Runstreak

Det här med runstreak är väl ändå rätt så underbart? Sedan länge springer jag varje dag. Det gör att man ibland får vara lite extra kreativ för att få in lite löpning bland heltidsjobb på annan ort, hundar och tonåringar. Men, det GÅR!


Det gäller att vara lite påhittig. Tex, igår efter jobbet hade jag prioriterat sömn på morgonen och därför inte sprungit innan jobbet som jag ofta gör.


Så, efter jobbet behövde jag handla, hundarna behövde komma ut och dessutom hade jag ett paket att hämta på DHL:s utlämningsställe. Bara att svida om till löparkläder, ta på löparryggan och koppla hundarna och ge sig ut på dagens löprunda. En timme senare var paketet hämtat, maten handlad och hundar och matte rastade. Perfekt!


Det är inspirerande med alla nya ställen jag kommer på att man kan springa på också. Det här med transportlöpning är ju riktigt smart. Vem var det som kom på den briljanta iden egentligen? Jag har långt till jobbet och pendlar med tåg, men man kan hoppa av och på, på lite olika stationer. Då får man en liten eller lite längre tur åtminstone en del av sträckan som man ändå måste transportera sig.


Jag tröttnar lätt om jag springer på samma ställe för många gånger. Och springer man varje dag krävs det därför lite kreativitet. Det gäller att hitta nya ställen att springa på, vilket inte alltid är helt enkelt. Men vänder man på den vanliga rundan kan den kännas helt annorlunda, eller så viker man helt enkelt av från stigen och testar en ny. problemet är väl bara att jag också är extremt duktig på att springa vilse. Kan bli några bonuskilometrar på det viset...
Runstreak och att inte vilja springa på samma ställe hela tiden har också gjort mig modigare. För några år sedan skulle jag aldrig kommit på tanken att ge mig ut ensam i en mörk skog för att springa, men numera gör jag det allt som oftast (åtminstone på vintern) utan att ens reflektera över det.


Minns en gång i vintras när jag efter jobbet stuckit ut och tagit en runda i skogen. Det var mörkt, inga elljusspår, lyssnade på deckare i lurarna. Jag berättade det för en kollega, mest för att jag tyckt att det var en så mysig runda, och hon höll på sätta kaffet i halsen, Ute? Själv? I kyla och mörker? Med hörlurar? Och dessutom en deckare...?


Hörde ju själv när hon la fram det så att man kanske kunde uppfatta det som något annat än mysigt...


Runstreak FTW!

Med skräckblandad förtjusning

Nu börjar det dra ihop sig. Till de där loppen som jag känt att "äsch, det är länge kvar, jag kommer hinna bli bra i både flås och fötter långt innan dess". Inte väldigt långt kvar längre. Inte heller helt hel ännu.
Eller är jag det? Jag börjar tro att mina fot bekymmer är ren hypokondri.


Ena dagen känns det riktigt bra, inget ont alls och allt rullar på. Sen vaknar jag en morgon och får halta till badrummet igen. Det går oftast över och även om det ofta gör ont när jag börjar springa så brukar det släppa.


Det känns som att jag provat allt. I en månad nu har jag dagligen kört styrkeövningar för rumpa och core. Även en hel del stretch och rörlighet för fotlederna. Varit hos en naprapat som egentligen inte hittade något fel.


Jag har provat massage och stötvågor. Kanske får jag leva med eländet. Det gör ju inte så ont att jag inte kan springa och det blir egentligen inte värre av löpning heller, bara inte bättre.


Varken naprapaten eller fysioterapeuten jag träffat tror att det är plantarfacit. Men ingen vet väl egentligen vad det är heller.


Då återstår bara att köra ändå och hoppas att foten håller! Närmast ligger Ragnar Relay Mälaren, ultraklassen. För min del kommer det innebära 6 intervaller om totalt drygt 5 mil. Jag har lovat försöka hålla ett tempo på ca 6 min/km. I normala fall borde det inte vara ett problem alls, om bara foten inte väljer att strejka den dagen. Jag ser väldigt mycket fram emot det. Staffett blir en ny erfarenhet för mig och jag tror att vi kommer ha hur kul som helst!


