Medan jag väntar

Jag är ännu inte helt återtälld efter förkylningen. Jag är så pass pigg att jag är på jobbet, men hostar ordetligt fortfarande och näsan känns tjock och täppt..

Medan jag väntar på att blir frisk roar jag mig stundvis med att läsa Runners World och kolla in lopp framöver. Jag är så taggad att komma upp i längre distanser! Och nu menar jag längre än maraton. Tänk bara att springa detta loppet: Laplandultra
10 mil i midnattsolens land, bland älg, mygg, ren och björn!

Såg att de har en kvarts ultra också poå 25 km, men det känns faktiskt lite mesigt. Jag tänker att om man är uppe och i Lappland för att springa, då kan man lika gärna springa i många timmar. Man får ju faktiskt ta vilopauser och matpauser.

Tycker man annars att det räcker med ett maraton så tycker jag att detta verkar roligt: Soteledens terräng maraton Kolla in bilderna! Ser otroligt vackert ut!


Oavsett vilket eller vilka lopp det blir; för att orka ett sånt lopp måste jag obönhörligen upp i betydligt längre distanser!

Känns ju sådär när jag nu sitter här och inte har sprungit alls på drygt en vecka och känner att jag nog egentligen borde vila någon dag till. Tänk om musklerna förtvinar!

I morgon är det i alla fall tänkt att vi ska springa Äppelloppet, ett terränglopp i Äppeldalen, eller Kaxholmen som det heter. När starten går dricker man mousserande vinbärsdryck och önskar varandra lycka till innan man ger sig av! Härligt avslappnat tycker jag! Sen kan man i den takt man vill ta sig runt den 5 km långa banan. Vi (jag och maken) har lyckats överala hela barnaskaran att haka på. Till och med Engla vill följa med och med lite tur får jag Isak att springa runt med henne.

Själv får jag väl ta det i den takt jag klarar. Om Tomas fixar att vara med återstår att se, för nu är det hans tur att ha halsont.

Nåja, jag längtar storligen efter att få springa igen. långt som kort. Skog som asfalt. Bara jag får röra på benen igen!

Förkyld!

Eländes elände! Jag som var så taggad inför ett lopp som gick här i Jönköpingstrakten förra lördagen. En två mil lång terrängbana som enligt ryktet ska vara rätt lättsprungen. jag tycker att lopp är roliga då det är väldigt motivationshöjande och trevligt med folk som står och hejar osv. Så jag övertalade maken om att anmäla oss till Löprallarn som gick förra lördagen. Han var lätt motvillig men anmälde oss ändå.

Och så blev jag sjuk. I lördags hade jag ordentligt ont i halsen och vågade därför inte äventyra min hälsa genom att springa. Tomas sprang ändå och lyckades faktiskt ta diverse personbästa. Kul för honom!

Jag däremot blev sjukare. I söndags bröt det ut med full kraft och jag fick snuva, hosta och feber. Skit också. Fattar inte varför jag jämt ska bli så dunderförkyld när jag blir sjuk. Visst, jag är väldigt sällan sjuk, men när jag blir det så verkar jag bli det ordentligt. Så i dag och igår är jag hemma från jobbet. Febern höll i sig även igår men idag verkar den gett med sig. Hoppas på bättring. Känner mig i alla fall betydligt piggare när jag inte har feber. Däremot har jag hostat hela natten  så jag har ordentligt ont i bröstet.

Lär väl inte bli några löpturer denna veckan...

Känner grav absitens, inte bara efter löpningen utan även av att röra på mig. Blir fullständig rastlös av att sitta hemma och vila! Inte min grej alls.

I dag är jag som sagt lite piggare, så jag funderar på om en lugn promenad till Ica kanske är ok trotsallt. Behöver köpa mjölk och min astmamedicin är slut, så en promenad får det bli. Solen skiner ju och lite frisk luft har väl ingen dött av.

På återseende!

Lopp och avkoppling

Det blev visst ingen recension av loppet i Sälen. Kan inte annat än säga att det var ett fantastiskt lopp! Jag njöt hela loppet igenom, trots att det var ett av de tuffaste löppassen jag utsatt min stackars kropp för. Det är en intressant känsla. Jag minns när jag sprang Göteborgsvarvet (2011) då var jag visserligen totalt otränad pga vårförkylningar som hade avlöst varandra. Men min spontana reaktion efter det loppet var: Aldrig mer! Jag var så trött!

Efter det har det ju blivit en del andra lopp, och då har jag alltid varit mer tränad än inför Göteborgsvarvet 2011 så det var nog mitt värsta lopp.

