Hallands ultra 50 km, the true story!

I lördags var det dags för mitt andra ultralopp. En vecka efter mitt första. Hur blev det så här? Ja. det är en lång historia... ;-)

Råda ultra hade jag planerat att springa sedan länge. Strax efter att jag hade anmält mig dit fick jag ett erbjudande av min chef om en startplats till Hallands ultra. Han hade anmält sig men insåg att han inte hade hunnit träna och endel annat hade kommit emellan. Jg hade aldrig hört talas om Hallands ultra. Men efter att ha kollat upp loppet på nätet tyckte jag att det verkade vara ett riktigt fint lopp. Jag var ändå lite tveksam först. jag menar, ett 6-timmars lopp ena veckan och en vecka senare ett trail-lopp på 50 km? Skulle jag verkligen fixa det? Men sedan tänkte jag som jag alltid gör. Hur jobbigt kan det bli? Det är ju bara att ta det lugnt och se det som träning! Ett erbjudande om en gratis startplats har i alla fall jag väldigt svårt att säga nej till! (Kan det vara smålänningen i mig?)

Nu var ju planen från början att ta det väldigt lugnt på Råda ultra, just för att en till ultra väntade runt hörnet. Men vi vet ju alla hur det gick. Jag blev taggad på första platsen och pressade mig hårdare än jag hade tänkt. Jag var nog i en formtopp just då och då är det väldigt svårt att hålla igen när man dessutom märker att man har chans att vinna!

Veckan efter Råda har jag varit sliten. Träningsvärken gick över relativt snabbt men jag har känt mig trött och seg. Antagligen har kroppen haft fullt upp med att återhämta sig. Jag har tränat betydligt mindre än jag brukar. Det blev bara lite happy hips (yoga med fokus på en rörligare höft), en kort lugn runda med Frost och en timmes rodd. På hela veckan. Ändå lyckades jag inte uppbåda någon entusiasm för Hallands ultra. Jag planerade inte så som jag brukar. När det var dags att åka packade jag allt i sista stund och upptäckte då såklart att tröjan jag tänkt springa i var smutsig. Bara att slänga ner lite alternativa springkläder. Löparkjolen fick hänga med, men inte klänningen denna gång. Jag var rädd att vätskeryggsäcken skulle skava om jag hade ärmlöst.

För att göra en mysig grej av detta hade jag och Tomas tänkt att ta med både hund och dotter och tälta i Halmstad innan loppet. Vi bokade in oss på en camping vid havet. Trots dålig planering lyckades vi komma fram till Halmstad i tid så jag hann hämta ut min nummerlapp innan affären stängde. Nu började jag känna att jag faktiskt skulle springa 50 km under nästa dag! Vi kom till campingen vid havet under tidig kväll på fredagen. Och medan Tomas och Engla reste tältet tog jag en promenad med Frost längs stranden. Ljuvligt!

Foto: Ebba

Kvällen spenderade vi på campingen. Det fanns en agility bana där som Frost fick leka på och sedan myste vi i tältet med tända ljus, chips och choklad. Riktigt mysigt faktiskt.

Jag brukar sova dåligt i tält och ännu sämre innan ett lopp, men jag sov faktiskt helt ok. Trots att Frost (vår hund) inte ville ligga själv utan klämde ner sig i min sovsäck (trångt!).

På morgonen blev det bråttom. Jag laddade med frukost bestående av 3 bananvåfflor med jordnötssmör och kaffe med kokosolja. Insåg också att mina springtrosor i funktionsmaterial inte ade kommit med i packningen, så bara att ta ett par vanliga! Aja aj, det betyder skav... Sen bar det av mot starten. Vid starten träffade jag en tjej som jag följer på instagram: Malin som har bloggen Rund är också en form Vi pratade lite innan loppet och det är ju himla kul med sociala medier alltså!

Foto: hallandsultra. Jag och Malin diskuterar något viktigt (uppenbarligen) före start

När man följer någon på instagram känns det lite som att man känner personen och när man träffas har man redan en hel del att prata om. Malin skulle springa sin första riktiga ultra. Kul!

Foto:Hallands ultra

Starten gick och denna gång ville jag inte ta ut mig så jag tog det lugnt redan från början. Jag visste ju att de första 30 km skulle vara lättsprungna men därefter skulle 20 betydligt backigare och trixigare kilometrar komma. Det kändes helt ok i början. Loppet gick längs en fantastiskt fin led först en runda genom Möllegårds naturreservat och sedan längs med havet. Underbart vackert! Benen kändes efter några kilometer ganska stela och efter kanske 10 km började jag känna ett litet obehag i min vänstra fot. Dessutom var jag lite för väl medveten om blåsan på vänster stortå som jag fick veckan innan under Råda ultra.

Mentalt delade jag in loppet i 5 km etapper. Det funkade bra att bara fokusera på nästa 5 och nästa 5... Det blir ett sätt att hålla tankarna borta från exakt hur långt man verkligen ska springa. På ryggen hade jag min vätskeryggsäck och den hade jag fyllt med vatten med en elektrolyt- och koffeintablett i. Vätskeblåsan rymmer 2 liter och jag tänkte att det borde räcka med tanke på att det var en vätske- och energistation ungefär varje mil. Vid första depån drack jag lite vatten och åt en plopp. Inte för att jag var sugen men jag testar fortfarande vad min mage klarar under längre lopp. Banan var ganska flack med nån liten knick här och där. Hade jag varit pigg i benen hade jag nog stått på lite här.

