Att hitta sig själv

Löpning är så mångfacetterat. Man kan springa långt, man kan springa kort, man kan springa asfalt, eller trail, eller motionsspår eller i bergen. Man kan springa fort eller sakta, intervaller eller distans. Följa program eller bara springa på känsla.

Ibland funderar jag över om det verkligen är så att man måste ha en favorit. Om man nu älskar traillöpning till exempel, måste man då förakta asfalt? Om det ska jagas höjdmeter till varje pris, kan man inte njuta av flacka underlag?

Och, om man egentligen njuter mer av flack löpning  är man då bara lat?

Ibland kan det kännas som att traillöpare smått föraktar asfaltlöparna. Att de fnyser lite åt långa rundor på asfalt. Men kanske är det mitt eget förakt mot att jag gillar en viss form av bekvämlighet som gör att jag tänker så? Att jag inte tycker om att pressa mig själv tills jag spyr gör kanske att jag tror att andra traillöpare fnyser åt annan löpning än löpning i tuff och varierad terräng. För i ärlighetens namn vet jag inte om jag faktiskt hört någon fnysa åt just det.

Jag ser inget motsatsförhållande i att älska variationerna inom löpning. Jag kan verkligen njuta av en lång asfaltstur, oavsett om den är flack eller backig, Backar som är avsedda för att klaras med bil är sällan särskilt överjobbiga. Det har jag i och för sig säkert all traillöpning som jag ägnat mig åt att tacka för.

Jag kan även njuta av en lång trailtur i grisiga förhållanden. Men för mycket av det ena gör att jag saknar det andra. Den senaste tiden har det blivit mycket skogslöpning och visst är det härligt på många sätt men det har fått mig att faktiskt sakna mina asfaltsrundor!

Jag har också sprungit mycket tillsammans med andra ( fram för allt min man) och det är väldigt trevligt också, Men, jag saknar mina långa sköna springturer på egen hand. Turerna där jag når mina tankar. Där benen bara trummar på utan att jag ens tänker på att jag springer. Turerna där jag kan tänka klart alla tankar och löser alla världens problem.

Jag har en förmåga att anpassa mig. Försöker allt som oftast vara andra tillags (det gäller inte bara löpningen). Det är inget som sker medvetet. Jag kan efter en längre period känna att jag dragits in i något som JAG egentligen inte vill men som jag när jag gjorde valet faktiskt trodde att jag ville. Jag kan alltså ofta se att jag spontant och utan att verkligen känna efter väljer det som förväntas av mig. Jag lever i hop med en man som älskar friluftsliv: traillöpning som gärna ska vara både tuff och ha många höjdmeter. Vi omger oss också med folk som är sådana. Titt som tätt dras jag in i det, tills jag kommer i kapp mig själv och tänker: Vill jag verkligen detta? Varför jagar jag höjdmeter? Jag tycker ju inte ens om att springa i backar!

Jag älskar inte bergslöpning. Vad är vitsen med att gå större delen av en tur? För i riktigt tuff terräng kan man inte springa. Jo, utför kanske men uppför går sämre, Visst förstår jag vitsen med att ta sig upp på en fjälltopp och se den vidunderliga utsikten och att sedan låta benen rulla utaför berget på vägen ner. Det är roligt, ibland. Men vägen upp vill jag inte kalla löpning, snarare vandring och det är inte riktigt samma sak som löpning. Dessutom, jag hatar långa trixiga uppförsbackar!

Jag älskar inte heller friluftsliv (som i att bo i naturen). Att sova i tält är både kallt, blött och obekvämt, Kanske är jag lat, Men då får jag vara det. Däremot kan jag STÅ UT med att sova i tält eller under enklare former ifall det är det jag måste göra för att springa eller vandra i ett område som till exempel svenska fjällen. För även jag kan ju älska naturupplevelsen av att i lite snabbare tempo ta mig genom vildmarken, genom dalar med höga berg runt omkring.

