Göteborgsvarvet

Tänk att det blev ett varv för mig ändå! Som jag skrev tidigare, det trodde jag verkligen inte!

Dagen D började bra. Gick upp och klädde mig, kollade att allt var med, fixade lite frukost. Frukosten för dagen blev en talrik grekisk yoghurt, hemmagjord granola med nötter och frön och lite tinade hallon. Till det min vanliga "morgondrink" (kaffe, kokosolja och ett ägg). Och såklart ett kokt ägg med lite majonäs till. Bra uppladdning för ett längre löppass.

Därefter traskade jag i väg till busshållplatsen. Jag fick nämligen plats på en buss som var abonnerad för att ta löpare från Habo-trakten till Göteborgsvarvet. Vid hållplatsen stod redan en kille och väntade på samma buss när jag kom. Jag berättade att jag fått en startplats och att detta egentligen var ganska oplanerat. Då erbjuder denna kille mig sin startplats! Han har en skada som gör att han inte kan springa, men vill inte missa festen så han tänkte åka med i alla fall. Han hade en startplats i grupp 3 (!) men riktigt så långt fram kände inte jag mig bekväm med att springa. Jag menar, de som springer där är ju nästan elit! Typ. Så jag avböjde, då plockar killen upp ännu ett startbevis och frågar om grupp 10 känns bättre. Och grupp 10, jo, det kändes betydligt bättre än grupp 17 (och inte lika skräckfyllt som grupp 3) så den tackade jag glatt ja till.

Bussfärden mot Göteborg var riktigt trevlig. Gött gäng på bussen och med en kaffepaus längs vägen blev det lagom att fylla på med lite energi. I mitt fall en kopp svart kaffe och en ostplätt med hemmagjord nutella på.

Väl framme i Göteborg var jag allt lite nervös för att någon skulle ifrågasätta att jag hämtade ut nummerlapp till någon som heter Joel. Men, killen på lapputlämningen sa bara ett glatt lycka till utan att höja på ögonbrynet. Skönt! Jag vet ju att man egentligen inte ska springa i någon annans namn. Men jag vet också att det är väldigt vanligt att folk gör det.

Efter nummerlappsuthämtningen var det ju lite tid att döda. Det gjorde jag på mässan. Kollade in diverse löparprylar och fick en lite pratstund med Marcus Torgeby, som stod och signerade böcker. Trevligt! Tyvärr är jag för feg för att fråga om jag fick ta en slefie med honom... ;-)
På mässan fanns det mesta i löparväg. Men jag har upptäckt ett stort hål i utbudet av löparprylar i de vanliga sportkedjorna: Nämnligen löparkjolen! Eller klänning för all del. Varför i hela friden säljs inga snygga (eller fula för den delen) löparkjolar i sportbutikerna? Jag vet att efterfrågan på dessa bara ökar och ändå måste man i de flesta fall beställa på nätet. Märkligt!

Efter mässan var det dags för lunch. Till det hade jag med mig en sallad gjord på blandad medelhavssallad, kvisttomater, smörstekt halloumi, knaperstekt bacon och stekt kyckling. Det var gott men väldigt salt. Fick inte i mig hela portionen. Nåväl. Dags att börja se sig om efter väskinlämningen och att ställa sig i den obligatoriska toakön.

Väl ombytt och redo för löpning hängde jag på uppvärmningen en stund. Sen tog jag några lätta löpvarv runt fotbollsplanen innan jag trängde in mig först i ledet i grupp 10. Man får ju inte vara dum! En kul grej med att sticka i väg själv på ett sånt här event är ju att man börjar prata med helt främmande människor. Det var ett gäng killar där längst fram som började prata km tider. Jag hakade på diskussionen och det var rätt peppande att de hade liknande mål som mig.  Jag siktade på att hålla mig under 5:42 per km, för då kommer man runt på under 2 timmar.

Så gick då starten. De obligatoriska trudelutten från alla klockor som startas och så var vi i väg. Min plan var att ta det lite lugnt första 10 km och sen öka. Men stämningen var så härlig. Solen sken, benen kändes lätta och jag high fivade med kidsen längs banan. Kollade klockan och såg att det gick lite fortare än planerat men det kändes så lätt att jag bestämde mig för att köra på. Planen var också att ta en klunk vatten vid varje vattenkontroll. Snart nog var vi framme vid den beryktade bron. Jag kunde bara konstatera att den inte kändes jobbig alls.  Nedanför bron stod ett härligt sambagäng och spelade och jag föll in i den takten och öste på. Gött! Blev smått euforisk uppe på bron när jag såg den vackra utsikten.  Utbrast till en kille jämte mig att det är ju för härligt det här! Ser du bandet av löpare där nere?  Killen muttrade något och stirrade konstigt på mig.  Han tyckte nog att jag var lite galen. Men det bjuder jag på! Fortfarande i en fart snabbare än planerat fortsatte jag. Efter några km till började jag känna att det var lite störigt med alla människor som lunkade och gick i vägen för mig.  Fick kryssa och hojta ursäkta mest hela tiden. Men samtidigt fick det mig att känna mig snabb.  Efter milen kollade jag in en tjej som jag tyckte höll en bra fart och hängde på på avstånd. Solen kändes varm och det var skönt att springa genom duscharna som fanns med jämna mellanrum. Planen att ta en klunk vatten vid varje vätskestation fungerade väldigt bra.  Kände mig i alla fall inte törstig.