Foto: hallands ultra

Efter ca 20 km kom vi in till centrum. Mycket folk i rörelse och solen bidrog till en härlig stämning. Vid andra vätskestationen tog jag ett par skivor vattenmelon och en bananbit. Gott!! Vattenmelon är hur gott som helst att äta när man springer! Inte för sött, lagom läskande och ger bra energi. Jag kommer av mig om jag stannar för länge när jag springer så jag gjorde bara mycket korta stopp vid vätskestationerna.

Strax härefter började min vänstra fot göra mer ont. Från obehag till smärta. Strax innan 30 km-depån sprang jag om en kvinnan som stod och stretchade. Hon hade ont i sin höft och ner längs hela benet. Det var ungefär så jag kände mig också just då så vi utbytte lite sympatier och jag lunkade vidare. Vid det här laget hade alltså smärtan i foten gått vidare till en obehagskänsla längs hela vänstra benet. Hade tidvis ont i knät och tidvis i höften och ett obehag i hela benet. Inte bra.

Vid tredje depån drack jag coca cola och åt mera vattenmelon. Tror det ska blir min grej på ultralopp, vid 30 km får jag fira med cola! ;-) Här hade jag önskat att de fanns kaffe, men funktionärerna sa att de trodde att det skulle finnas vid nästa station.

Efter 30 km började loppet på allvar. Det var nu backarna kom. Den första backen som beskrevs som lång och seg i banbeskrivningen upplevde dock inte jag som så jobbig. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att få springa lite uppför! Då gjorde det inte ont i benet och jag kunde faktiskt ta i lite. Skönt!! Några andra löpare peppade mig och hejade på när jag sprang på uppför backen. Härligt! Tackade tyst mig själv för att jag faktiskt ägnat lite tid till just backträning. I motlut kändes benen plötsligt starka! När det däremot gick utför blev det värre... Då strejkade både knä, fot och höft!

En tjej som jag sett till och från under större delen av loppet kom ikapp mig efter den första backen, jag hade sprungit om henne uppför och när jag fick problem utför kom hon ikapp. Vi pratade lite och det hjälpte nog oss båda att hålla modet uppe. Vi kom ikapp ett par killar som såg rätt slitna ut. Kändes bra att lyckas springa om någon trots att det gick så förfärligt sakta! De hejade ändå på oss och vi peppade dem när vi lunkade förbi.

Nästa depå kom vid 36 km. Här kunde man också se målet. Och det fanns kaffe! Jag tog en kopp kaffe och lite vatten innan jag fortsatte min färd. Nu var det lite nerför och nerför kunde jag ju absolut inte springa! Benen skrek och höften gjorde ont. Tjejen jag hade slagit följe med hade också börjat få problem. Hon började må illa så fort pulsen höjdes sa hon. Så hon sprang på när det var nerför och jag kom i kapp henne när det var uppför, igen. Så höll vi på ett tag. Vid ca 40 km kom vi till en fin liten sjö. Och där satt Tomas och Engla och solade! Fick lite pepp och en puss av Tomas och jag utbrast (säkert högt så att alla på stranden hörde): Jag har SÅ ONT! Men Tomas bara sa att jag såg stark ut.

Foto: Tomas

Strax efter sjön kom då nästa beryktade backe: Spybacken. Den snirklade sig uppför, men jag måste säga att det jobbigaste med den backen var att skogsmaskiner hade kört sönder stigen och det låg ris och bröte över hela stigen. Irriterande! Här sprang jag också om andra löpare som alla såg slitna ut men ändå hejade på. Jag försökte också peppa de jag såg så gott jag kunde. Mot slutet av backen förstod jag varför den kallas just spybacken, den avslutades med en rätt så lång och brant trappa! Väl uppe satt en kille med kamera och fotade alla som kom upp (antar jag, han fotade i alla fall mig) och bjöd på nötcreme.

Foto: hallands ultra

 Nötcremen var god och jag kämpade vidare. Här blev stigen väldigt teknisk och det var brant nerför. Mina ben gillade inte alls detta! Fick ta det riktigt lugnt.

Vid 43 kilometer var den sista energidepån. Killen som stod där sträckte fram en mugg till mig och sa drick det här. Så jag drack lydigt i tron att det var vatten. Men det visade sig vara sportdryck- Jag har aldrig vågat dricka sportdryck sedan jag av misstag för 2 år sedan råkade dricka en mugg sportdryck på Friskis halvan i Jönköping. Då fick jag omgående rejäl kramp i magen och kunde knappt gå pga det. Tack och lov hade denna sportdryck (tail wind) inte den effekten på mig! Medan jag drack såg jag också till min stora förtjusning att de hade lindor kulor i depån!! Bra där Hallandsultra! Jag tog en lindor kula och dubbelkollade med killen i depån om det stämde att det är ca 7 km kvar. Ja, sa han, men det är inga vanliga 7 km. Kaxig som jag är sa jag att det ska nog inte bli några problem, jag är van att springa i kuperad terräng i skogen! Hade tydligen lyckats glömma hur ont jag hade i benet medan jag stod där! Smärtan blev jag dock varse rätt omgående när jag började springa (om man nu kan kalla det jag höll på med att springa, haltandes lunkande fram är nog en mera rätt beskrivning).

