The tailwind effect!

Två lördagar i rad har jag och maken sprungit långpass i hop. Jag har lite delade känslor inför långpass med Tomas. Missförstå mig rätt, han är världens bästa på många sätt, men ska jag vara helt ärlig tycker jag nog ändå bäst om att springa själv. Men att komma ut på långa långpass är svårt. Mest för att jag har en förmåga att springa vilse (vilket i och för sig kan resultera i väldigt långa långpass).

När jag springer själv kan jag intala mig att jag får gå när jag vill och jag kan ju alltid korta av turen om jag känner att jag behöver det. Nu blir det ju aldrig så, men bara vetskapen om att jag KAN om jag VILL, gör att det genast känns lättare. Sedan tycker jag att det är lite jobbigt att vara den som är långsammast. Jag gillar inte att sinka någon annan. Däremot har jag ingenting emot att springa med någon som är långsammare än mig, det kan jag till och med tycka är både utvecklande och roligt (hoppas bara att det inte bara beror på att jag får känna mig "bäst").

Både förra lördagen och denna lördagen hade jag i vanlig ordning lite ångest-light innan. Men, intalade mig att det blir trevligt. Och förra lördagen (då sprang vi 42 km) blev en riktigt go tur. Tomas höll nästan hela tiden ett bra tempo för mig och under flera timmars lugn löpning hinner man prata om allt och ingenting. Jag tvingade mig själv att inte bli irriterad över att hur oförskämt pigg och stark han ser ut hela tiden. Och det fungerade.

I lördags var det då dags igen för ett längre långpass. Jag kände mig otaggad. Visste ju att vi skulle springa delar av bankerydsleden och hur man än gör där så blir de första kilometrarna uppför. Men, när man springer långt får man gå i backarna, även om de kommer i början. Redan efter 5-6 kilometer var jag ändå ganska slut. Jag hade väl inte direkt ont någonstans men kände mig energilös. Jag hade ätit en rejäl frukost och tänkte att det inte kunde bero på att jag ätit för lite. När man springer lite längre ändrar sig oftast känslan längs vägen. Även om man känner sig trött och sliten ena stunden kan man i nästa ha fått nya krafter och känna sig urstark. Det är nog mycket det som gör att jag gillar långdistanslöpning. Men här lät den känslan vänta på sig. Vid 16 kilometer stannade vi lite och jag tog ett par nävar nötter och torkad frukt. Tomas var det perfekta löpsällskapet. Drog inte ifrån, lät mig springa först och bestämma takten och kom med peppande kommentarer. Det är svårt att vara sur då. Så, humöret var väl så bra det kunde, men ack så tungt det var att springa!

 Nötterna hjälpte inte nämnvärt. Mina vanliga "mantran" ( snygg, stark, snabb!) funkade inte heller. Någonstans efter 20-25 km frågade Tomas om jag ville ha lite tailwind. Sportdryck. Jag är ganska skeptisk mot det, eftersom de få gånger jag har testat har min mage bangat ur totalt. Men nu kände jag att jag orkar ju kanppt springa ändå så jag tar några klunkar. Effekten lät inte vänta på sig. Ganska omgående kom jag in i en skön lunk och tänkte inte så mycket på det förrän Tomas säger att nu är du ju mycket piggare!

 Plötsligt började jag ju prata glatt igen, istället för att stirra stint ner i marken fullt fokuserad på att bara ta mig framåt. Då gick jag till och med med på att ta en liten omväg hem för att få ihop i alla fall 29 km! Ganska snart därefter sinade krafterna igen, men då var vi nästan hemma.

Lärdom: Det är oerhört tungt att springa utan energi. Ibland verkar det inte hjälpa att ha ätit bra innan. Kanske låg jag redan lite back från förra veckans långpass och all övrig träning? Kanske är det därför jag tycker att det är så tungt med långa långpass? Jag fyller inte på med energi i tid!

En sak är säker. Inför nästa långpass tänker jag testa tailwind hela vägen! Vem vet hur långt jag då kan springa!?

Tailwind finns förövrigt att köpa på bland annat runon.se :-)

Ormsalva

I morse fick jag syn på denna tub med ormsalva. Den har länge stått i badrummet utan att bli öppnad. Det fick mig att reflektera över hur mycket jag faktiskt använde den i somras. I somras använde jag den inför och efter i princip alla springturer. Vill minnas att både höften, smalbenen och knät fick sin beskärda del av ormsalva.