Fart är också ett omtvistat ämne inom löpning. Jag kan tycka att det är roligt att sätta nya pb på en speciell distans, särskilt när det gäller lopp. Och jag blir glad när jag känner att jag orkar pressa på. Men jag njuter MINST lika mycket att nöta mil efter mil i behagligt tempo.

Så, vad jag vill säga med detta inlägg är att jag inte vill bli placerad i ett fack. Jag älskar att springa, ibland på asfalt, ibland i skogen och ibland i motionsspår. Ibland lite fortare men oftast i behagligt tempo. Det jag däremot inte älskar är att försöka springa uppför branta berg.


Är jag då en sämre löpare för att jag inte bara älskar en sida av myntet? Nej. Jag tror faktiskt inte det.

Lillasyster

Visst, jag är ju faktiskt en lillasyster i ordets rätta bemärkelse. I min familj var två två syskon och jag var yngst, så visst är jag lillasyster. Men på senaste tiden har jag allt oftare känt mig lite som en lillasyster även i löparsammanhang. Inte så att jag känner mig underlägsen, nej, jag är tvärtom riktigt stolt över det jag åstadkommit! Bara en sån sak som att jag satt PB på 5k, pb på milen (två gånger!), pb på halvmaran och pb på maratondistansen (i fjällmiljö) bara i år. Jo, detta är året då de flesta PB:n fått på nöten och det bästa av allt är att jag känner att jag har mer att ge.

MEN, känslan av att vara lillasyster i sammanhanget kommer av att jag ofta springer med Tomas. Han har sprungit mindre än mig (om man räknar år vi hållit på) och ändå springer han hur lätt som helst ifrån mig på de flesta distanser. Dessutom springer vi allt som oftast i grupp på lite längre turer och då är det oftast ett gäng män, möjligen någon otroligt vältränad kvinna och så jag. Män är ju per definition snabbare än kvinnor och detta gör ju att jag ofta känner att jag drar ner tempot för övriga. Att jag blir någon de liksom får ta hänsyn till. Lite som en lillasyster.

Detta är MIN känsla. Jag tror inte att någon av de andra tänker så. När vi springer långpass i grupp är det självklart att man anpassar farten efter den som springer långsammast, men med tanke på hur mycket jag tränar känner jag en viss irritation att denna någon nästan alltid är jag!

Nåja, jag får väl helt enkelt ragga upp fler kvinnor som följer med på långturer! Helt själviskt, allt för att jag inte ska vara långsammast. ;-) Eller kanske för att det faktiskt vore väldigt trevligt med fler kvinnor i ultrasammanhang. Jag tror faktiskt att vi kvinnor är bättre lämpade för långdistans än kortdistans generellt sett. För, hur ofta har vi inte diskuterat detta fenomen, att män i stor utsträckning ger järnet i början av ett lopp och sedan ofta kroknar innan de hinner i mål, medan kvinnor i större utsträckning går ut lugnt och håller ett jämt tempo genom loppet.

Så kom igen nu tjejer! När vi pratar långdistans är farten ganska oviktig. Det viktiga är att hålla länge, och då är det njutfart som gäller.

Min favorittyp av löpning alltså. Och, med tanke på vilka jag har runt mig som också tycker om att springa, så blir det ju allt som oftast långa turer på egen hand. Eftersom det är då jag verkligen kan falla in i min "njutfart" och inte pressa upp farten bara för att inte vara den som är långsammast.

Jag har nog det bästa av två världar. En make och kompisar som driver på mig och hjälper mig att pressa mig ibland, och dessutom möjligheten att sticka iväg själv ibland och då träna mig på att springa långt och lugnt.

Veckans plan

Litet blogg uppehåll blev det visst.  Men vad mer kan jag säga än att huvudet har varit tomt på ord?  Eller att när inspirationen till ett inlägg funnits så har tiden inte funnits där.

