Ultraintervaller

I helgen sprang jag ultraintervaller. Det innebär att springa 1 mil var tredje timme i 24 timmar. Totalt 8 mil. Starten gick vid midnatt mellan fredag och lördag. Detta är ett event som Paceonearth.se anordnar några gånger varje år.

Det är inte första gången jag gör detta. När jag tänker efter, är det fjärde gången. Men bara andra gången som jag faktiskt springer alla intervallerna.

 Första gången jag var med sprang jag 4 intervaller: (kl 9, kl 12, kl 15 och kl 18). Andra gången körde jag alla intervaller men eftersom Tomas då var sjuk och jag skulle springa själv vågade jag mig inte ut och springa kl 03 på natten. Därför körde jag den intervallen på crosstrainern. Senaste gången var i november förra året och då sprang jag som sagt alla intervallerna. Då var jag super taggad och såg det som en riktigt rolig utmaning.

Denna gång var jag något otaggad. Vet inte varför egentligen. Allting rullar på så fort och jag hade inte riktigt hunnit ställa in mig på att ultraintervallerna var redan nu. Eller kanske den rätta känslan för själva utmaningen uteblev eftersom jag redan gjort detta ett par gånger. Men taggad eller ej, bara att köra!

Första intervallen sprang vi (jag och Tomas) i Habo. Jag tycker alltid att det är jobbigt innan jag sätter igång med något sånt här. Jag vet inte, men jag blir liksom irriterad och tycker ofta att första km är jätte jobbiga. Det brukar bli lite så innan t ex ett lopp också. Kanske är det nervositet över att jag vet att jag kommer att göra något som med största sannolikhet kommer att vara riktigt jobbigt!

Väl igång gick den första intervallen ganska bra. Hade lite problem med andningen men kom på att det nog berodde på astma och pollen. I slutet av den första intervallen stannade en bil till vid oss och killen i förarsätet utbrast: Det där var hurtigt! (ja, det kanske kan verka hurtigt att springa kl 00-01 en fredagsnatt. ;-))

Sen var vi igång. Jag trodde att den andra intervallen skulle kännas jobbigare än den gjorde. Nu hade jag inhalerat och tagit en antihistamintablett och hade inga problem med andningen. Det värsta med 03-intervallen är att komma ur sängen, men då gäller det att bara kliva upp och ge sig ut och inte tänka för mycket innan.

Sen rullade det bara på. När morgonintervallerna kommer har det hunnit bli ljust och då känns allt genast lite lättare. Nedan ska jag försöka sammanfatta detta galna dygn, men först en liten bakgrund till vilken typ av förutsättningar jag har för denna typ av löpning.

Jag blir ganska facinerad av mig själv faktiskt. Jag menar, jag är ingen elitlöpare. Längre distanser är 12-15 km har jag bara ägnat mig åt de senaste 3 åren. När jag var yngre tränade jag inte särskilt mycket. Visst testade jag på lite olika sporter under skolåren som fotboll, gymnastik, dans, kanot, badminton och allt vad det nu var. I högstadiet la jag av nästan helt och den enda idrott jag då ägnade mig åt var vollyboll på stränderna på sommaren och skolidrotten. Minns att jag på terränglöpningen i skolan (i högstadiet) "sprang" 2,5 km på runt 18 minuter. Och var då rejält trött.

På gymnasiet började jag fundera på om det inte vore bra att träna något och gick sporadiskt på aerobics. Men jag fick nog ändå en hel del motion eftersom jag bodde på ett elevhem några km från skolan och cyklade eller gick till och från skolan varje dag. Det gick inga bussar från det hållet så jag hade liksom inget val.

Sen gick det utför. Jag fick barn ganska tidigt (året efter gymnasiet). Tappade detta med träning nästan helt mellan varven. Tränade upp mig inför mitt bröllop 2001 men fick efter det två barn till och prioriterade inte min hälsa och kropp. Men, när min yngsta var ungefär 1 år kände jag någonstans att nu får det vara nog. Jag hade några kilos övervikt och formen var usel. Jag började promenera med barnvagnen och snart nog tyckte jag det gick för långsamt, så jag lämnade allt oftare barnvagnen hemma och sprang istället. På den tiden sprang jag helt utan både GPS och klocka så jag vet inte hur fort eller hur långt jag sprang. Men jag lyckades i alla fall komma i rätt bra form och gå ner mina överflödiga kilon.

