Vaddå "slipp all annan motion"

Sådana här rubriker stör jag mig på. Mycket! Efter att ha läst hela artikeln förstår jag ju att man riktar sig till personer som inte tränar eller rör sig särskilt mycket.  Men ändå! Jag tycker man signalerar att motion är något tråkigt, jobbigt och nödvändigt ont.  Vilket inte kan vara längre från sanningen! Visst förstår jag att många har den inställningen. Men det är ju precis det som är problemet! Allt för många tror att träning är tråkigt! Att träna kondition är jobbigt och något man borde göra men allt för ofta hittar ursäkter till att utföra.

Jag föreslår att vi vänder på steken. Börjar ta för givet att alla tycker att det är roligt att röra på sig.  Vi kan ställa frågan: Vad tycker du är roligt att göra när du rör på dig?

Jag pratar varje dag med barn om aktivitet, kost och sömn.  När vi pratar om konditionsträning tror de flesta att de måste springa fort för att det ska ha någon effekt. Och att de har dålig kondition bara för att de inte är bäst i klassen på att springa. Springa tror många inte att de klarar.  Men när jag frågar om de orkar dansa till favoritmusiken i 20 minuter utan att stanna, då skiner många upp och säger tvärsäkert JA! Eller, klarar du att spela fotboll med kompisar utan paus i 20 min? Får ofta ett tveklöst JA där med.

Att lägga fram det på det sättet tror jag ökar chansen att de lägger lite mer tid på det de tycker är roligt och samtidigt kanske de känner, det hoppas jag i alla fall, att de samtidigt som de har roligt gör något väldigt bra för sin hälsa.

Att använda negativa vinkligar på rubriker i en tidning som ska uppmuntra till träning anser jag är kontraproduktivt.  Men de kanske egentligen vill att alla för alltid ska fastna i "nystarts-träsket" igen, igen och igen.  För har man inställningen att man ska göra så lite som möjligt, då lär man ganska snart inte göra ens det lilla som faktiskt krävs. Sedan efter några veckor utan motion köper man sig en tidning igen för att få lite inspiration, och så håller det på.

Men visst är det så att 3 promenader i veckan ger stora hälsovinster! Mer behövs faktiskt inte för att man ska få en rad riktigt trevliga effekter som bättre sömn, mer energi, bli gladare och få lättare för att fokusera.  Bland annat.

Med tanke på det hade en bättre rubrik varit:

Varje steg räknas! Bättre hälsa med promenader som motion!

Över huvudtaget tycker jag vi fokuserar för mycket på det negativa.  Var lite positiv, se livet från den ljusa sidan.  Det blir mycket roligare då!

Intervaller och nya skor

Jag har länge letat efter ett par BRA löparskor för löpning på asfalt eller blandad terräng. Jag har testat både Saucony Kinvara och Saucony Zealot. Båda sitter skönt på foten och underbara att springa i, men de håller inte särskilt länge.

Har testat Altra intuition också, och de fungerade ju bra. Både på längre och kortare sträckor... Hmm, undrar varför jag inte gått på ett par till?

Altra Torin slog jag till på när mina intuition var slut. Tänkte att det är ju typ samma sko men lite rejälare sula, vilket kändes som en bra ide då sulan på mina Intuition var helt nernötta (ja, det kom in grus i skon från undersidan, genom sulan men så hade jag ju sprungit många mil i dem också). Men de fungerar inte lika bra. Jag får ont i höger fot/vad/knä av dem om jag springer längre än 3 mil. Jag gillar ju ultra, så en mångdträningssko bör jag klara springa långt i!

Så, jag slog till på ett par Hoka One one Clifton. De klarar jag visserligen att springa långt i (jag sprang Råda 6-timmars med dem) men de är inte särskilt sköna. De klämmer över tårna och efter ultran hade jag rejäla blåsor på yttersidan av båda fötterna. Det kände jag som tur var inte förrän efter loppet! Numera använder jag dem ibland till kortare turer. Men de klämmer över tårna.