Sen väntar Swedish Alpine Ultra i juli. Tänker att Ragnar får fungera som ett sista långt långpass inför det och så får jag väl nöta lite trailiga backar mellan loppen. Det borde funka. I teorin i alla fall. För i ärlighetens namn är jag mer än lovligt orolig för hur SAU ska gå. Drygt 10 mil, i fjällen. Utan energistationer. Och faktiskt också utan ett par bra skor. Jag planerar att springa i mina Altra Superior, men är lite rädd att de kommer kännas för tunna och ostabila efter några timmar i ojämn terräng. Skotips mottages tacksamt.


Därefter, om jag överlever med hälsan i behåll, väntar Bydalens fjällmaraton 50 k i slutet av augusti. Peace of cake efter SAU? Eller kommer jag inte vara tillräckligt återställd? Kan onekligen bli ett spännande lopp. Men, den dagen den sorgen tänker jag.


Som om det inte vore nog råkade jag lite impulsivt anmäla mig till Black River Run 100 miles som går i slutet av september. Var så otroligt avundsjuk på alla som sprang TEC att jag också ville testa ett 100 miles lopp. Kändes som en väldigt bra ide när jag anmälde mig, tänkte att jag ju kommer vara sjukt bra tränad efter loppen innan! Jag hoppas att det kommer vara så. Hur som helst så känns just det loppet fortfarande som en bra ide. Kontrollerade former med energistation var 16 km, samma runda, igen och igen och igen i 10 härliga varv. Tror faktiskt att just det upplägget passar mig ganska bra.


Men först, nytt jobb om en vecka och sedan en veckas vila inför Ragnar Mälaren.

Vad kan gå fel?!

Hur kroppen hänger ihop

Jag tycker att det är oerhört intressant hur kroppen fungerar.
Jag har lite bekymmer med smärta i min häl/fot sedan några månader. Det kommer och går men blir aldrig så besvärligt att jag inte kan springa. Mest irriterande faktiskt.

Jag har varit hos en naprapat och en psykoterapeut. Orsaken till smärtan verkar vara en alldeles för spänd tibialis muskel.

Boten heter stretch och massage.  Sen kan man ju fundera på varför tibialis är så spänd...

Eventuellt pga lite för svag rumpa. Eller kanske, om man ska tro Anders Nordström, på att jag springer i skor med uppböjd tådel .

Hälsmärtan skulle också delvis kunna bero på söndertrampade hälkuddar. Jag har nämligen inga hälkuddar att tala om längre. Det är bara en sorgsen samling bubblor runt hälen när jag står.

Har du funderat på om man liksom inte bara kan spruta in lite silikon i hälen? Inbyggd stötdämpare liksom?

Nåväl. En sak jag i alla fall lärt mig genom åren är att manipulerar man med någon del av kroppen för att åtgärda ett problem, då kan man ta gift på att det dyker upp ett annat problem någon annanstans.

För det är ju så att kroppen är en enhet.

Jag tror fullt och fast på att hålla löpningen och livet i övrigt så naturlig som möjligt. Uppstår besvär mår man bäst i längden med åtgärder som syftar till att återkomma till det naturliga sättet att röra sig.

Kroppen är så fascinerande!

Smärtan i min fot då? Jo, tackar som frågar, med daglig massage har det faktiskt börjat gå åt rätt håll.

10 månader mot 10 mil

Skrev för en tid sedan om att följa en plan. Att jag är ganska dålig på det och istället bra på att vara impulsiv, Det ÄR jag bra på. Men, sedan i oktober har jag följt ett träningsprogram. Det är ganska heltäckande båda vad gäller träning, kost och mindset.


Jag har fått mycket träning i att hålla mig till planen. Det tar fortfarande emot ibland att planera in passen för veckan som kommer. Men jag gör det. Och oftast genomför jag passen också.


Det har gått lite upp och ner med hur bra jag följt programmet, men det är i alla fall en ryggrad av struktur i min träning som inte funnits tidigare.


6 månader av 10 har snart gått. Tänk, vem hade kunnat tro det?


Jag tänkte att jag skulle försöka få lite liv i den här bloggen igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte.


Tilltalas av att skriva ner mina tankar och funderingar och en blogg är ju ett perfekt sätt.


Häng med vettja!

Balans

Det pratas mycket om att hitta balans i livet.  Lagom balans mellan vila och rörelse, mellan jobb och fritid och hälsosam och ohälsosam mår.  För att nämna några exempel.