De sista 7 kilometrarna kändes evighetslånga. Stigen snirklade sig än hit, än dit. Jag var ensam och såg inte till några andra löpare. Då och då såg jag mig omkring efter snitslar och konstaterade att jag nog trots allt befann mig på rätt väg. Vid 48 kilometer kom en man i kapp mig, (här hade jag börjat oroa mig för att jag på något vis kommit tillbaka till tidigare del av banan, tyckte allt såg bekant ut). Så jag frågade den andra löparen hur många kilometer hans klocka visade. 48 sa han och sprang vidare. Vad bra. Min pep precis också 48 kilometer, så då är jag nog rätt ändå. Från 43 till 49 kilometer varvade jag lunk med gång. Försökte springa så gott det gick men benet vek sig några gånger. Stannade vid ett tillfälle och försökte sträcka ut knät, men då högg det till rejält av smärta i knät när jag började springa igen. Bara att gå. Här någonstans funderade jag på hur smart det egentligen var att springa två så långa lopp så nära varandra. Men det var ju så dags att vara efterklok nu!

När klockan pep 49 kilometer pep den även på ett sätt som var misstänkt likt batteristopp! Kollade klockan men den verkade inte ha stannat. Jag började springa, fast det gjorde ont. Mest för att jag var rädd för att klockan skulle dö innan jag var i mål! Så pep klockan 50 kilometer. Jag såg inte en människa någonstans och befann mig så vitt jag kunde bedöma mitt i skogen. Var sjutton är målet?! Strax såg jag en man stå lite längre fram. "Nu kan det väl ändå inte vara långt kvar?" pustade jag. "Nej, titta åt höger!" sa han. Och DÄR! Där var äntligen målet!! Jag ökade farten och spurtade in i mål, till folkets jubel! (Ja, eller det var väl några som klappade händerna i alla fall).

Foto: Hallands ultra

 En kille vid mål sa när jag stannade: Du har nog inte sprungit tillräckligt långt om du har krafter kvar att spurta sådär!

En medalj (en väldigt fin medalj!) hängdes om halsen och jag försökte förstå att jag äntligen var i mål! Tomas och Engla som väntat vid målet kom och gratulerade och efter en god hamburgare och lite obligatoriskt småprat med andra löpare tog jag mig till bilen. På mycket ömma och skraltiga ben.

Så trött men så lycklig. Att springa ultra är lite som att föda barn. Under loppet kämpar man mot smärta och hjärnspöken. Men väl i mål glömmer man allt det jobbiga och efteråt minns man bara den vackra banan, de trevliga människorna man mött och euforin när man äntligen var i mål. 

Hallandsultra är verkligen ett av de absolut vackraste lopp jag sprungit. jag tänker definitivt springa det igen, men då vill jag vara utvilad och i bra form så jag kan njuta mer av den vackra banan.

Benet då, hur gick det med det? Jag blev faktiskt på riktigt orolig för att jag hade skadat knät. På natten sov jag nästan inte alls för att det gjorde så ont i knät bara att jag rörde benet lite grann. På morgonen kunde jag knappt gå.

Men framåt kvällen när jag fullständigt ledsnat på att sitta stilla bestämde jag mig för att köra lite Happy hips Tog det försiktigt, var lite rädd för att provocera fram mer smärta. Men det gick bra. efteråt kändes det faktiskt lite bättre i knät. Så pass bra att jag tog med mig Frost ut på en kort promenad i skogen. Det gjorde gott för mina sargade ben.

Idag vaknade jag och blev alldeles till mig av lycka över att känna att smärtan helt var borta! Ingen som helst smärta i benen! Trapporna var inte heller ett problem! Jag blir så ödmjukt glad och tacksam att min kropp faktiskt verkar hålla för alla galenskaper jag utsätter den för.

Att jag fick så ont i benet tror jag berodde på något så dumt som blåsan på vänster stortå. Jag kände av blåsan hela tiden under loppet. Det gjorde säkerligen att jag undermedvetet ändrade mitt löpsteg och det gjorde nog i sin tur att jag började slita på muskler och leder som jag inte brukar slita på. Inte så konstigt att jag fick ont.

Men tänk vad en sketen liten (eller stor) blåsa kan ställa till med!

Råda ultra, mitt första 6-timmars lopp

 I helgen sprang jag mitt första 6-timmars lopp. Det handlar alltså om att springa runt runt på en bana i 6 timmar. Den som hinner längst/flest varv vinner.

Jag har tidigare hört talas om dessa x-timmars lopp. Det finns allt från 1-timmes till 48-timmars lopp. Jag har väl då tänkt att man måste ju vara galen om man springer runt på en och samma bana i flera timmar! Men, dels har jag läst diskussioner om dessa lopp på både facebook och på jogg.se och fått känslan av att dessa lopp kan vara riktigt trevliga och dels läste jag i Rune Larssons bok "Löparglädje" att just ett 6-timmars lopp är perfekt träning inför t ex Ultravasan.

Därför började jag leta efter ett lämpligt 6-timmarslopp att ställa upp i. Jag tyckte mig minnas att jag hört talas om ett lopp som inte går på asfalt, utan i ett elljusspår. Det lät i alla fall mer lockande än runt runt på en bana med asfalt. Efter lite googlande hittade jag då detta lopp: Råda Ultra. Lyckligtvis visade det sig att Råda ligger strax utanför Lidköping, vilket inte är allt för långt ifrån där jag bor. Så, bara att anmäla sig!