Så, nu har jag testat ännu ett märke. Ett par Skechers GoRun 5. Jag har varit nyfiken på dessa skor en tid, men de säljs bara över nätet så jag har inte vågat slå till. Men, efter tips i en tråd på Jogg.se beställde jag ändå ett par.

Mitt första intryck var att de inte är särskilt snygga (men utseendet är av mindre betydelse, faktiskt, funktonen är viktigare) men de matchar mina nya tajts som jag fick av en träningstidning perfekt! När jag tog på mig dem tyckte jag de kändes stora. Liksom långa i fram, säkert 2 cm kvar till kanten där tårna slutar. Och då köpte jag storlek 38, normalt har jag 38 2/3 på löparskor. Men i övrigt satt de bra och kändes väldigt mjuka och följsamma.

Nu vill inte jag lägga ännu en tusenlapp på ett par skor som inte kommer att hålla så länge, så jag beslöt mig för att testa dem på löpbandet på gymmet.

Det blev "almenäsintervaller", eller 1 minuts intervaller med 1 minuts vila mellan varje. 10 minuter upp och nerjogg. 7,6 km löpning totalt enligt bandet.

Så, vad kan jag då säga om skorna? Faktum är att jag vet inte! Jag glömde känna efter! Tänkte överhuvudtaget inte på skorna och sprang på utav bara sjutton.

Så, hur gör jag nu? De känns sköna på foten, jag kan uppenbarligen springa i dem utan besvär och utan att ens tänka på vad jag har på fötterna. När jag tänker efter så påminner de nog väldigt mycket om kinvara. Vilket ju borde vara ett bra betyg. Men kommer de hålla för ultralånga pass?

Ja, det kan ju bara tiden utvisa....

När livet är en såpopera

Det händer mycket konstiga grejer i mitt liv just nu. Jag tänker inte gå in på detalj, men då och då undrar jag om jag drömmer eller om är allt på riktigt?

Nåja, jag brukar ta det mesta med jämnmod och tänka att det ordnar sig alltid. Och det gör det ju. Ordnar sig alltså.

Kanske är det dags för mig att få min beskärda del av konstigheter. Jag menar, livet har ju faktiskt mest rullat på för min del. Lite drama och intriger är ju rätt uppfriskande, så länge man inte själv är en aktiv del i det hela. Jag står mer utanför och liksom facineras över hur folk kan bete sig.

Så ser det alltså ut runtomkring, samtidigt som jag personligen känner mig lite vilsen. Kanske är det en tidig 40-års kris? Jag vet inte om jobbet jag har verkligen är det jag vill jobba med. Samtidigt kan jag inte riktigt komma på vad jag skulle vilja göra istället. Det är mycket som är bra på mitt jobb. Jag älskar verkligen det jag gör, men drabbas då och då av tristess. Kanske läge att gå ner lite i arbetstid och plugga igen? Men vad ska jag plugga? Det är inte så lätt att göra en förändring när man inte riktigt vet vad man vill. Bara att man vill något annat.

Jag har funderat i banor som att försöka hitta ett jobb där jag kan dra nytta av min löpning och de kunskaper jag har inom träning. Men när jag tänker mer på det så tror jag att jag mår bäst av att ha träningen som en hobby. Jag skulle antagligen ledsna på allt vad löpning och träning heter om det blev ett jobb. Och på sätt och vis kompletterar min träning mitt jobb på ett väldigt bra sätt.

I vanliga fall när det är något jag funderar på brukar en löprunda hjälpa. Jag tänker så bra när jag springer. Och på de senaste turerna har jag funderat på om det hela kanske är att jag påverkas av allt som händer runtomkring? När andra bryter upp, folk som man trodde sig känna börjar ta märkliga beslut. Kanske är det det som gör att jag börjar ifrågasätta mina egna val? Kanske ska jag bara luta mig tillbaka och se vad som händer? Vänta tills allt har lugnat ner sig och sedan fundera på vad jag egentligen vill.

Det får jag fundera på under nästa springtur.

Spring snyggt där ute!

The tailwind effect!