Sedan dess har löpning alltid varit min "första hands motion", även om jag i perioder sprungit mindre och tränat på friskis och svettis eller gått på spinning och liknande. Det jag vill förklara med det här är att jag inte har någon gedigen träningsbakgrund. Jag är en helt vanlig svensson som plötlsigt fick för sig att testa att springa längre än milen. Kanske ett maraton? Och när den tanken var tänkt låg steget till att försöka klara ett ultra inte långt borta.

Med denna bakgrund, även om jag själv inser att jag utvecklats enormt de senaste åren när det gäller löpningen, är jag otroligt nöjd med att klara springa 1 mil, 8 gånger under ett dygn.

För att klara en sådan här utmaning krävs naturligtvis att man tänker till lite kring maten. Jag har gjort detta några gånger nu och tycker nog att jag hittat ett sätt som fungerar. Till vardags äter jag lite lågkolhydratsinspirerat. Jag vill inte påstå att jag äter ren LCHF, men lite åt det hållet. Jag tränar även ofta på morgonen på fastande mage och kan köra långpass på 3 mil med bara vatten. Jag vet inte om det är så bra att göra så egentligen, men jag blir inte sugen på något när jag springer. Jag har testat att ta med energi i form av banan eller choklad eller hemmagjorda bars men det blir oftast så att jag glömmer att äta det. När jag ska springa ultraintervaller tänker jag framförallt att det ska vara enkelt. Jag vill ha enkel och BRA mat för att orka springa alla intervallerna.

 Denna gång laddade jag med tacos och glass under fredagskvällen.

Efter den första intervallen åt jag två dadelbollar och drack vatten till.

Efter andra intervallen åt jag en banan och lite smaksatt kvarg utan tillsatt socker som jag blandade med lite grädde. Gott!

Efter morgonens intervall (kl 6 och således den tredje intervallen) var det dags för frukost. Jag åt ungefär en sådan frukost som jag brukar på helgen: bananvåfflor bestående av 2 ägg och 1 banan stekta i smör med bär och grädde till. Drack även en stor mugg ägglatte (kaffe, kokosolja, 1 ägg som mixats) och norpade åt mig två baconskivor som Tomas stod och stekte. Mätt och go i magen efter detta!

Efter fjärde intervallen var jag inte särskilt hungrig. Jag tror inte att jag åt något, för ärligt talat minns jag inte. Drack vatten och sportdryck (inget socker) med elekrolyter gjorde jag däremot.

Tillbaka efter femte intervallen var det dags för lunch och det här tror jag är det vinnande konceptet. Ibland tänker man kanske att det bara ska vara enkelt och tummar därför på kvaliteten på maten. Men i min värld är ett långkok något av det enklaste som finns. Jag hade brynt grytbitar och hällt i en massa grönsaker och buljong och sedan låtit grytan stå och puttra i ugnen större delen av natten. På det sättet får man vällagad mat med minimalt med arbetsinsats! Och väldans gott är det också. Till grytan åt jag en rejäl portion med kokt broccoli.

Efter detta var det bara tre intervaller kvar. Mer än hälften avklarat!

Mellan den 6:e och 7:e intervallen åt jag en bananvåffla som blivit kvar från morgonen och en dadelboll.

Mellan intervall 7 och 8 åt jag inget vad jag kan minnas.

När jag kommit tillbaka efter den åttonde och sista intervallen var jag lite småhungrig (observera, småhungrig, mest lite sugen) och då var det väldigt trevligt att komma hem till uppdukad pizza framför TV:n. Avslutade kvällen med mys med barnen och maken i soffan.

Under hela dygnet mådde jag varken illa eller kände av någon direkt energibrist. Visst är det segt att ta sig ut på de sista intervallerna men jag upplever att det främst beror på att hjärnan liksom ledsnat på att springa. För detta är minst en lika stor mental utmaning som det är en fysisk utmaning. Och naturligtvis börjar benen bli stela och man har ont lite här och var efter några mil sprungna.