Nu skriver jag i alla fall. Mycket har hänt på löparfronten. Jag har varit vid kebnekaise och sprungit och vandrat med Tomas, sprungit blodomloppet 10 km och satte pb på milen.  Och nu i helgen sprang jag mitt livs första maraton; 42 km trail I fjällen. Underbart!

Så denna vecka handlar det om att inte gå på för hårt så att kroppen får återhämta sig.  Vilade söndag helt från träning. I måndags blev det 45 min crosstrainer och lite bålstyrka (jag MÅSTE få rutin på det!  Kände att mer magmuskler har varit bra att ha på maran! ). Igår ville jag känna hur benen kändes i löparspåret så vi (jag och maken) tog en lugn tur i klerebo med Frost (vår whippet). Benen kändes pigga men jag fick lite ont i bröstet.  Möjligen lite kraxig i halsen också?  Blev lite orolig att en förkylning var på g så istället för att springa till jobbet idag (som jag först tänkt) tog jag lite sovmorgon och tog det sena tåget till jobbet.  Underbart skönt!  Tror det var precis vad jag behövde! Känner mig mycket piggare idag och inget obehag i halsen. Så,  ikväll blir det en lugn tur i öxnehaga innan tnt, sen tar jag det nog lite lugnt på tnt.  Imorgon däremot är jag sugen på att springa både till och från jobbet.  Vi får se,  men det skulle passa bra då jag ju i så fall redan har kläder på jobbet (byter ju om till löparkläder på jobbet innan tnt) och det ju faktiskt är enda chansen till transportlöpning denna vecka.  Efter det passar det nog bra med vila på fredag och nån lugn tur i helgen.

Well, that's the plan. Vi får se hur det går!

Mat är också viktigt!

Detta är ju främst en löparblogg, men vem orkar springa om man inte äter ordentligt? Så därför tänkte jag dela med mig av mina två bästa tips för somrig mat/mellanmål. Först och främst. Lindahls smaksatta kvarg! Den är kanske inte allt igenom superduper nyttig (innehåller aspartam) men förövrigt är det ett jättebra mellanmål/frukost. Jag tycker att det är lite för lite fett i den (0,2 g) så jag tänkte att jag hottar till den med lite vispad grädde (denna gång hade jag den med blåbärssmak hemma). Och vanilj är ju alltid gott, så i med lite vaniljpulver också. Och tadaa! Ett riktigt gott mellanmål! Lika gott som glass! Smakar ungefär som blåbärsmousse. Den tillsatta grädden gör kvargen lite mer fluffig och också lite mera mättande. Testa vettja!

Mitt nästa tips är en variant av caprese. Jag läste detta recept i en amelia-sommar för något år sedan och receptet kommer från början från Mat-Tina. Det är snabblagat, somrigt, näringsrikt och jättegott! Vad mer kan man begära?

Ta ett gäng härliga tomater (jag gillar mini kvist tomater) och lägg dem på ett uppläggningsfat.

Ta färsk mozzarella och bryt lagom stora bitar och  sprid ut över tomaterna. Sedan fördelas en kruka basilika över, lite flingsalt och en halv pressad citron. Sen tar du rejält med riktigt smör (jag minns inte hur mycket det stod i receptet men jag brukar nog ta ca 50 g). Bryn det i en kastrull tills det doftar knäck och fått lite färg (men det ska ju såklart inte brännas). Sen häller du bara smöret över hela härligheten. Jag lovar Suuuuuuper gott!

Äts helst omedelbums.