Men fjällmaraton sälen var något helt annat. Den varierande terrängen gjorde att jag inte fokuserade på distansen så mycket. Eftersom spåret ledde på asfalt, genom skogsstigar, spångar och stenigt uppför och nedförslöp i en salig blandning så blev det verkligen aldrig tråkigt! Jag minns att när jag kom upp till "snögubben" (Toppen av Gustavsbacken) kände jag ren lycka över att REDAN vara där! Fortsatte sedan längs den mest tekniska biten av loppet och tog mig ner till hemfjällsstugan. Väl vid stugan (allt för väl medveten om att en rejäl stenig, geggig dryg 1 km lång uppförsbacke låg framför) fick jag hejda mig själv från att liksom skrika ut min glädje över att vara just där just då. Har aldrig upplevt något liknande under ett lopp tidigare. Visst var backen upp till högsta toppen seg, jag var tvungen att gå i omgångar, men när jag sedan sprang in mot mål och såg resultattavlan trodde jag först inte på vad jag såg. Mitt mål var att komma nånstans runt 2 timmar och 30 minuter. Nu hade jag gått mer än jag räknat med och trodde inte att jag skulle få så bra tid. Så döm om min förvåning när jag såg att klockan stod på 2:22...!

Min sluttid blev 2 timmar, 22 minuter och 34 sekunder.

Direkt efter bestämde både jag och Tomas oss för att nästa år blir det hela maran! Visst var jag lite lagom sliten efter loppet men absolut inte helt slut.

All träning har verkligen gett resultat och det gör mig än mer peppad att fortsätta med löpningen.

Just nu vill jag komma upp i distanser. Det är lite svårt att få till när man jobbar heltid och dagarna blir allt kortare, men på något sätt ska det gå. Det gäller bara att planera!

HÄR kan ni förresten läsa om min senaste springtur, fint berättad av min kära man som var med på turen. Själv kan jag säga om turen på Hökensås att det bitvis kändes rätt segt. Men det berodde nog på värmen, för leden var lagom kuperad, vackra omgivningar och mycket lättsprungen. Sällskapet var det heller inget fel på! ;-) Den rundan springer jag gärna fler gånger!

Att reka är att tagga!

I går kom vi upp till Sälen för att på lördag springa en halvmara i fjälltrail. Jag har varit ganska nervös för detta.  Någon sa att jag behöver ju inte vara nervös,  eftersom jag inte slarvat med träningen. Men det är ju precis just därför som jag blir nervös!
Jag har tränat och planerat och just därför blir det viktigare att loppet går bra!

En annan orsak till att jag varit nervös är att jag aldrig sprungit i fjällen innan.  Dessutom är ju banan helt ny för mig och en viktig mental grej för mig när jag springer långt är att jag kan dela upp banan i mindre delar och medan jag springer förbereda mig för det som ligger framför.

Men, den observante ser att jag skrev varit nervös.  Nu är jag inte det längre.  Bara sådär lite tävlingspirrig. Orsaken är att vi idag har rekat större delen av banan.  Vi har gått känns ca 12 km av banan och åkt bil längs en annan del.  Under promenaden (eller vandringen rättare sagt) provsprang jag också i terrängen.

Detta gjorde mig mycket mer taggad än jag vågat föreställa mig!  Nu kan jag knappt vänta tills jag får testa hela banan "på riktigt".

Men en sak är säker: det är ganska backigt,  rejält blött på sina ställen och mycket stenigt. Terrängen känns roligt utmanande!

Hur det går?  Det får ni veta imorgon!

Milstolpe!

Igår var planen att springa ca 10 km trail. Fick tipset att trappa ner distansen lite inför halvmaran på lördag för att riktigt kunna ge järnet i loppet! Så, istället för att som först var tänkt springa 20 km blev det alltså 10 km. Och med den turen nådde jag faktiskt en riktig milstolpe! När jag reggade turen på jogg.se ser jag att jag passerat 1000 km i år! Jag har alltså sprungit lite drygt 100 mil i år! Not bad!

Vore ju coolt att komma upp i 200 mil innan året är slut, men det kanske inte är rimligt. Att springa lika långt på 4 månader som jag hittills gjort på 8 månader. Det skulle ju innebära en fördubbling av distansen... Men det är inte utan att jag är frestad att prova! I vilket fall är mitt nästa mål (efter sälen-loppet) att börja öka på distansen så att jag såsmåningom kommer upp i en maraton.

Problemet är bara att jag skulle behöva ett par nya skor i så fall. Igen. Mina asics, som jag har när jag springer på asfalt, är riktigt slitna nu. Nästan hål i hälkappan och dämpningen är minst sagt stum.

Det drar i hop sig!

Nu börjar det verkligen närma sig! Dagen D, när jag ska springa mitt livs första trail-lopp!

Jag må vara uppväxt i Höga kusten och således infödd norrlänning. Men ändå har jag aldrig sprungit i fjällen! När jag var barn/ungdom hatade jag att springa. Minns att jag på terränglöpningen i skolan tyckte jag att jag varit duktig när jag tog mig runt en flack bana på 2,5 km. På 18 minuter! Minns att killen i klassen som var snabbast sprang på 9 minuter. Då kunde jag inte för mitt liv begripa hur det ens var möjligt att ta sig runt så snabbt.