Jag är som sagt facinerad av mig själv att jag inte blev tröttare än jag blev. För visst var jag trött, men jag var inte utmattad. Dagen efter var jag lite stel och hade ont i höger knä och att gå nerför trappor var inte så skönt. Men annars, helt ok!

Jag är också väldigt nöjd med resultatet (när det kommer till fart osv, jag hade egentligen inget annat mål än att springa alla intervaller i behagligt tempo men lyckades hålla en hyfsat jämn fart i de flesta intervallerna):

Intervall 1: 5,52 min/km i snitt
Intervall 2: 5,52 min/km i snitt
Intervall 3: 5.56 min/km i snitt
Intervall 4: 5:58 min/km i snitt
Intervall 5: 6:24 min/km i snitt (men här hamnade vi på en stig med ritkigt grisigt underlag ca 15 cm blöt slaskig snö och inga skor på som var anpassade för den typen av underlag)

Intervall 6: 6:04 min/km i snitt
Intervall 7: 6:24 min/km i snitt (här började jag känna mig ordentligt stel och hade problem med magen hela turen).
Intervall 8: 6:27 min/km i snitt.

Detta ger en snittfart på 6:11 min/km om man lägger ihop samtliga intervaller.

Totalt sprang jag 82 km detta dygn. Ja, jag vill inte skryta men jag är faktiskt grymt nöjd! Jag hade fantastiskt stöd av Tomas under hela dygnet. I början sprang vi tillsammans men när han var tvungen att bryta efter sjätte intervallen fortsatte han ändå att peppa mig att ge mig ut.

Men det bästa av allt. En sån här utmaning gör mig bara taggad att springa mer! Jag orkar ju! Jag kan ju! Känslan efter att ha klarat en fysiskt och psykiskt krävande utmaning är att: "Jag gjorde detta! Nu finns ingen gräns för vad jag klara av!" Och det, mina vänner, är en ordentlig boost för självförtroendet. Jag är verkligen inte snabb på korta distanser, men jag är seg och envis. Och med det kommer man långt.

Närmare bestämt minst 82 km.

1 mil var tredje timme

Precis som jag lovade i förra inlägget tänker jag nu berätta lite om hur det var att springa en mil var tredje timme under ett och samma dygn. HÄR kan ni läsa mer detaljerat om eventet.

Förra omgången Pace on earth hade detta event så hade jag först inte tänkt vara med. Tomas var dock taggad och när han skulle i väg på sitt tredje intervall så hakade jag på. Körde den gången 4 intervaller. Det gav mersmak och i denna omgång tänkte jag först bara ta 6 intervaller och hoppa över de båda passen mitt i natten (jag är löjligt nojig över att inte få tillräckligt med sömn). Men ju mer jag tänkte på det desto mer sugen blev jag på att testa att köra alla intervallerna. Jag är nog lite så att jag går all in i det jag gör och jag hade antagligen ångrat mig om jag inte ens försökte på alla intervallerna. Så, på den vägen blev det! Här är min berättelse om dygnet då jag spräckte distansrekord 3 gånger:

Första intervallen i 1milvartredjetimme. Gött njutpass där jag höll ett bekvämt tempo och lyssnade på en dokumentär om pulsmätning vid träning. I normala fall springer jag inte med något att lyssna till men när det handlar om att springa flera mil under ett och samma dygn är det ett bra sätt att skingra tankarna. Intressant intervju med en man som skrivit en bok om pulsmätning. 

Kände mig förvånansvärt pigg hela passet. Trots att jag inte sovit något innan och midnatt i normala fall inte är min favorittid på dygnet. Sprang lite krokar i Bankeryd men det ska erkännas att jag tycker att det är lite läskigt att springa i samhället mitt i natten, helt ensam. Nästa intervall får det bli crosstrainer. Ska försöka klura ut hur jag kan mäta pulsen med pulsklockan på crosstrainern.. (det lyckades jag inte med). Åt en nybakt paleomuffins och ett stort glas vatten och gick och la mig en stund. 