Inför loppet hade jag lite bryderi kring vad jag skulle ha på mig. SMHI sa ca 18-20 grader varmt och sol. Lätt vind. Var lite i valet och kvalet om jag skulle våga mig på att springa i sporttop och hotpants, men bestämde mig tillslut för att springa i min nya sportBH från Panos Empario (den sitter verkligen jätteskönt!) ett par hotpants och min blå löparklänning. På fötterna hade jag mina löparstrumpor från Kari Traa pch mina Hoka one one. Solskärmen kändes också självklar med tanke på solen. Denna klädsel visade sig vara helt perfekt. Lagom varmt och inget skav! Förövrigt kan jag verkligen rekommendera att springa i just klänning. Den hänger ju lite löst ner över benen och när den fladdrar i vinden kommer svalare luft in underifrån. Väldigt skönt när det är varmt! Har man t ex kjol med inbyggda tajts och ett linne blir det inte riktigt den effekten. Eftersom det var soligt var solkräm också en nödvändighet. Jag fick tipset av en vän att prova Evy Solskydds mousse. Den funkade fantastiskt bra! Jag använde faktor 30 och moussen gick snabbt in i huden, kändes inte det minsta kladdig och skyddade bra hela dagen trots en hel del svettande! Rekommenderas varmt! Och nej, jag är INTE sponsrad att skriva detta. ;-)

Så var det då dags för start. Innan start hade jag och Tomas gått ett varv runt banan för att liksom kolla in den. Ett riktigt mysigt spår med både löv och barrträd runtom. Träden gav i viss mån skön skugga. I startfållan blev jag i vanlig ordning lite pirrig. Det är verkligen något speciellt med att alla gör sig redo, står beredda med sina GPS-klockor och man riktigt känner adrenalinet pumpa! Så gick då startskottet och vi var iväg! Mycket snart upptäckte jag dock att jag lyckats klicka igång fel program i klockan, ett som inte visar farten utan bara distans! Panik! Under lopp är det viktigt för mig att ha koll på farten så att jag håller ett jämt tempo. Skulle jag nu bli tvungen atts pringa i 6 timmar på känn?! Bestämde mig snabbt för att det går ju inte, stoppade klockan och startade om den och denna gången fick jag i gång rätt program. Skönt.

Jag föll snabbt in i ett skönt tempo. Joggade på och funderade på vad man nu ska fundera på i hela 6 timmar. Kom inte på nåt bra så ganska snart sysselsatte jag mig med att fundera över hur jag skulle lägga upp vätske- och energiintag. Jag hade innan tänkt att dricka och äta något varje 30 minuter. Men jag började tycka att det kändes meckigt. Och dessutom var jag rejält törstig redan i början. Så jag bestämde mig för att dricka eller äta något vart annat varv. I början drack jag alltså vatten efter två varv. Tog lite saltgurka efter ytterligare två varv, sedan vatten igen efter två varv och så höll jag på. Vid varvningen fanns ett bord med diverse saker att äta och dricka. Jag hade bestämt mig för att detta skulle vara ett sätt att testa vad min mage tål under längre lopp så jag hade inte med mig något eget. Körde uteslutande med det som bjöds. Under loppets gång testade jag både vattenmelon, gelehallon, saltgurka, chips, vatten och coca-cola.

Att dricka läsk tog däremot emot en aning. Jag har inte druckit ett enda glas läsk på flera år. Men när jag började närma mig 30 km i distans "mutade" jag mig själv med att när jag passerat 30 km får jag fira med ett glas cocacola. Colan var ljummen och ganska avslagen, men jag kände nästan direkt vilken enorm energikick jag fick. Då bestämde jag mig för att jag fick ta ett glas cola var 5.e kilometer.

Som ni märker la jag mycket av min tankeverksamhet på att fundera över mat och dryck. Förövrigt försökte jag hålla koll på min "konkurrent". Vi var som sagt 3 kvinnor som ställde upp i 6-timmars loppet. En av dessa kvinnor gick hela loppet och var därmed inget hot. Den andra kvinnan såg väldigt vältränad och stark ut och jag tänkte direkt att henne har jag ingen chans emot. Så, jag släppte tanken på att eventuellt kunna vinna kvinnokampen. MEN! Efter kanske 2-3 timmar kommer jag ikapp henne. Hon går och masserar sin höft. När jag springer förbi henne ropar hon: "Nu har du nog varvat mig!" Va?! nej, det tror jag inte! Ropar jag tillbaka och springer vidare. Får inte ihop hur hon kunde tro att jag varvat henne?! Nåja, jag pinnar på lite till, för om hon tror att jag varvat så kanske hon ger upp lite och då kanske jag faktiskt kan varva henne!

Jag springer på. Börjar känna mig sliten, men tanken att kanske, kanske kunna vinna damklassen upptar nu mina tankar. Ganska snart hinner jag ifatt den andra kvinnan igen och nu är ju även jag säker på att jag varvat henne minst en gång. Men det är ca 3 timmar kvar och jag vågar inte hoppas för mycket. Varven tickar på, i nästan varje varvning ropar speakern upp mitt startnummer och namn och säger "Här kommer Elisabeth Ankarcrona, etta just nu i damklassen" Mycket märklig känsla!