Numera har jag en lite annan syn på detta med löpning. När jag började springa utan att fokusera på fart eller distans. Bara sprang så långt det kändes ok. Då kom löparglädjen. Sakta men säkert har jag sedan genom åren blivit en löpare. I ungefär 9 år har jag sprungit mer eller mindre regelbundet. Mer i perioder, mycket mindre i andra perioder. För bara ett år sedan hade jag nog inte velat kalla mig själv för löpare. Då sprang jag visserligen regelbundet, men jag hade inget egentligt mål med själva löpningen. Det var mer ett sätt att hålla formen.

Den förlösande förändringen kom när jag gick från att vara "motionslöpare" till att bli, en i mina egna ögon, mer "riktig" löpare genom att sätta just ett mål med löpningen. Det var vid nyår. Då bestämde jag mig för att 2014 ska bli året då jag börjar springa långt. Jag hade väl egentligen inget riktigt konkret mål med exakt vad "långt" skulle innebära, men längre än milen i alla fall.

Sen har det rullat på. Ju mer jag sprungit desto mer har springsuget ökat. Det är otroligt inspirerande att känna att jag KAN springa 3 mil utan att stanna! För ett år sedan var det totalt omöjligt.

Jag har inte följt något "träningsprogram" eller någon särskild filosofi. Jag har bara bestämt mig för att springa minst ett långpass i veckan och ett par turer till utöver det. När jag gick med i Team nordic Trail fick jag in lite mer intervaller i min träning och det tillsammans med att jag springer mer och mer i skogen har gjort mig snabbare. I måndags sprang jag hem från jobbet och lyckades hålla en genomsnittsfart på 5.57 i 16 km! Det är faktiskt inte alls längesedan jag var salig över att ha klarat milen i den farten.

Allt detta har jag alltså uppnått genom att springa i mestadels behagligt löptempo. Jag är inte mycket för att springa tills jag spyr. Jag motiverar nästan alltid mig själv med att tänka; vi tar det lilla lugna. Hur fort jag kommer fram är inte det minsta viktigt. Spring så det känns härligt! Men sen är jag likväl snabb att kolla tiden när jag kommer hem. För även om farten inte är det viktigaste, så är det kul att se att man faktiskt utvecklas.

Så, vill man blir snabb fort är det säkert bra att träna med tempopass och intervaller. Men har man inte så bråttom med att bli snabbare, då räcker det med att springa. Men springa mycket. Allt du gör ofta blir du ju bättre på!

Som ni ser ligger jag nästan i täten (vid start i alla fall! ;-)). Bilden är tagen på senaste Team nordic Trail träningen. Då körde vi backintervaller. Jag som alltid hatat just intervaller tyckte faktiskt att onsdagens träning var riktigt rolig! Jag gav järnet och märkte att jag faktiskt orkade mer än jag först trodde. Att träna i grupp ger otroligt mycket energi.

Nästa vecka blir det träning i obanad terräng. Det borde vara en bra uppladdning inför Sälen nästa lördag.

Att ha ett mål

Den senaste tidens löpning har känts lite upp och ner. Många gånger har det känts motigt att ge sig ut. Känts segt rent allmänt när jag sprungit. Under rundorna har det ofta känts som om jag springer jätte sakta, men väl hemma inser jag att jag faktiskt har sprungit lika fort, eller fortare än tidigare varv på samma runda (jag springer många olika rundor så det kan ta en tid innan jag springer samma igen).

Sådana perioder är inte så bra för motivationen! Jag som analyserar sönder allt har ju såklart funderat på vad det kan bero på. Äter jag fel? Har jag tränat för hårt för länge? Utmanar jag mig själv för lite? Och så spinner tankarna på.

Men nu kände jag plötsligt den där inspirationen igen. Bara sådär, helt plötsligt. Det var när jag och Tomas satt och pratade om axa fjällmaraton. Jag går och funderar på om det verkligen är möjligt för mig att springa det loppet (43 km i mycket kuperad tuff terräng). Men medan vi pratade började vi prata träningsupplägg. Att först kanske öka på distanserna på asfalt och sedan öka distanserna i trail. DÅ blev jag plötsligt inspirerad!

Började kolla skor och prylar på nätet (jag skulle behöva ett par mer dämpade skor för långa turer på asfalt, en ryggsäck att ha när jag springer till eller från jobbet och ett bättre vätskebälte än det vi har). ja ni hör ju, det där att allt man behöver för löpning är ett par bra skor är ju bara skitsnack! För egentligen räcker inte den listan. Jag skulle behöva en ny löparjacka och en långärmad funktionströja också.

Men hur det än är så kom ju inspirationen tillbaka! För att stanna hoppas jag! Det är ju slutuppladdning för Sälen halvmaraton nu! Om två veckor går det av stapeln och vill verkligen vara laddad inför det! Blir nästan sugen på att ta en springtur till idag (trots att jag redan sprungit 15 km trail i ösregn). Men det ska jag såklart inte. Nån måtta får det vara. Men känslan. KÄNSLAN att VILJA springa långt. DEN har jag saknat! Välkommen tillbaka!

Så, att ha ett tydligt och utmanande mål med träningen kanske är precis vad jag behöver just nu?