Andra intervallen som började kl 03 hade jag bestämt mig för att inte springa ute. Hade jag haft ett löpband hade jag kört på det, men nu fick jag ta det som finns tillhands. Nämligen min älskade crosstrainer. Här hade jag sovit nån timme innan och var fruktansvärt trött. Lite illamående under större delen av crossandet men skingrade tankarna med ett avsnitt "Homeland" på netflix. Mätaren visade 21 km efter en timme och då var det dags att försöka sova en liten stund till innan nästa intervall. Laddade kaffebryggaren så att jag kunde ta en härlig kopp ägglatte innan nästa tur. Innan jag la mig tog jag ändå ett frökex med mycket smör och ost på och ett glas vatten (var egentligen lite illamående men tänkte att det nog är viktigt att ändå fylla på med energi). Lite gos med Frost hjälpte också till att hålla humöret uppe. 

Tredje intervallen. Efter en natt med nästan ingen sömn gav jag mig på intervall nummer 3 ut på min vanliga morgonmil. I min lilla värld skulle den här turen vara sådär härligt solig, himlen skulle sakta ljusna längs vägen och den euforiska känslan av att få vara med när världen vaknar och fåglarna börjar kvittra skulle sätta guldkant på den här intervallen. Nu blev det kanske inte riktigt så. Det var snöstorm och bitvis hade jag snöspik i ögonen (saknade mina löparglasögon! de hade definitivt varit bra att ha!). Under turen lyssnade jag på en pod om barfotalöpning. Intressant diskussion och under hela vägen hade jag en bra känsla i kroppen. Gött! Hade laddat med en stor kopp ägglatte innan jag gav mig ut (ett par dl kaffe mixas med 1 ägg och en msk kokosolja). Perfekt energi för ett längre pass! Efteråt var det äntligen dags för mitt favoritmål alla dagar i veckan: Frukost! Åt 4 bananvåfflor med grädde och osötad sylt. Ja, man får lyxa till det lite under ett sånt här dygn! 

Fjärde intervallen. I denna intervall tog jag en liten tur till grannkommunen, Habo. Under den här intervallen skulle man dela en bild efter turen med rubrik "seen on my run". Vilket verkligen gjorde att jag öppnade ögonen för hur det såg ut längs vägen. Slogs av hur vacker naturen är, även om det råder mindre snöstorm och himlen är täckt av moln. Stannade flera gånger för att fota. Vättern som yrde i vinden, träd som var sådär kargt vackra nu innan löven kommit och ett skogsparti där ett tunt snötäcke lagt såg på träden så det såg riktigt trolskt ut. Kroppen kändes på g hela turen. Inget ont alls och med en pod om varför det blivit en löparboom i Sverige i öronen var detta en riktigt go stund. Efteråt åt jag en paleomuffins och drack lite vatten. Laddade sedan med d-vitamin (solen alltså!) på altanen och gos med lille Frost. 

Femte intervallen.  Intervall nummer 5 hade jag bestämt dejt med en kompis som jag sprang en hel del med i slutet på sommaren/hösten. Mycket trevligt att få sällskap på en av intervallerna! Att springa med en vän blir faktiskt lite som en fikastund. Man joggar på och pratar om livet. Härligt! Denna tur gick något snabbare än de innan, vilket berodde på att Emelie sprang med drag av sin hund. Enda turen i terräng också och det är ju liksom så man ska springa, egentligen. Kände mig otroligt nöjd och glad efter denna intervall. Tack Emjoto!! Och efter denna tur hade det blivit dags för lunch. Dagen innan 1milvartredjetimme hade jag förberett maten som skulle ätas denna dag så det var bara att värma på lite korvstroganoff och koka ett rejält lass med broccoli. 

Sjätte intervallen. Det här var intervallen där det började kännas lite segt. Var lite stel i början av turen (och mitt gamla bekymmer med bäckenet började göra sig påmint) men det lättade snart. Kändes ändå riktigt ok hela turen, solen sken och det var sådär härlig klar luft ute. Folk tittade lite konstigt på mig ibland, kanske berodde det på min utstyrsel eller kanske på att jag joggade rätt långsamt och ändå såg ansträngd ut. ;-) Men det bjuder jag på. Kände mig glad och taggad hela turen! Valde en bra tur för den här intervallen också. Turen genom Trånghalla är en av mina favoriter så det hjälpte till att hålla modet uppe. Efter passet fick det bli lite mys i soffan med familjen. Tog en kaffe och en förberedd portion chiapannacotta med hallon och mörk choklad. Gottgottigottgott! 