Två lördagar i rad har jag och maken sprungit långpass i hop. Jag har lite delade känslor inför långpass med Tomas. Missförstå mig rätt, han är världens bästa på många sätt, men ska jag vara helt ärlig tycker jag nog ändå bäst om att springa själv. Men att komma ut på långa långpass är svårt. Mest för att jag har en förmåga att springa vilse (vilket i och för sig kan resultera i väldigt långa långpass).

När jag springer själv kan jag intala mig att jag får gå när jag vill och jag kan ju alltid korta av turen om jag känner att jag behöver det. Nu blir det ju aldrig så, men bara vetskapen om att jag KAN om jag VILL, gör att det genast känns lättare. Sedan tycker jag att det är lite jobbigt att vara den som är långsammast. Jag gillar inte att sinka någon annan. Däremot har jag ingenting emot att springa med någon som är långsammare än mig, det kan jag till och med tycka är både utvecklande och roligt (hoppas bara att det inte bara beror på att jag får känna mig "bäst").

Både förra lördagen och denna lördagen hade jag i vanlig ordning lite ångest-light innan. Men, intalade mig att det blir trevligt. Och förra lördagen (då sprang vi 42 km) blev en riktigt go tur. Tomas höll nästan hela tiden ett bra tempo för mig och under flera timmars lugn löpning hinner man prata om allt och ingenting. Jag tvingade mig själv att inte bli irriterad över att hur oförskämt pigg och stark han ser ut hela tiden. Och det fungerade.

I lördags var det då dags igen för ett längre långpass. Jag kände mig otaggad. Visste ju att vi skulle springa delar av bankerydsleden och hur man än gör där så blir de första kilometrarna uppför. Men, när man springer långt får man gå i backarna, även om de kommer i början. Redan efter 5-6 kilometer var jag ändå ganska slut. Jag hade väl inte direkt ont någonstans men kände mig energilös. Jag hade ätit en rejäl frukost och tänkte att det inte kunde bero på att jag ätit för lite. När man springer lite längre ändrar sig oftast känslan längs vägen. Även om man känner sig trött och sliten ena stunden kan man i nästa ha fått nya krafter och känna sig urstark. Det är nog mycket det som gör att jag gillar långdistanslöpning. Men här lät den känslan vänta på sig. Vid 16 kilometer stannade vi lite och jag tog ett par nävar nötter och torkad frukt. Tomas var det perfekta löpsällskapet. Drog inte ifrån, lät mig springa först och bestämma takten och kom med peppande kommentarer. Det är svårt att vara sur då. Så, humöret var väl så bra det kunde, men ack så tungt det var att springa!

 Nötterna hjälpte inte nämnvärt. Mina vanliga "mantran" ( snygg, stark, snabb!) funkade inte heller. Någonstans efter 20-25 km frågade Tomas om jag ville ha lite tailwind. Sportdryck. Jag är ganska skeptisk mot det, eftersom de få gånger jag har testat har min mage bangat ur totalt. Men nu kände jag att jag orkar ju kanppt springa ändå så jag tar några klunkar. Effekten lät inte vänta på sig. Ganska omgående kom jag in i en skön lunk och tänkte inte så mycket på det förrän Tomas säger att nu är du ju mycket piggare!

 Plötsligt började jag ju prata glatt igen, istället för att stirra stint ner i marken fullt fokuserad på att bara ta mig framåt. Då gick jag till och med med på att ta en liten omväg hem för att få ihop i alla fall 29 km! Ganska snart därefter sinade krafterna igen, men då var vi nästan hemma.

Lärdom: Det är oerhört tungt att springa utan energi. Ibland verkar det inte hjälpa att ha ätit bra innan. Kanske låg jag redan lite back från förra veckans långpass och all övrig träning? Kanske är det därför jag tycker att det är så tungt med långa långpass? Jag fyller inte på med energi i tid!

En sak är säker. Inför nästa långpass tänker jag testa tailwind hela vägen! Vem vet hur långt jag då kan springa!?