Som om tiden stannar

Att springa långpass kan vara en riktigt meditativ upplevelse. När man ger sig i väg, antingen med en pod i lurarna eller med stadens eller skogens ljud som enda sällskap. Efter några kilometer kommer jag ofta in i något slags flow. Jag tänker inte så mycket på det faktum att jag springer, utan mer på omgivningen, hur marken ser ut där jag ska sätta fötterna, hur blank sjön är som jag just sprang förbi, eller var sjutton nästa markering för leden är. Eller så lyssnar jag koncentrerat på en pod. Jag lyssnar aldrig så bra som när jag springer. Om jag till exempel sitter i bilen och lyssnar på ett radioprogram känner jag ofta att jag måste koncentrera mig för att hänga med i pratet och höra vad de säger (det kan kanske ha att göra med min hörselnedsättning, jag vet inte) och missar alltid någon liten detalj eller två. När jag springer hör jag varje ord, det är som om det går rätt in i huvudet och jag behöver inte antränga mig alls för att hänga med. Kanske är det därför jag gillar att springa med till exempel sommar i p1 i lurarna.

Det är inte så att det blir lättare att springa för att jag lyssnar på en pod, jag kommer in i samma flow även utan något att lyssna på.

Det är som jag skrev i början. Man går in i ett meditativt tillstånd. Efteråt känns det inte som att jag sprungit särsklit långt eller varit borta särskilt länge. Även om jag varit ute i närmare 3 timmar.

Det är som om tiden stannat.

Tid för återhämtning

Den senaste tiden har jag känt mig trött. Inget riktigt flyt i löpningen och allmänt trött för övrigt också.  Det är inte likt mig.  Jag brukar vara full av energi och lätt kliva upp kl 5 för att springa en mil.

Såklart har jag funderat på vad detta beror på. Säkert kan det vara att jag rent allmänt behöver semester. Det har varit mycket på jobbet den senaste tiden och så här sista veckorna innan semestern drar i gång är vi nog alla lite trötta.

Men när det kommer till löpningen tror jag inte att ser är hela sanningen.  Efter Göteborgsvarvet hamnade jag i någon slags euforisk springa fort mentalitet. Plötsligt kände jag att jag kanske faktiskt kan bli snabbare!  Vilket har gjort att jag fokuserat mer och mer på km-tiden på mina pass än på hur det känns i kroppen. Mina långa lugna turer som enbart syftat till att rensa huvudet på tankar och få ny energi har uteblivit helt. Även om jag sprungit långt och långsamt har jag inte lyssnat till hur kroppen mår för dagen utan bara kört på.

Jag vet ju så väl att jag mår som bäst och trivs som bäst med att springa när farten och distansen inte spelar nån roll.  När jag bara springer så länge jag orkar och njuter.  (Dock såklart inte alla pass men ett par i veckan i alla fall!).

Så, en sån tur blev det idag. Tomas föreslog en gemensam tur men jag sa direkt nej. Jag behöver mina ensamturer också.  Så, efter 12 lugna och behagliga km var jag tillbaka på banan igen.

Back to basics. Återhämtning behöver inte alltid vara vila.  Det kan mycket väl vara en springtur där du följer känslan i kroppen och låter tankarna löpa fritt.

Livet och vardagen

 Jag brukar betrakta mig själv som en glad och positiv person. Allt går! Bara man vill och planerar. Det är min inställning till livet. Livet är långt, dygnet har massor av timmar och minuter och jag vill lägga min tid på det som är viktigt. Det handlar om att prioritera. De största tidstjuvarna i dagens samhälle är (tror jag) alla de där stunderna när man inte tycker att man gör någonting. Tid som måste fyllas ut med slösurfande på mobilen eller slötittande på Tv på ännu en tråkig serie som man ändå egentligen inte är så intresserad av.

Får ibland frågan hur jag hinner springa så mycket. Då ställer jag mig faktiskt lite frågande. På ett sätt förstår jag frågan, men på ett sätt inte alls. Jag springer ca 5-8 timmar i veckan. Och även om jag lägger till tiden för tid jag lagt på styrketräning (det har faktiskt blivit av i maj månad! Yay!) så blir det melllan 6-10 timmar i veckan. En vecka har 168 timmar. I normala fall ligger min träningsdos på ca 7 timmar i veckan. Det är i genomsnitt 1 timme per dag. 7 timmar av dessa 168 är faktiskt en ganska liten del.