Sjunde intervallen (nu var det dags att plocka fram pannbenet). Näst sista intervallen i 1 mil var tredje timme, nu började kännas slititgt. Hade peppat bra innan och med bra i musik i lurarna kom jag  ändå runt. Vem hade kunnat tro att Dannys "Amazing" kunde vara bra krut i lurarna när man är inne på intervall 7 av 8! ;-) Låtsades att det var mig det handlade om, man är grymt amazing om man testar gränserna för vad man klarar av! Nynnade med men ändrade texten lite: "Well I am great, yes I am awesome let me explane..." När jag kom hem hade familjen fixat tacos och innan det var dags för den allra sista intervallen myste vi soffan och kollade på "Smartare än en femteklassare". Jag hade lätt kunnat stanna kvar i soffan. Hade ont i bäcken och axlar och det började kännas att jag inte sovit så mycket det senaste dygnet. Men som sagt, jag är ganska så envis och jag måste ju i alla fall försöka! 

Åttonde och sista intervallen! Ja, fort gick det då verkligen inte! Detta var mitt livs tuffaste mil. Gjorde ont typ precis överallt. Men mest i axlar och bäcken. Brottades med tankar om varför jag egentligen gör detta. Men kom fram till att för att testa gränserna måste man ju flytta fram dem hela tiden. Första gången man flyttar en gräns är alltid värst, sen blir det lättre! Och med så här låg puls har jag aldrig lyckats springa förut. Måste ju vara bra lågintensiv träning! ;-) Så, med detta var jag i MÅL på 1 mil var tredje timme! Så gött att jag fixade alla intervallerna! Är otroligt nöjd med mig själv och nu dröjer det nog ett par dagar innan jag springer igen. ;-)

Efteråt hade mannen tappat upp ett varmt bad och jag plockade fram min förberedda belöning: En påse av min favorit choklad! Lindt kulor! Tyvärr hade jag fått en jobbig halsbränna så det blev inte så många bitar men de jag fick i mig smakade otroligt nice. 

Gillar du att springa kan jag verkligen rekommendera att haka på det här eventet nästa gång!  Man lägger det på den nivån man är.  Vill man köra alternativ träning någon intervall är det ok,  vill man köra bara några intervaller så funkar det med.  Ett mycket välarrangerat event är det verkligen och som pricken över i  är varje intervall en tävling där roligast,  smartaste,  eller mest kreativa bidrag vinner fina priser.  Jag tänker haka på nästa gång!  

Gör du? 

Ultralöpare

Det finns särskilt en form av löpning som tilltalar mig lite extra.  Det är ultralöpning! Det finns något väldigt coolt i att spränga distansrekord efter distansrekord.  Att springa,  inte för fartens skull utan för upplevelsen, äventyret längs vägen.

Kanske beror det på att jag inte är så snabb,  eller så kanske jag helt enkelt är en njutningslöpare. Vilket som så tilltalar maraton inte mig så mycket längre.  Plötsligt har jag hoppat över den distansen och riktar in mig på ultra.

Nästa vecka ska jag vara med och springa ett testlopp som framöver är tänkt att bli vättervyernas ultra maraton. Ett lopp alltså.  Banan sträcker sig från bankeryd (typ där jag bor) och slutar på vistakulle. Totalt ca 5 mil och en massa höjdmeter. Ser fram emot nästa vecka med både bävan och förtjusning!

Som uppladdning inför detta grundar jag nästkommande dygn med ultraintervaller, nämligen 1 mil var tredje timme i 24 timmar! Det är ett event som paceonearth.se ordnar.

Men mer om det får ni läsa när jag överlevt!  8 mil på 24 timmar. På denna sida kan ni läsa mer:  paceonearth.se