Jag bytte jobb i Augusti förra året.  Jag trodde att jag skulle finna mer balans.  Det lät underbart att lägga sitt eget schema och kunna planera in ledigheter utan att alltid behöva ta semester.

Det har på många sätt varit bra.  Jag sover mer och har hunnit träna mycket utomhus i dags ljus i vinter.  Men det har även varit stressande.

Jag upplever det stressande att inte vara ledig på helgerna, att måsta ha lång framförhållning om jag vill springa ett lopp eller hitta på något annat.

Jag har intalat mig att jag helt enkelt måste vänja mig.  Att det blir bättre.  Men det blir det inte.  Snarare värre.

Dessutom saknar jag att vara skolsköterska.  Att åtminstone ha en möjlighet att kunna inspirera någon till ett mer hälsosamt liv.  Det är absolut tufft att jobba i skolan ibland, men jag saknar det verkligen.

Jag tror att jag behöver rutiner för att må bra.  När jag alltid måste kolla i kalendern innan jag kan svara på om jag kan ses eller inte känns inte bra.  Det är inte sådan jag är.
Jag är impulsiv och går väldigt mycket på känsla och inspiration, både privat och i löpningen.  Då behöver jag något som är konstant. Som skapar balans.

Som ett 8-17 jobb måndag-fredag.

Att följa en plan

Jag gillar idén med att planera veckans träningspass och sedan följa planen.  Jag gillar verkligen idén.

Men.  Jag har försökt många gånger.  Slutar oftast med att jag planerar in när jag ska sätta mig ner och planera.  Sen glömmer jag bort det och så blir det ingen planering.

I går kom jag dock faktiskt till skott. Jag satte mig ner och skrev ner hur jag tänkt mig veckan. Problemet började redan där. Satt och tänkte: "Hur ska jag nu kunna veta om jag känner för att köra just detta pass just den här dagen?"
Jag skrev i alla fall ner en plan.  Lite lagom blandning av löpning, styrka och cykling.

Idag var jag ledig.  Sov tills jag vaknade.  Åt frukost och tittade på nyhetsmorgon. Gick en promenad med hundarna.
Sedan kom jag att tänka på ett pass jag läst om någonstans.  4x1 km med 2 min vila mellan. Kom på att jag ju kunde cykla till Habo och köra intervallerna där.  Så det gjorde jag.  Det är 8 km till Slätten i Habo och där blev det totalt drygt 5 km löpning.  Och cykling hem igen.  16 km cykel och 5,4 km löpning.
Sen är det ju måndag, vilket innebär löpklass.  Så då blev det 8 km löpning till.

Kom på nu ikväll att jag ju skrivit en plan! Det hade jag totalt glömt bort.  Kollade vad jag skrivit: 4 mil cykling och löpklass.

Ja, ja. Jag ät nog inte gjord för att planera... Jag är bra på andra saker.  Att vara impulsiv till exempel.

Ultrapirr och övertaggad!

Bara några dagar kvar till Ultravasan 90 nu! Som jag har längtat, våndats, nojat och planerat! Men snart är det dags!

Jag känner en slags positiv rastlöshet i kroppen. Nästan lite speedad. Har lite svårt att fokusera på jobbet. I normala fall när jag känner så här hjälper det att springa. Men nu ska jag ju inte springa. Jag ska vila mig i form är det tänkt, en liten tur i morgon bara. Men idag är det vilodag.

För ett tag sedan läste jag Runes bok Löparglädje. Där besrev han hur formtoppning fungerar. Att man tränar mycket, mer än vanligt, en tid innan loppet, för att sedan vila några dagar.  Han beskriver hur rastlös han blir av det. Att han inte kan sova, inte sitta stilla i soffan osv. Det är något liknande jag känner. Inte riktigt lika dramatiskt kanske, men nåt åt det hållet. Jag antar att det är bra. Kroppen laddar på med en massa energi som ska få sitt utlopp på lördag.

Som jag längtar!

De sista dagarnas rörelse blir som följer:
Idag promenad till gymmet och ett pass bodybalance.
Imorgon en lugn löptur, max 10 km
Torsdag vet jag inte riktigt, kanske promenad till stranden, lite yoga och ett morgondopp.
Fredag: Morgonyoga på gymmet och sedan några timmar i bil.
Jag har en plan.
Jag är redo.
På lördag är det dags.

SOM jag längtar!