Vet ni hur mycket motion/pulshöjande aktivitet som rekommenderas av läkare/forskare för att det ska ha en tydlig positiv effekt på hälsan? Just det. 1 timme per dag! Det behöver i och för sig inte vara en sammanhängande timme, men det är vad forskningen kommit fram till att kroppen behöver. Ett minimum om man så vill. Här kan man såklart räkna in alla vardagsmotion också som att gå eller cykla till och från jobbet. Men jag som för det mesta åker bil eller tåg får inte så mycket vardagsmotion av den typen så att jag springer/ränar ca 7 timmar i veckan är inte på något sätt extremt.

Nu har jag ingen "TV-tittar dagbok" där jag skriver in hur mycket jag tittar på TV eller hur mycket jag sitter med mobilen. Men jag tror inte att jag tittar så värst mycket på TV. På söndagsvällar brukar det bli ett par timmar. Möjligen nån eller ett par timmar på onsdagar och lite på fredagar. Då oftast tillsammans med Tomas och/eller barnen. Mobilen är det kanske lite värre med. Kollar den några gånger varje dag på jobbet och efter middagen när lugnet lagt sig lite hemma kan jag tycka att det är skönt att sitta och kolla instagram och surfa runt lite.

Så, jag vill mena att jag inte springer extremt mycket. Säkert mer än vad som är "normalt" men om det är normalt att sitta framför TV:n ett par timmar varje dag medan det är sjukligt att träna ca 1 timme per dag (och återigen, detta är ett genomsnitt, det händer att jag har vilodagar!). Ja, då är jag gärna onormal. För i ett samhälle som klassar träning som något sjukligt är det något som är väldigt, väldigt fel!

Mina barn då? Hinner jag med dem då? Tja, i dag har jag sprungit drygt 10 km, jag har väckt mina barn, gjort frukost till dem och kramat dem alla. Sedan åkte jag till jobbet. Och det är lite av en typisk dag i dag. Jag brukar planera in löpningen så att det inte krockar för mycket med familjen. Oftast betyder det att springer innan de vaknat, eller att jag tar en lunchrunda eller springer delar av till eller från jobbet.

Är mitt hem tiptop och alltid välstädat? Svar nej. Det är det verkligen inte. Men det var det inte innan jag bröjade springa heller, så det tror jag tyvärr inte kan skyllas på löpningen. Och med handen på hjärtat, vi har väl alla något område där vi behöver bli bättre? Jag kan absolut bli bättre på att städa och hålla ordning (men det gäller samtliga i familjen Ankarcrona också) men det kan jag jobba med utan att dra ner på det som ger mig energi och ork att klara vardagen.

Och vet ni, jag sa något om att prioritera. Min prioriteringsordning ser ut som följande:
1. Barnen/familjen
2. Hälsa och välmående (men det hänger i hop med familjen). Löpningen faller in här också för det ser jag som en investering i min hälsa och välmående.
3. Vänner och socialt liv (kyrkan mm).
4. Hushållssysslor, som t ex städning (förutom det basala som disk, tvätt, matlagning osv, det kommer högre men det är ju lite av en överlevnadsgrej).

Ja, städningen kommer inte så värst högt. Men jag inser att jag inte varit så bra på att hålla kontakten med mina vänner den senaste tiden. DET måste det bli ändring på. Så nu har jag bokat in en lunch med en av mina bästa vänner på fredag. Och igår gjorde jag ett röj hemma, fast det var i ärlighetens namn ett sätt att avreagera mig. Var arg och irriterad och hade ont i bäckenet efter långturen i söndags så jag kunde inte ta ut frustrationen på det sättet. Och då blev det städat istället. Det behövdes! ;-)

Kanske borde bli arg lite oftare? ;-)