Men, i takt med att mitt knä blivit bättre och jag samtidigt lagt mer tid på alternativ träning har jag inte haft ont. Jag har verkligen inte ont! Jag tränar nu mer än jag någonsin gjort tidigare, springer ungefär lika mycket som innan knäskadan och därutöver blir det 4-5 olika pass per vecka på gymmet. Och alla smärtor är borta. Visst har jag träninsgvärk då och då, men träningsvärk är verkligen något helt annat än när man har ont pga överbelastning.

Så, det verkar vara som alla säger. Att kroppen tål väldigt mycket träning, förutsatt att det inte blir för ensidigt. Jag vet inte om styrketräningen och yogan gör mig snabbare egentligen. Men om det hjälper mig att kunna springa så mycket och långt som jag vill, utan att gå sönder, då är det definitivt värt alla timmar på gymmet.

När träning blir mer än löpning

För att hålla motivationen uppe såhär i slutet av vintern. (Vet inte om det bara är jag, men jag börjar bli less på kyla och mörker). Så brukar jag hitta på en utmaning som inte alls har att göra med löpning egentligen. Något att träna på när det är allt för mörkt och kargt där ute. En utmaning som inte har med löpning att göra, men som ändå hjälper mig i min löpning.

Förra året var det att kunna stå på händer. Tyvärr kom det av sig lite. Jag kan hjälpligt stå på händer några sekunder utan stöd, men inte mer än så. Att stå på händer kräver mycket bålstyrka och jag tränade nog för lite core för att bli bra på att stå på händer.

Årets utmaning fortsätter på det temat. Jag tränar en hel del bål, bland annat ser jag till att alltid boka in mig på core-passet på gymmet och yoga och bodybalance innehåller även de passen en hel del bålstyrka. Men att bara träna core för att få en bättre hållning, för att det i sin tur är skadeförbyggande när det kommer till löpning är lite för diffust och omätbart. Jag vill liksom ha ett kvitto på att jag blivit starkare.

Så, årets utmaning har jag precis bestämt mig för ska bli att klara Yoga-posen "Fallen angel".

 En av mina vänner på instagram la upp en bild på denna pose och jag blev genast sugen på att lära mig (inte hon som är på bilden). Enligt henne börjar man i kråkan, sedan sido-kråka och sedan till denna position. Så, jag antar att steg 1 är att lära mig stå i kråkan kontrollerat.

Som ni ser är jag redan där! ;-) Eller inte. Jag är lite för svag i handlederna och jag har inte riktigt fått kläm på hur jag ska få till det, men nu har jag ett tydligt mål, och vet precis vad steg ett är. Och vem vet. När jag lärt mig detta så kanske jag samtidigt tränat upp styrka i armar, axlar och bål för att bättre klara att stå på händer?

Vem vet. Den som lever och följer mig på instagram (@ultraebba) eller här på bloggen lär få se!

Träning, livspussel och en svensk klassiker

Det är så mycket som snurrar i huvudet på mig nu.

Dels är det ju alltid så att i början av året börjar man fundera över vilka lopp man ska springa. Det finns många roliga lopp! Men det är ju en omöjlighet att springa allt. Så det jag hittills vet är att det blir är Trail och mustasch i april, troligtvis Lidingöultra i maj, Ultravasan 90 i augusti och Lidingöloppet 30 i September.

Lidingöloppet hoppas jag verkligen vara i form för när det väl är dags. Jag ska ju springa ultravasan 90 en månad innan, så jag hoppas att jag hinner återhämta mig ordentligt efter det. Det vore kul att göra ett försök till pb på LL. LL sprang jag för första gången 2015, jag fick en fantastisk tid (för mig) 2.49. Det är jag väldigt stolt över och gör jag ett liknande resultat i år är jag mer än nöjd. Men ett PB är ju alltid ett PB...

Och när man då sitter och funderar över lopp och nya PB:n. Då börjar man ju osökt fundera över träningsupplägg.
Förra våren/sommaren var jag i väldigt bra form. I alla fall innan Råda Ultra. För, jag sprang 60 km på 6 timmar och visst hade jag ont, men inte värre än vad som är helt normalt vid så långa distanser. Sedan gick det ju utför med knäskadan efter Hallandsultra (som jag ju ändå klarade på 6 timmar och 10 minuter, 50 backiga km).