Veckorna innan loppet har jag kollat in på deltagarlistan och med skräckblandad förtjusning sett att det var väldigt få kvinnor anmälda. Bara jag och två till! Jag skojade med Tomas och sa, som det ser ut nu så blir det ju pallplats hur det än går!

Det faktum att jag ligger etta gör att jag även när jag börjar känna mig trött inte slår av på farten. Jag är livrädd för att den andra kvinnan ska ha fått nya krafter och komma som en blixt bakifrån! Snart varvar jag henne igen. Men inte ens då kan jag slappna av. När jag springer om henne är jag väldigt trött och har nog saktat in en aning, då börjar hon ta upp kampen och springa om! "Aldrig i livet!" Tänker jag och pressar på igen. Jag behöver inte pressa särskilt länge innan jag är om igen och förbi.

Denna lilla kamp i tävlingen är nog förklaringen till att jag lyckades hålla en så pass bra fart i hela 6 timmar! Tomas, som också sprang det här loppet, men var sliten efter att ha sprungit BUM förra helgen och därför tog det lugnt, peppade mig när jag sprang förbi honom. "Det ser lätt ut!!" och "Detta är verkligen din dag!" sa han när jag sprang förbi. Det gav enorm energi och jag sprang vidare. Löjligt förtjust över att det var "min dag".

När det var bara 10 minuter kvar av alla dessa 6 timmar slog jag följe med Tomas. Jag var trött och han fick peppa mig sista biten. Tomas hade koll på klockan och klockan 18:00 stannade alla runt omkring oss. Så var loppet då äntligen över! Jag stoppade klockan som visade på 60,7 km. Tog av mig nummerlappen och la den på marken. helt enligt de instruktioner vi fått före start. Så började vi då gå tillbaka till starten. På mycket vingliga ben ska väl tilläggas!

Tillbaka vid starten fick alla varsin medalj och en påse rotfruktsbröd. Och efter dusch kunde man köpa nygrillade hamburgare med potatissallad och dryck. Jättetrevligt att sitta där i gräset i kvällssolen och njuta av en hamburgare och tillsammans med Tomas summera dagen. Därefter var det prisutdelning. Som kvinnlig vinnare av damklassens 6-timmarslopp fick jag välja pris först. Det fanns ganska mycket att välja på som kokböcker, en väska från friskis och svettis,  badhanddukar och löparsolglasögon. Som den smålänning jag är valde jag såklart solglasögonen.

Glada och en aning möra gav vi oss sedan av hemåt igen. Mycket nöjda med dagen.


Detta var mitt första 6-timmarslopp. Men med all sannolikhet inte det sista!

Transportlöpning och nya skor

Denna vecka bestämde jag mig för att testa att springa till och från jobbet varje dag. Men ställa bilen halvvägs för att det inte skulle bli för slitigt för kroppen (då blir det drygt 8 km enkel väg).

Den största anledningen till att jag bestämde mig för detta är att trafikläget i Jönköping är rent bedrövligt just nu. Alla vägar förbi eller genom stan är blockerade av diverse vägarbeten och köerna är låååånga. Inte direkt en avstressande aktivitet att ägna sig åt att ta sig igenom där efter en lång dag på jobbet.

Dessutom ville jag se hur kroppen reagerar på två lite kortare pass per dag. Och så blir det ju ett bra sätt att få ihop många kilometer i benen utan att det blir för slitigt.

Sagt och gjort.

Måndag: Pigg och glad, sprang i mina gamla New balance "barfotaskor". Jag hittade dem när jag letade efter några skor som funkar på asfalt och inte är totalt utslitna, hade glömt att jag hade dem! Så de var inte så slitna. Funkade förvånandsvärt bra att springa båda vägarna i dem. Inget ont. Bra flyt i steget. Och att bara springa drygt 8 km går ju så fort att man knappt hinner bli trött. Träffade min före detta chef också och stannad eoch pratade lite med henne. Hon är saknad på jobbet!

På vägen hem trodde jag att jag skulle känna mig lite stel första kilometern eller så men det kändes faktiskt inte som om jag redan sprungit den dagen. Bra flyt även tillbaka till bilen alltså. Även om det var sjukt varmt! 27 grader, mest sol och inget vatten. Stannade vid Vätterstranden och blaskade av mig lite. Skönt!

Tisdag: Pigga ben även denna dag. Inget ont nånstans, till att börja med, men, sprang denna dag i mina ganska nya Altra Torin. Inte bra. Fick ont nästan direkt, smärta i vänster fot längs med fotvalvet och upp mot den inre fotknölen. Kändes lite bättre efter ca 3 km, men obehag kvarstod och jag var öm i foten även under dagen. Lite mera moln på morgonen, vilket var skönt. För det var ganska varmt i luften, runt 18 grader redan kl 7. Denna dag sprang jag på min chef från mitt förra jobb i Nässjö! Lite otippat att springa på honom vid Elmia, stannade och pratade lite med honom, jag är en obotligt social person, tydligen!

På hemvägen hade jag tejpat foten. Det hjälpte och jag kände nästan inte av smärtan i foten alls. Hade tagit med vätskeblåsan till ryggsäcken idag och kunde därför dricka längs vägen. Det hjälpte nog till att hålla energin uppe, för det var runt 25-26 grader även denna dag. Kände mig inte stel heller. Blev faktiskt lite förundrad över det. Men lite orolig för hur det var med min fot.,.