Efter den andra bron dök en skylt upp där det stod: 6 km kvar. Nu är det spurt! Jag började känna mig lite trött men kände absolut att jag orkade hålla samma tempo. Tänkte att kroknar jag på slutet klarar jag nog ändå detta under 2 timmar,  eftersom jag visste att jag inte legat under 5:30 nångång när jag kollat farten.

På avenyn var det trångt. Riktigt trångt. Svettig och med början till att känna mig lite sliten blev jag lite irriterad på att folk GICK i bredd och pratade!  Håll höger! Ropade jag och skuttade förbi.  Antagligen blev nån lite irriterad på mig också, men i mitt fall visade det sig senare att kilometern som var längs avenyn var min snabbaste på hela loppet! Jag triggas lite av lite motlut. Efter avenyn var jag trött. Men med vetskapen att det snart skulle vara över försökte jag hålla samma fart. Struntade i att dricka i de två sista kontrollerna och kom på så vis om en av killarna som jag stått och pratat kilometertider med innan loppet.  Gött! Sånt ger mig lite energi! Även på stadion vid mål var det trångt så det var svårt att spurta, men jag gjorde så gott jag kunde.

Väl i mål kom jag faktiskt i håg att stänga klockan. Kollade snitt tiden och höll på få en chock när klockan visade 5:16 i snittfart! På 21 km!!!

Det visade sig sen att den exakta snittiden var 5:20. Men det var ändå mycket fortare än jag vågat tro. Jag sprang in på 1:52. Alltså klådde jag mitt mål med 8 minuter! Och, det bästa av allt är att jag känner att jag nog skulle kunna ta det ännu lite fortare...

Detta gör jag GÄRNA om!

Göteborgsvarvet nästa!

Jag har ju lite av en crush för roliga lopp. Och även om jag gillar trail så är stadsloppen absolut inget att förakta, särskilt inte Göteborgsvarvet som är en enorm folkfest! och döm då om lyckan när en arbetskamrat till mig erbjuder mig en startplats helt gratis! Nu springer jag ju i en annans namn (jag heter numera Joakim ;-) men folkfest blir det ju ändå, och medaljen tänker jag behålla! För jag planerar ju såklart att gå i mål.

I vanliga fall brukar jag inte sätta upp något tidsmål, men just nu känner jag mig faktsikt i bra form och jag har sprungit mycket trail så på 21 km asfalt borde jag kunna ösa på lite. Så, mitt mål blir att springa på 2 timmar eller under det. Det borde ju vara ett ganska rimligt mål, men går det inte tänker jag inte deppa ihop för det.

Har i alla fall bett maken ordna så att klockan visar farten hela tiden, så får jag sikta på att ligga på 5:30 fart ungefär. Vädret ska ju vara i det närmaste perfekt också och jag är ju van att springa långt utan både vätska och energi så planen blir att dricka vatten i kontrollerna om jag känner mig törstig, annars inget. Laddar ju såklart med rejäl frukost och en lättare lunch innan också. Min starttid är 15:07.

Enda kruxet just nu är hur jag tar mig dit och hem. Har lite olika förslag på gång så det löser sig. :-)

Tjoho! varvet nästa! Det trodde jag verkligen inte!

Vilden X-trail

Äntligen har jag då sprungit mitt första lopp 2015! I går gick andra upplagan av Vilden x-trail av stapeln och både jag och Tomas var anmälda. Det var med skräckblandad förtjusning ska väl kanske tilläggas. Vilden är ett terränglopp med till största del obanad terräng och banan går över flera myrar. På flera ställen visste jag att man riskerar att få bada i lera upp till midjan. Förutom det går banan dessutom över Tabergstopp via en slalombacke och utför diverse mindre stup.

Bild tagen av Camilla Ramsö som stod och hejade på make och barn längs banan. 