När jag kollar tillbaka hur jag tränade förra januari inser jag att jag sprang fler långa turer än jag gör nu. I princip var alla turer minst 10 km. Och ganska mycket backe.

Det borde betyda att jag kanske ska köra fler långa pass istället för många halvlånga som jag nu gjort under en längre tid (pga knäskadan). Nu är ju knä bra igen, Så jag borde klara att hålla längre distanser.

Jag har ju även lagt till en hel del styrketräning också. Och hur den påverkar löpningen vet jag ju inte riktigt. Min förhoppning är ju att jag ska bli starkare och att det i sin tur leder till att jag orkar hålla en bra löpteknik under en längre tid, vilket borde leda till bättre tider på lopp...

Jag tycker det är svårt att få tid med all träning jag vill hinna med. För visst tränar jag för att bli en bättre löpare. Men nu har jag och maken kommit på den brighta iden att vi ska försöka genomföra en svensk klassiker också. Då behöver jag ju förutom att bli en bättre löpare även träna cykling, siming och längdskidåkning och kanske även lite träning för att stärka de muskler jag kommer att behöva i de grenarna.

Träningen i sig tycker jag inte är särskilt jobbig, men man ska ju hinna med allt! Vi har ju tre tonåringar hemma, två hundar och varsitt heltidsjobb.

Kanske får jag fokusera på en sak i taget. Men det är ju så tråkigt! Jag vill ju egentligen göra allt hela tiden. När jag sitter med min träningskalender känns det allt oftare som att det finns för många pass, och för få dagar per vecka. Då försöker jag fundera på vad som gynnar min utveckling bäst. Men hur vet man vad det är?

Jag skulle behöva springa mer backe, dels för att bli starkare i just backar, men även för att att få en bättre löpteknik och aktivera rumpan.

Jag kör en del bodybalance, coreträning och yoga, för att jag tror att det är bra för att hålla mig hel.

Jag tränar även styrka (bodypump) för att det stärker hela kroppen och det bör  vara bra i alla delar av klassikern.

Sedan bör man ju träna lite grenspecifikt också, Jag har simmat ett par gånger och jag tycker att det gått så pass bra att jag nog kan avvakta med det lite grann. Loppet är i juli (Vansbrosimniningen) och med tanke på att jag utan att bli särskilt trött lätt simmar 1200 m nu, bör det räcka med att träna simning i öppet vatten med våtdräkt när det blir mer säsong för det.

Längdskidåkningen är lite trixigare. Vi tänker börja med vansbrosimningen, så skidor blir det inte förrän 2018, men med tanke på att det sällan är snö i de trakter där jag bor, bör ALL träning som går att komma över vara värdefull. Även om det är över ett år kvar tills det är dags. Dessutom tror jag att längdskidåkning är ett riktigt bra komplement till löpningen.

Cyklingen då? Ja, även det är ju bra konditionsträning och med tanke på hur rädd jag fortfarande är för att cykla fort och med fötterna fast i pedalerna bör jag nog ägna mig åt en hel del cykling också under kommande säsong.

Hur får man i hop detta? Missförstå mig rätt, jag känner mig inte stressad över detta. Men med de förutsättningar jag har skulle jag vilja få till det ultimata träningsupplägget.

Ser fram emot nästa veckas avsnitt av Träningspodden. Då skulle de prata om träningsupplägg inför klassikern. Det lär bli ett intressant avsnitt!

Men alla tips tages tacksamt emot! Har du en bra tanke kring upplägg, eller kanske lite erfarenhet? Då vill jag gärna höra!

Motivation i Januarimörkret

Just nu funderar jag mycket kring hur jag vill att min träning ska se ut, hur min vardag ska se ut och kanske framförallt vad jag vill uppnå? Både rent allmänt och träningsmässigt. Januari är ju på många sätt en ny start. Många har avgett nyårslöften (ja, det märks tydligt på gymmet! Alla klasser är fullbokade och runt 20 pers i kö på nästan alla pass!) och ett nytt år blir ju ett nytt oskrivet blad som man vill fylla med bra och roliga saker.

Själv känner jag mig dock ganska opepp. Kanske är det mörkret? Eller bristen på sömn? Jag vill så gärna längta ut på långa springturer, men när jag tittar ut och det är mörkt,  regnar, slaskar, blåser och temperaturen ligger runt 0 grader. Då ÄR det inte roligt! Faktiskt!