Onsdag: Idag behövde Tomas ha bilen, så jag bestämde mig för att springa hela vägen till jobbet istället för fram och tillbaka. Jag ville inte springa i mina altra torin igen (såklart) och hade lite träningsvärk i vaderna så barfotaskorna kändes inte som ett alternativ heller. Valet föll på mina gamla altra intuition. Det funkade ok, men eftersom de är totalt nernötta längs ytterkanten av sulan tippar foten lite utåt i varje steg, vilket gjorde att jag fick ont längs fotens yttresida. Energin var det däremot inget fel på. Pinnade på i lugnt och behagligt tempo, njöt av den vackra naturen omkring mig (älskar verkligen min stad! Jönköping med omnejd är så otroligt vackert!) och lyssnade på min favoritspellista på spotify. Idag stannade jag dock inte och pratade med någon.

Torsdag: Dels på grund av skobrist (jag har köpt nya skor, ett par Hoka one one Clifton, men var lite osäker på om de var rätt i storleken så jag ville inte chansa och springa i dem om jag inte var säker på att jag ville beålla dem) och mina gamla nötta skor, eller de jag får ont av kändes inte heller som ett alternativ. Dessutom hade jag fortfarande lite ont i vänsterfoten. Så. Om än något motvilligt tänkte jag om och tog bilen hela vägen till jobbet, Var trött och energilös större delen av dagen. Fick dock mycket gjort vilket säkert bidrog till tröttheten. Åkte hem, fixade middag, gick ut på en skogspromenad med hund och dotter, men kände mig alltjämt irriterad. Lite låg till och med. Bestämde mig för att Yoga lite istället för en springtur, kanske det skulle ge lite energi? Det var ganska skönt, men eftersom diverse barn kom och gnällde om än det ena än det andra och hunden attackerade mig med  viftande svans och pussar (han trodde väl vi skulle leka när jag låg på golvet) blev det inte direkt någon egen lugn stund. Konstaterade här att jag behöver en egen stund varje dag. Transportlöpningen ger mig ju det helt automatiskt, en springtur innan jobbet väcker kroppen och fyller mig med energi och jag hinner tänka på dagen och förbereda mig för dagen som kommer. På hemvägen hinner jag bearbeta dagen som gått och släppa jobbet tills jag kommer hem. Tror faktiskt att det var för att jag inte fick någon sådan tid igår som gjorde att jag var stressad och på dåligt humör. Det är en intensiv period på jobbet just nu.

Fredag: Idag testade jag mina nya Hoka one one clifton. Har varit i valet och kvalet om jag skulle behålla dem eller ej. Testade dem på löpband i affären, tyckte de kändes bra. Fick hem dem och då tyckte jag de kändes stela och ganska stora. Men efter mer provande och lite rundfrågningar på nätet bestämde jag mig för att behålla dem. Första kilometern kände jag ju efter alldeles förfärligt. Tyckte att det klämde lite i lilltån och kände av smärtan från fotvalvet som började när jag sprang i altra torin. Men efter någon kilometer kände jag faktiskt inte av något sånt. Jag föll in i lunken och sprang på. Skorna gav väl ingen jätte skjuts, kändes inte direkt lätta och snabba. Och jag är inte helt hundra på att jag gillar den kraftiga dämpningen. Men, idag sprang jag ju 8 kilometer. Det är inte det skorna är till för, De ska ju vara bra på riktigt långa ultrapass, så vem vet, efter 45 kilometer, när det är 45 kilometer kvar så kanske man uppskattar den rejäla dämpningen riktigt mycket! Det är i alla fall vad jag hoppas. Jag planerar att testa skorna riktigt ordentligt den 4 juni, på Råda 6-timmars. Efter det borde jag kunna komma med en mer uförlig rapport om vad jag tycker om Hoka.

På hemvägen gick det om möjligt ännu bättre än till jobbet. Bra flyt i steget och förutom lite besvär med magen den 3:e kilometern (magmusklerna liksom krampade) gick det bra. Dock regn och jag var klädd för oregnigt väder så att säga. Men man känner sig ju lite cool när man springer i tisha och kjol och rygga och möter folk som stirrar på en med sina regnställ och huvor uppdragna så att bara nosen och ögonen syns. ;-)

Over and out!

Backträning is the shit!

Efter lördagens långpass insåg jag en sak, jag suger på att springa i backar! Blir ju skittrött! Detta måste åtgärdas! Så, när solen började sänka sig så pass att man inte skulle avlida i värmen gav jag mig iväg mot Bankerydsledens första mördarbacke. Det är ca 2 km dit hemifrån mig så det blir en lagom uppjogg tänkte jag.

Planen var att ta backen 3 gånger. Jag tog det lugnt upp till backen och enda målet i själva backen var att inte gå. Det behövde alltså inte gå fort, men jag fick inte gå. Med halva backen avklarad började det bränna i benen, pulsen började dra i väg och en impuls att stanna fick mig nästan att stanna också. Men bara nästan. Jag stannade inte! Väl upp rusade hjärtat och jag var ordentligt andfådd, tänkte att två gånger till så avlider jag ju! Men jag höll fast vid min plan och joggade en lite runda ner till början av backen igen.

Andra gången gick det bättre. Visst brann det lite i benen, och visst kände jag av morgonens styrketräning, men det kändes inte så omöjligt att ta backen ännu en gång. Så, jag joggade ner igen. På vägen ner såg jag en stig jag inte reflekterat över tidigare och tänkte att den testar jag när jag springer ner nästa gång.