Vid starten tänkte jag att det nog var bäst att ta det lite lugnt, så resonerar jag för det mesta när jag springer lopp. Jag vill ha krafter kvar till att avsluta starkt och i detta loppet visste jag ju som sagt att efter 6 km ska man uppför en slalombacke, så bäst att spara på krafterna i början. Det visade sig vara en ganska dålig taktik. När jag kom fram till den första myren hade det blivit köbildning. Folk hoppade på stenar och grenar och många ramlade. Det var lite svårt att ta sig fram, milt uttryckt. Jag lyckades i alla fall ta mig förbi utan att ramla men med lera nästan ändå upp till midjan. Efter det var det ju bara att kötta på. Jag menar, mer lerig än så kan man ju knappast bli så jag ansträngde mig inte för att undvika att bli blöt mera. Banan var ordentligt kuperad också, och de smala passagerna gjorde att det även i backarna blev endel köer, så hade jag sprungit ensam tror jag faktiskt att jag skulle kunnat ta banan lite fortare. Till t anat år funderar jag på om man ändå inte tjänar på att gå ut ganska starkt för att komma före den värsta köbildningen. Efter ca 6 km var det då dags för slalombacken. Längst ner såg jag hur ledet av löpare ringlade sig uppåt och de flesta gick. Men lite längre framför mig såg jag en tjej som legat en bit före mig hela loppet, hon sprang om mig i början och här såg hon trött ut. HA! Tänkte jag, nu går jag om henne! Och det gjorde jag, men efter en stund kom hon om mig igen, men vid toppen av backen hade jag mer att ge och sprang sista lutningen upp och kom om. Puh! Sen var det på intet sätt så att det var slut på backar efter det, men med vetskapen om att det var färre km kvar än de som redan var sprungna och med vetskapen om att slalombacken låg bakom så kände jag att jag ändå kunde pressa på lite till. Kom till en kraftig utförsbacke med ganska stark lutning. Här kan jag nog plocka några sekunder tänkte jag, och öste på! Här kände jag att team nordic trail träningarna nog har gett resultat. Innan jag började springa med dem hade jag aldrig vågat dra på i en sådan backe. Men nu tänkte jag bara: Små steg, snabba fötter, rulla på steget! Och så körde jag. Det gick jätte bra! Men fy vad ont man fick i låren efter en stund! Här saknas en viss muskelstyrka tror jag allt!
Med 1 km kvar av loppet började jag höra speakern som annonserade när löpare tog sig i mål. Bra, snart framme! I slutet av banan kommer man ut på en höjd och där slingrar sig en stig ner mot mål. Dessvärre har man full uppsyn över hela målområdet och jag som är lite höjdrädd vågade absolut inte dra på där. Väl nere i målområdet bjöds det på en sista utmaning, en rätt så obetydlig men ack så jobbig backe, innan man kom fram till mål. Den lilla backen var nog en av de jobbigaste, mentalt i alla fall, för efter att ha sprungit i skog, genom myrar, ner för branta sluttningar och uppför en slalombacke så var i alla fall jag rätt slut!

Vid mål bjöds det inte på någon medalj men en ack så god bit choklad och en banan.

Det här var ett av de roligaste lopp jag sprungit, men också ett av de jobbigaste. Riktigt bra arrangerat var det också. Ingen risk för att springa fel med extremt bra snittslad bana i skogen och rätt så täta vattenkontroller. Trevligt publikstöd gjorde verkligen det hela till en helt fantastisk upplevelse.

Av 33 startande tjejer kom jag på 16:e plats. Det är jag nöjd med, för jag VET ju att jag inte är snabb, men med all löpning som jag ägnar mig åt är det kul att i alla fall ligga i övre hälften av de startande!

Jag tror nog allt att det blir en repris av detta nästa år!

Ultralöpare

Det finns särskilt en form av löpning som tilltalar mig lite extra.  Det är ultralöpning! Det finns något väldigt coolt i att spränga distansrekord efter distansrekord.  Att springa,  inte för fartens skull utan för upplevelsen, äventyret längs vägen.

Kanske beror det på att jag inte är så snabb,  eller så kanske jag helt enkelt är en njutningslöpare. Vilket som så tilltalar maraton inte mig så mycket längre.  Plötsligt har jag hoppat över den distansen och riktar in mig på ultra.

Nästa vecka ska jag vara med och springa ett testlopp som framöver är tänkt att bli vättervyernas ultra maraton. Ett lopp alltså.  Banan sträcker sig från bankeryd (typ där jag bor) och slutar på vistakulle. Totalt ca 5 mil och en massa höjdmeter. Ser fram emot nästa vecka med både bävan och förtjusning!

Som uppladdning inför detta grundar jag nästkommande dygn med ultraintervaller, nämligen 1 mil var tredje timme i 24 timmar! Det är ett event som paceonearth.se ordnar.