Det som däremot inspirerar mig och ger motivation är gruppträningspass på gymmet och faktiskt fartfyllda pass på löpbandet. Och så längtar jag kolossalt efter ljuva försommarkvällar i skogen med hundarna. Springa på känsla och inte bry mig om tid och fart. Men det är för tidigt att tänka så. Jag vet det.

Nu gäller det bara att hålla ångan och flåset uppe så de där våriga löpturerna blir sådär härliga som de verkar i mitt huvud.

Mina punkter för att hålla motivationen uppe under kalla och mörka januari och februari:

* Det är ok att köra vissa pass på löpband. Själv tycker jag dessutom att fartlek och intervaller är lättare på löpband när jag lätt kan se vad jag håller för fart. Jag tycker det blir lättare när man bestämmer innan vilken fart man ska hålla i intervallerna och sedan bara knappar in rätt hastighet på bandet. Då är det ju bara att låta benen gå! Med musik i lurarna blir det inte så tråkigt heller.

* Alternativträna. Grupppträningspass för styrka och rörlighet är mitt bästa tips för motivation! Det är kul, varierande och socialt! Testa!

*Testa nya träningsformer. I mitt fall förhoppningsvis längdskidåkning. Ett pass hittills i år, men vädret lämnar lite i övrigt att önska även för denna aktivitet...

*Promenera mera! Sänk kraven. Men håll ett krav för heligt: Rör dig lite varje dag! Gå en promenad, kör lite yoga, kör ett pass almenäspokalen! Bara du gör NÅGOT! För mig innebär det att vissa dagar får det räcka med en promenad med hundarna. För, gör jag ingenting, då blir ju dessa mörka och regniga månader ÄNNU värre!

* Motivera dig själv med sånt som du blir glad av! I mitt fall är det nya träningskläder. Nu var det ju i och för sig något av ett nyårslöfte att INTE köpa en massa nya träningskläder, men i mörka januari kan något litet nytt vara aldrig så inspirerande. I mitt fall blir det nog ett par nya kompressionsstrumpor i en glad färg. Och som av en händelse råkar det vara så att min man tillsammans med en kollega startat en webbutik för just löparstrumpor och acessoarer! Kolla gärna in den: www.runon.se


Dagens träning blir eventuellt ett pass crosscage. Det är ett cirkelträningspass på gymmet. Just nu har jag köplats två så med lite tur får jag plats. Tänker hur som helst gå dit. Får jag inte plats på passet får det bli lite fartlek på löpbandet.

Vad hjälper dig att hålla motivationen uppe?

Tankar om träning

En månad med diverse gruppträningspass på gymmet har gått. Jag har tränat ca 4 pass i veckan utöver min dagliga dos löpning. Gruppträningspassen har varit allt från tabata 30 min, till bodypump 60 min, för att inte nämna timmen med zumba...

Jag har hittat flera favoritpass. Framförallt vill jag nämna Bodybalance. Det är ett pass som på ett perfekt sätt kompletterar min löpning. Man jobbar med rörlighet, corestyrka och balans. Både utmanande och roligt!

Ett annat pass som blivit en favorit är Bodypump. Ganska otippat faktiskt. Jag som inte gillar styrketräning? Tänk att jag skulle falla för det när det sker i grupp! Särskilt eftersom jag inte alls uppskattar att springa intervaller i grupp. Då vill jag pressa på i min ensamhet. Under ett Bodypump pass får hela kroppen en rejäl omgång och jag riktigt ser för min inre syn hur jag kommer att ha en stark och stolt hållning i löparspåret. Det får mig att pressa det där lilla extra.

De här passen på gymmet har blivit lite av min "lyx-träning". Tänk! Jag kan träna i linne! I december! Bara en sådan liten larvig sak inspirerar mig. Dessutom blir ju min styrketräning avklarad, utan ångest och jag ser faktiskt fram emot varje pass. Det är ganska socialt också, i måndags till exempel, då bokade jag in ett 30 min tabata-pass på lunchen, fick ett infall och slängde iväg ett sms till en vän jag inte träffat alls under 2016 tror jag. Hon nappade direkt och så fick vi en kort pratstund, en ordentlig genomkörare av hela kroppen och detta hanns med under lunchen. Fantastiskt! Dessutom kan man träna mitt i vintern utan att samtidigt behöva förfrysa händer och näsa.