Tailwind finns förövrigt att köpa på bland annat runon.se :-)

Ormsalva

I morse fick jag syn på denna tub med ormsalva. Den har länge stått i badrummet utan att bli öppnad. Det fick mig att reflektera över hur mycket jag faktiskt använde den i somras. I somras använde jag den inför och efter i princip alla springturer. Vill minnas att både höften, smalbenen och knät fick sin beskärda del av ormsalva.

Men, i takt med att mitt knä blivit bättre och jag samtidigt lagt mer tid på alternativ träning har jag inte haft ont. Jag har verkligen inte ont! Jag tränar nu mer än jag någonsin gjort tidigare, springer ungefär lika mycket som innan knäskadan och därutöver blir det 4-5 olika pass per vecka på gymmet. Och alla smärtor är borta. Visst har jag träninsgvärk då och då, men träningsvärk är verkligen något helt annat än när man har ont pga överbelastning.

Så, det verkar vara som alla säger. Att kroppen tål väldigt mycket träning, förutsatt att det inte blir för ensidigt. Jag vet inte om styrketräningen och yogan gör mig snabbare egentligen. Men om det hjälper mig att kunna springa så mycket och långt som jag vill, utan att gå sönder, då är det definitivt värt alla timmar på gymmet.

När träning blir mer än löpning

För att hålla motivationen uppe såhär i slutet av vintern. (Vet inte om det bara är jag, men jag börjar bli less på kyla och mörker). Så brukar jag hitta på en utmaning som inte alls har att göra med löpning egentligen. Något att träna på när det är allt för mörkt och kargt där ute. En utmaning som inte har med löpning att göra, men som ändå hjälper mig i min löpning.

Förra året var det att kunna stå på händer. Tyvärr kom det av sig lite. Jag kan hjälpligt stå på händer några sekunder utan stöd, men inte mer än så. Att stå på händer kräver mycket bålstyrka och jag tränade nog för lite core för att bli bra på att stå på händer.

Årets utmaning fortsätter på det temat. Jag tränar en hel del bål, bland annat ser jag till att alltid boka in mig på core-passet på gymmet och yoga och bodybalance innehåller även de passen en hel del bålstyrka. Men att bara träna core för att få en bättre hållning, för att det i sin tur är skadeförbyggande när det kommer till löpning är lite för diffust och omätbart. Jag vill liksom ha ett kvitto på att jag blivit starkare.

Så, årets utmaning har jag precis bestämt mig för ska bli att klara Yoga-posen "Fallen angel".

 En av mina vänner på instagram la upp en bild på denna pose och jag blev genast sugen på att lära mig (inte hon som är på bilden). Enligt henne börjar man i kråkan, sedan sido-kråka och sedan till denna position. Så, jag antar att steg 1 är att lära mig stå i kråkan kontrollerat.

Som ni ser är jag redan där! ;-) Eller inte. Jag är lite för svag i handlederna och jag har inte riktigt fått kläm på hur jag ska få till det, men nu har jag ett tydligt mål, och vet precis vad steg ett är. Och vem vet. När jag lärt mig detta så kanske jag samtidigt tränat upp styrka i armar, axlar och bål för att bättre klara att stå på händer?

Vem vet. Den som lever och följer mig på instagram (@ultraebba) eller här på bloggen lär få se!

Träning, livspussel och en svensk klassiker

Det är så mycket som snurrar i huvudet på mig nu.

Dels är det ju alltid så att i början av året börjar man fundera över vilka lopp man ska springa. Det finns många roliga lopp! Men det är ju en omöjlighet att springa allt. Så det jag hittills vet är att det blir är Trail och mustasch i april, troligtvis Lidingöultra i maj, Ultravasan 90 i augusti och Lidingöloppet 30 i September.

Lidingöloppet hoppas jag verkligen vara i form för när det väl är dags. Jag ska ju springa ultravasan 90 en månad innan, så jag hoppas att jag hinner återhämta mig ordentligt efter det. Det vore kul att göra ett försök till pb på LL. LL sprang jag för första gången 2015, jag fick en fantastisk tid (för mig) 2.49. Det är jag väldigt stolt över och gör jag ett liknande resultat i år är jag mer än nöjd. Men ett PB är ju alltid ett PB...