Vid tredje uppförslöpet kändes det såklart i benen också, men väl uppe var jag sugen på att ta backen igen! Nu hade jag inte tid med det, för jag visste att maken stod hemma och fixade värsta mysmiddagen, så jag tog inte ett fjärde varv.

Tänk att det kan kännas så! Jag fick en ordentlig boost för självförtroendet efter den här löprundan. Hade jag gett upp efter första försöket på backen hade jag antagligen känt mig misslyckad och börjat fundera över hur kass jag egetnligen är på att springa i backar, men nu blev ju känslan precias tvärtom! Jag kände mig pigg, glad och stark efteråt och började i huvudet genast fundera på när jag ska attackare backen igen! Kanske köra backen tills jag bara inte orkar mer? Hur många varv kan det bli?

Så, slutsatsen av detta är:
1. Även om det känns tufft i början, så behöver inte det betyda att hela passet kommer att kännas som bly i skorna.
2. Det är riktigt kul att variera löpningen och inte bara (som jag oftast gör) fokusera på distans och antal sprungna rundor.
3. Vem vet, jag kanske till och med kommer att gilla intervaller en vacker dag?
4. Även en backhatare som jag kan plötsligt tycka att springa i backar är det bästa sättet att roa sig på en solig söndagskväll i maj.

Att det kändes tufft efter första varvet var sedan heller kanske inte så konstigt, insåg jag när jag kom hem och hade synkat klockan. Den lugna "uppjoggen" var just precis "uppjogg" så, jag hade ju sprungit uppför i närmare 2 kilometer när jag kom upp för mördarbacken första gången.

Eller vad säger ni om den här höjdkurvan? ;-)
Märkligt nog har jag aldrig tänkt på att den biten också är rätt mycket uppför, kanske därför mördarbacken alltid känns så tuff. Turen börjar med en massa uppför och jag som egentligen behöver ca 3 km innan jag är ordentligt uppvärmd...

Sociallöpning

Igår var det åter dags för en trailtur med glada Mullsjögänget. Nu är det ju om man ska vara lite petig bara två av de som är med som bor i Mullsjö, men det var de som började med konceptet "Mullan bjuder upp" vilket innebär att vi träffas, springer i lugn takt (fart efter kamrat, det är vi benhårda med!) och sedan duschar, bastar och går vi på after run (typ after work).

Men igår var det för första gången inte i Mullsjö, denna gång körde vi i Hallby utanför Jönköping. Ett glatt gäng med varierande erfarenhet av löpning med ett enda mål, ha trevligt och samtidigt ta sig runt milspåret.

Jag blir så otroligt inspirerad av den här typen av löpning. Jag är en ganska social person och löpning kan vara väldigt ensamt ibland. När vi joggar i väg, alla väntar in varandra och vi håller ett måttligt tempo, då njuter jag verkligen fullt ut av löpningen. Det är inte särskilt jobbigt, många ämnen hinner avhandlas och vips, så har man sprungit en mil. Tiden har stått stilla och jag har fått min dagsdos av socialt umgänge och motion på en och samma gång.

Hemligheten till varför detta blir så trevligt tror jag är för att det är så prestigelöst. Och, för att det är världens bästa gäng förstås. Roligt är också att det hela tiden kommer fler som vill vara med och springa. Jag tror faktiskt att ett av de bästa sätten att lära känna nya människor är att springa tillsammans (i lugnt prattempo förstås).

Så, mitt tips till alla som tycker att detta verkar trevligt är, dra ihop ett gäng och kör! Eller häng på oss nästa gång! Eventuellt bli nästa gång i Bankeryd med lite prestigelös grill hos oss efteråt.

Keep running folks!

När man inte synkar

Både jag och min man är löpare. Det är fantastiskt på många sätt att vi har ett gemensamt intresse och det gör att vi förstår varandra när den andra "behöver" springa. Visst överväger fördelarna. Men, när vi inte riktigt är i samma fas kan det kännas lite kämpigt.

Senaste året har vi inte synkat särskilt väl. Under nästan hela vintern var Tomas skadad och hade löpvila och körde sedan igång med löpning varvat med att gå. Under den tiden hade jag rätt mycket ork och kände absolut inte av någon formsvacka (förutom att jag lyckades bryta handen i december och fick springa med gips i 3 veckor, vila fanns inte på kartan).

Våren brukar vara en tuff tid för mig rent löparmässigt, antagligen pga pollen, detta gissel! Det brukar hjälpa att springa lite lopp, då inhalerar jag duktigt innan och magin runt ett lopp gör att benen liksom går av sig själva. Det är en fantastisk boost för mitt löparsjälvförtroende. Men i år har det ännu inte blivit något lopp... Och nu är det vår, mycket björkpollen i luften och ja, löpningen känns lite sådär halvseg. Eller, det känns bra att springa, men det går långsammare än annars.

Detta samtidigt som maken blivit fri från sina besvär och är som en kalv på grönbete! Jag missunnar honom inte alls detta, jag gläds naturligtvis med honom. Men han envisas ju med att fråga om jag vill haka på hans turer. Visst är det trevligt med sällskap på en löptur, men för mig blir det jobbigt både fysiskt och mentalt att hela tiden vara den som sackar efter. Det gör mig sur och irriterad och då är det väl egentligen ganska dumt att springa tillsammans. Jag är egentligen ingen tävlingsmänniska, men jag tycker inte om att känna att jag sinkar någon annan.