Men mer om det får ni läsa när jag överlevt!  8 mil på 24 timmar. På denna sida kan ni läsa mer:  paceonearth.se

Medan jag väntar

Jag är ännu inte helt återtälld efter förkylningen. Jag är så pass pigg att jag är på jobbet, men hostar ordetligt fortfarande och näsan känns tjock och täppt..

Medan jag väntar på att blir frisk roar jag mig stundvis med att läsa Runners World och kolla in lopp framöver. Jag är så taggad att komma upp i längre distanser! Och nu menar jag längre än maraton. Tänk bara att springa detta loppet: Laplandultra
10 mil i midnattsolens land, bland älg, mygg, ren och björn!

Såg att de har en kvarts ultra också poå 25 km, men det känns faktiskt lite mesigt. Jag tänker att om man är uppe och i Lappland för att springa, då kan man lika gärna springa i många timmar. Man får ju faktiskt ta vilopauser och matpauser.

Tycker man annars att det räcker med ett maraton så tycker jag att detta verkar roligt: Soteledens terräng maraton Kolla in bilderna! Ser otroligt vackert ut!


Oavsett vilket eller vilka lopp det blir; för att orka ett sånt lopp måste jag obönhörligen upp i betydligt längre distanser!

Känns ju sådär när jag nu sitter här och inte har sprungit alls på drygt en vecka och känner att jag nog egentligen borde vila någon dag till. Tänk om musklerna förtvinar!

I morgon är det i alla fall tänkt att vi ska springa Äppelloppet, ett terränglopp i Äppeldalen, eller Kaxholmen som det heter. När starten går dricker man mousserande vinbärsdryck och önskar varandra lycka till innan man ger sig av! Härligt avslappnat tycker jag! Sen kan man i den takt man vill ta sig runt den 5 km långa banan. Vi (jag och maken) har lyckats överala hela barnaskaran att haka på. Till och med Engla vill följa med och med lite tur får jag Isak att springa runt med henne.

Själv får jag väl ta det i den takt jag klarar. Om Tomas fixar att vara med återstår att se, för nu är det hans tur att ha halsont.

Nåja, jag längtar storligen efter att få springa igen. långt som kort. Skog som asfalt. Bara jag får röra på benen igen!

Att reka är att tagga!

I går kom vi upp till Sälen för att på lördag springa en halvmara i fjälltrail. Jag har varit ganska nervös för detta.  Någon sa att jag behöver ju inte vara nervös,  eftersom jag inte slarvat med träningen. Men det är ju precis just därför som jag blir nervös!
Jag har tränat och planerat och just därför blir det viktigare att loppet går bra!

En annan orsak till att jag varit nervös är att jag aldrig sprungit i fjällen innan.  Dessutom är ju banan helt ny för mig och en viktig mental grej för mig när jag springer långt är att jag kan dela upp banan i mindre delar och medan jag springer förbereda mig för det som ligger framför.

Men, den observante ser att jag skrev varit nervös.  Nu är jag inte det längre.  Bara sådär lite tävlingspirrig. Orsaken är att vi idag har rekat större delen av banan.  Vi har gått känns ca 12 km av banan och åkt bil längs en annan del.  Under promenaden (eller vandringen rättare sagt) provsprang jag också i terrängen.

Detta gjorde mig mycket mer taggad än jag vågat föreställa mig!  Nu kan jag knappt vänta tills jag får testa hela banan "på riktigt".

Men en sak är säker: det är ganska backigt,  rejält blött på sina ställen och mycket stenigt. Terrängen känns roligt utmanande!

Hur det går?  Det får ni veta imorgon!

Laddar!

Imorgon går årets första lopp för min del och jag är taggad! Inte för att jag inbillar mig att tiden kommer att bli super eller så. Utan för att vädret verkar bli strålande och med mig på banan kommer jag att ha både make och äldste sonen. Ser fram emot en härlig dag i solen och löparspåret. Planerar också att inte ramla, utan istället glida fram snyggt och smärtfritt.

Morgondagens outfit är planerad som ovan, vilket faktiskt gör mig lite extra glad. Tänk att det kommer vara så varmt att jag kan springa i linne och kjol!
Kjolen är förövrigt ett fynd från intersport, endast 299 kr kostade den och jag hittade den av en ren tillfällighet.  Klänningen jag skrev om för ett tag sedan kom på posten som det var tänkt,  men var tyvärr väldigt märklig i passformen (ser ut som du tagit på dig en av Englas balettklänningar! Var makens omdöme). Så den åkte tillbaka med vändande post.

Såg också att H&M har utökat sportklädessortimentet. De har en blå "tennisklänning" som jag beställt.  Återstår att se hur den passar,  men funkar den är den ett fynd!  249 kr!

Nåja,  håll tummarna för mig imorgon.  Jag lär inte slå vare sig sonen eller maken, men va sjutton; jag springer ju ändå bara för medaljen!