Och när man då sitter och funderar över lopp och nya PB:n. Då börjar man ju osökt fundera över träningsupplägg.
Förra våren/sommaren var jag i väldigt bra form. I alla fall innan Råda Ultra. För, jag sprang 60 km på 6 timmar och visst hade jag ont, men inte värre än vad som är helt normalt vid så långa distanser. Sedan gick det ju utför med knäskadan efter Hallandsultra (som jag ju ändå klarade på 6 timmar och 10 minuter, 50 backiga km).

När jag kollar tillbaka hur jag tränade förra januari inser jag att jag sprang fler långa turer än jag gör nu. I princip var alla turer minst 10 km. Och ganska mycket backe.

Det borde betyda att jag kanske ska köra fler långa pass istället för många halvlånga som jag nu gjort under en längre tid (pga knäskadan). Nu är ju knä bra igen, Så jag borde klara att hålla längre distanser.

Jag har ju även lagt till en hel del styrketräning också. Och hur den påverkar löpningen vet jag ju inte riktigt. Min förhoppning är ju att jag ska bli starkare och att det i sin tur leder till att jag orkar hålla en bra löpteknik under en längre tid, vilket borde leda till bättre tider på lopp...

Jag tycker det är svårt att få tid med all träning jag vill hinna med. För visst tränar jag för att bli en bättre löpare. Men nu har jag och maken kommit på den brighta iden att vi ska försöka genomföra en svensk klassiker också. Då behöver jag ju förutom att bli en bättre löpare även träna cykling, siming och längdskidåkning och kanske även lite träning för att stärka de muskler jag kommer att behöva i de grenarna.

Träningen i sig tycker jag inte är särskilt jobbig, men man ska ju hinna med allt! Vi har ju tre tonåringar hemma, två hundar och varsitt heltidsjobb.

Kanske får jag fokusera på en sak i taget. Men det är ju så tråkigt! Jag vill ju egentligen göra allt hela tiden. När jag sitter med min träningskalender känns det allt oftare som att det finns för många pass, och för få dagar per vecka. Då försöker jag fundera på vad som gynnar min utveckling bäst. Men hur vet man vad det är?

Jag skulle behöva springa mer backe, dels för att bli starkare i just backar, men även för att att få en bättre löpteknik och aktivera rumpan.

Jag kör en del bodybalance, coreträning och yoga, för att jag tror att det är bra för att hålla mig hel.

Jag tränar även styrka (bodypump) för att det stärker hela kroppen och det bör  vara bra i alla delar av klassikern.

Sedan bör man ju träna lite grenspecifikt också, Jag har simmat ett par gånger och jag tycker att det gått så pass bra att jag nog kan avvakta med det lite grann. Loppet är i juli (Vansbrosimniningen) och med tanke på att jag utan att bli särskilt trött lätt simmar 1200 m nu, bör det räcka med att träna simning i öppet vatten med våtdräkt när det blir mer säsong för det.

Längdskidåkningen är lite trixigare. Vi tänker börja med vansbrosimningen, så skidor blir det inte förrän 2018, men med tanke på att det sällan är snö i de trakter där jag bor, bör ALL träning som går att komma över vara värdefull. Även om det är över ett år kvar tills det är dags. Dessutom tror jag att längdskidåkning är ett riktigt bra komplement till löpningen.

Cyklingen då? Ja, även det är ju bra konditionsträning och med tanke på hur rädd jag fortfarande är för att cykla fort och med fötterna fast i pedalerna bör jag nog ägna mig åt en hel del cykling också under kommande säsong.

Hur får man i hop detta? Missförstå mig rätt, jag känner mig inte stressad över detta. Men med de förutsättningar jag har skulle jag vilja få till det ultimata träningsupplägget.

Ser fram emot nästa veckas avsnitt av Träningspodden. Då skulle de prata om träningsupplägg inför klassikern. Det lär bli ett intressant avsnitt!

Men alla tips tages tacksamt emot! Har du en bra tanke kring upplägg, eller kanske lite erfarenhet? Då vill jag gärna höra!