Hur det påverkar löpningen har jag dock inte fått kläm på ännu. Jag upplever att jag är starkare, och kan hålla en bra hållning under en lite längre tid. I framtiden hoppas jag att det ska visa sig att jag kommer flyga lätt och enkelt upp för alla (tidigare) så jobbiga backar. För är det något jag har tränat den senaste tiden så är det knäböj av alla de slag, med en massa vikter.

Löpningen då. Ja, det är min återhämtningsträning, där jag tänker, lyssnar på inspirerande poddar, får en stund med mig själv eller hunden. Det är den dagliga egentiden som jag blivit alldeles beroende av. Det kan också vara den där tuffa "hard core" träningen, den som man får lite ångest av innan men som härdar och gör mig mindre gnällig och mer tålig. Som gårdagens pass. Maken föreslog en tur i Axamo med hunden. Jag hade inte tänkt springa men har väldigt svårt att säga nej när någon föreslår ett löppass. Även om det är "duracellkaninen" Tomas. Jag förstod redan innan att det skulle bli tufft. Jag hade precis kört ett pass Bodybalance (med fantastisk avslappning i slutet och kroppen var nere på lågvarv) klockan var efter kl 18 och jag hade inte ätit något sedan lunch vid strax innan 12. Regnet piskade på där ute, det var mörkt och bara strax över nollan i temp... Och det blåste rätt kraftigt.

Men, jag bestämde mig för att försöka hänga på Tomas i hans tempo (han bedyrade att han planerade ett lugnt pass, men det brukar sällan betyda lugnt för MIG). Så vi gav oss av. Tempot var högre än min bekvämlighetsfart och ganska jobbigt, men fullt hanterbart.

Efteråt frös jag som en hund, men känslan är ändå oändligt positiv. För visst är man lite cool om man ger sig ut i sådana väderförhållanden?

Att mixa lyxträning i form av gruppträning på gymmet, med njutrundor och en och annan hard core löpning. Det är nog ett mycket bra recpet för att hålla träningsglädjen uppe och kroppen hel.

I alla fall för mig.

Styrketräning

Jag har skrivit en del om att jag behöver bli starkare. jag har kört en hel del hemma träning. Men jag börjar på allvar fundera över hur effektivt det egentligen är?

Men, för att ta det från början.

Vi har en hälso-utmaning på jobbet. En slags "Hälso-bingo". Alla har fått varsin bricka med saker man ska utföra. När man fått bingo får man ett pris. När man fyllt mer än häften av brickan får man ännu ett pris. Ett lite bättre. Denna period (fram till jul) är temat "avkoppling". Uppdragen vi ska utföra kan tex vara "ta en sovmorgon", "se en trevlig film", "ta en lång promenad i solen". Osv. Jag fyllde ganska snabbt halva min bricka. Jag är tydligen ganska bra på just avkoppling!

Så, priset jag vann var en månads gratis träning på Nordíc Wellness, I går startade jag "min träningsmånad" med att köra ett pass CXWORK (styrketräning med viktplattor och gummiband med fokus på bål). Det var ett mycket jobbigt pass! Övningarna riktade sig precis mot områden som jag redan jobbar med. Men ändå. Det var så fruktansvärt jobbigt! Jag fick förenkla nästan alla övningar och klarade inte alla repititioner! Och här har jag gått och trott att jag blivit lite stark! Not so much, tydligen.

Jag trodde nog att jag skulle plågas av träningsvärk idag. Men nej. Den lyser med sin frånvaro, Tog jag inte i ordentligt?

Men hur som helst. det var roligt och utmanande att köra ett gruppträningspass. Det var jätte längesedan! Och jag träffade några bekanta som jag inte pratat med på länge. trevligt! Så, träningsvärk eller ej, totalupplevelsen var väldigt positiv. Och nu är jag mer taggad än någonsin att bygga upp mig! Jag blev nämligen smärtsamt medveten om på hur klen jag såg ut i speglarna. Hemma, med lite dovare beslysning, ser jag ju riktigt starkt ut. I träningssalen, med strålkastarbeslysning och stora speglar, såg jag blek och klen ut.

Det här måste vi göra något åt!

Så, nu har jag bokat in mig på två pass till. Ett pass sprint (som är ett 30-minuters intervallpass på cykel) och ett pass Bodypump.

Här ska pumpas! Sprinten valde jag mest för att det var ett tidigt morgonpass och för att jag ju får ont i mitt knä av intervaller med löpning. På cykel borde det vara mer skonsamt.