Däremot har jag absolut inga problem med att springa långsammare än mitt vanliga tempo. Jag springer gärna ihop med  någon som är på min nivå eller långsammare. Jag NJUTER av att ibland springa långsamt, vilket jag har väldigt svårt för när jag springer själv. Jag hamnar alltid i mitt "bekvämlighetstempo" även om jag tänker att jag ska springa långsamt.

Så, visst kan det vara bra att springa med någon som är en starkare löpare ibland, så att jag får till ett tröskelpass då och då. För det har jag också svårt för att få till på egenhand. Men inte flera gånger i veckan... De långa gemensamma turerna blir också ganska jobbiga. För ja, oavsett hur långsamt vi springer så vet ju jag att han vill springa fortare. Han ser oförskämt pigg och stark ut, medan jag typ håller på dö. Den mentala biten är den största biten när man springer långt, och att i 5 mil springa och känna att man sinkar den andre är ganska knäckande för självförtroendet. Men jag brukar tänka att det är bra mentalträning om inte annat. Att försöka tänka positivt trots att man innerst inne om man ska vara lite ärlig hoppas att den där duracellkaninen ska bryta ihop och gråta av trötthet.

Tänk om han kunde ha en svacka någon gång när jag har en formtopp? Då kanske vi skulle njuta lika mycket av samma tempo! Ja, drömma går ju....

Lopp-loppan

Visst verkar våren vara lite sen i år? Eller är det så att jag längtar så oändligt mycket efter riktig vårvärme att jag bara upplever det som att den är sen?

Samtidigt går tiden fruktansvärt fort. Allt roligt som jag sett fram emot under kalla januari och februari dagar kommer nu farande i en väldig fart! Jag hinner ju inte med! Plötsligt känns alla dessa roliga saker som stressmoment. Jag hade planerat att springa Munkastigens trail run, men plötsligt inser jag att det är nu på lördag, jag är inte anmäld och vi sitter som vanligt med en massa utgifter så att en loppavgift inte känns så högprioriterad just nu. Rent träningsmässigt är jag nog i form dock, så jag skulle nog klara av det, men det blir till att stå över. Igen. Så trist! Jag hade verkligen sett fram emot att springa det loppet. Min första riktiga ultra!

Sen har vi ju Run with your dog, ett 5 kilometers lopp där man springer med sin hund. Jag var jättesugen på att springa det förra året, men Frost var lite för liten, så vi avvaktade. Men i år SKA det bli av! Sista anmälningsdag är den 29 april, så nu måste vi verkligen anmäla oss.

Förra helgen var det även Husky trail i Falköping. Det var också ett lopp där man kan springa med sin hund. Var faktiskt sugen på att springa det också men lyckades glömma bort det!

Ni hör ju själva. Det här går ju inte. Jag tror helt enkelt att jag måste bli bättre på att planera. Min man Tomas är ju också löpare, men han gillar inte lopp alls på samma sätt som jag. Jag älskar folkfesten och att det liksom händer något med mig när jag springer lopp. Jag får fart på benen och springer rätt mycket fortare än annars och blir knappt trött! Det är magiskt! Därför älskar jag att springa lopp, och det är något jag vill prioritera. Men det är svårt när man har familj och en man som liksom går i gång på egna äventyr och inte alls ser tjusningen med att betala en avgift för att springa en sträcka tillsammans med en massa andra löpare. Men för att komma runt det problemet gäller ju samma sak. Att planera. Just nu är jag bara anmäld till två lopp:

Borås action run (med jobbet, jag gillar inte och är ärligt talat lite rädd för den här typen av lopp, men det blir helt klart en utmaning!)

och Ultravasan

Ultravasan ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag menar, hur kommer det att kännas när man sprungit 45 km, och då veta att man bara är halvvägs? Just så har jag lärt mg att man inte ska tänka, så det kommer jag att försöka att inte göra. Men hur oändligt och fantastiskt odödlig kommer man inte att känna sig när man springer över mållinjen? Gissar att det slår det mesta!

Så, som en del av planeringen. Här kommer en lista på lopp jag någon gång i livet vill springa. Ingen inbördes ordning. Jag vill springa dem alla!

New york maraton
Womens health half marathon
DN-loppet (halvmaraton i Stockholm)
Lidingöloppet  (sprang jag förra året men jag vill springa det igen!)
Lidingöultra
Axa fjällmaraton
Något 6.timmars lopp. Helst Råda Ultra 6-timmars som i år går den 4 juni
Munkastigens trailrun
och en massa olika maraton på roliga ställen i världen! Lite svårt att lista då det finns oändligt många och det jag egentligen vill är att springa maraton utomlands, tex Key west marathon skulle vara coolt!

Sen kommer denna lista säkert att fyllas på mer och mer. Just nu har jag säkert missat några lopp jag vill springa.

Jag har dock turen att arbeta på en arbetsplast som uppmuntrar till löpning av olika slag, så chansen att det blir något mer lopp med jobbet finns ju såklart. Blir spännande att se var detta löparår slutar. Förra året vid den här tiden visste jag inte att jag skulle springa både Göteborgsvarvet, Blodomloppet och Lidingöloppet. Så något mer lopp blir det säkert! Hoppas jag!