn ska erkännas att jag funderade på att ringa Tomas långt tidigare. Men envisheten i mig vann denna gång. Det triggade mig också en aning när Rickard frågade om jag verkligen orkade till Öxnehaga. Såg jag SÅ sliten ut?! Nej för sjutton, klart jag orkar till Önehaga svarade jag och  kämpade på!

Sista biten innan öxnehaga var otroligt vacker!  Fin utsikt,  längs vägen växte både blåsippor, vitsippor och tussilago. Och solen sken.  Åh vad jag njöt!  Trots att mitt bäcken skrek av smärta och jag inte hade någon extra ork alls.  Så njöt jag verkligen!

När vi kommit uppför Järabacken (en av Jönköpings slalombackar) kom vi ikapp ett par till i vårt gäng.  Vi höll i hop sista biten. Väl framme vid gården satt en fotograf från JP och fotade. Jag låg vid det tillfället först i vår lilla trupp (jag kanske var mest motiverad till att komma i mål!)  Så jag ropade bakåt: "Sträck på er nu så vi ser pigga och fräscha ut! Vi blir fotade!" Jag misstänker att jag kanske är med i morgondagens tidning. Kul!

Sammanfattningsvis vill jag ge en stor eloge till Johan som ordnat med detta.  Och det kanske bästa av allt var den härliga stämningen i gruppen. Alla var glada, kollade att alla mådde bra och ja, ett riktigt gött gäng helt enkelt!

Jag hoppas verkligen detta går i repris nästa år.  Och DÅ ska jag vara i bättre form!

Hur gick det då förresten med resten an gänget?  Jo,  de flesta hoppade av vid öxnehaga men några tappra krigare fortsatte mot Vista kulle.  Och två av dem nådde faktiskt toppen.  Imponerande insats av alla som var med!