Vårens första dag!

Igår var jag trött och tung i huvudet.  Så jag la mig tidigt. Det hade jag definitivt igen idag.  Vaknade och kände mig pigg och kollade på klockan: 07:03. Jaha, det var den sovmorgonen.  Men eftersom jag ändå var klarvaken så steg jag upp. Satte på en kopp kaffe och läste lite i Runners world.

Förra våren sprang jag ofta på morgnarna och det har jag längtat efter hela vintern! Och nu när jag tittade ut idag strålade solen och det såg faktiskt riktigt härligt ut. Äntligen! Så träningsvärk till trots gav jag mig ut.  5 härliga km blev det i strålande solsken.  Underbart!  På väg hem stannade jag på Ica och köpte färska frallor till familjen.  Efter en solig morgonrunda vill jag lova att det var gott med frukost!

Världens bästa sätt att starta dagen och helgen på!
I övrigt har lördagen varit så där stoft men ändå kreativ som jag gillar allra mest;  har njutit sol,  hunnit besöka en sportaffär och provat springskor, bakat sockerfria mandelbiskvier och gjort egna chips tillsammans med Engla av potatis och morötter.
Just lovley! Hoppas även du njutit av solen idag!

På återseende!

Sockerfasta

I tisdags var det väl få som missade att det var fettisdag? Jag missade det i alla fall inte. På väg hem från jobbet åkte jag förbi konditoriet som fått "Bäst i test" på sina semlor här i Jönköping. Smaskade i mig en redig semla på kvällen och njöt i stora drag. Godaste semlan jag ätit!

Men efter Fettisdag kommer fastan. Jag brukar faktiskt inte bry mig nämnvärt om fastan, trots att jag ju är kristen och det är en urgammal kristen tradition. Men i år tänkte jag att jag skulle fasta. Sockerfasta. Jag har gjort det förr och det hjälper verkligen mot sötsuget. Vänjer kroppen sig av med sött så blir man helt enkelt inte lika sugen.

Så nu lider jag sockerabstinensens hårda kval. Dag tre helt utan socker och huvudvärken gör sig påmind. Känner mig liksom trött och tung i huvudet. Helt sjukt egentligen, att man äter så mycket socker (och jag vill mena att jag inte äter osunt mycket) att man får abstinens när man slutar!

Nåja, i morgon är en annan dag och då gissar jag att abstinensnen är över och jag är gladare och piggare än vanligt.

Är lite sugen på en springtur i morgon också, gårdagens tur till trots. Men nederlag brukar göra mig mer taggad för revanch!

Ebbadagen

Man kan inte alltid vara på topp.  Idag var planen från början att springa ca 1 mil på vägen hem.  Men strax innan jag gav mig iväg pratade jag med maken och sa att han inte behövde vänta in mig,  jag kunde minsann springa hela vägen hem.

Men. Ja, det kom ett aber. I början kändes det ganska ok. Det kändes som att det gick långsamt men så säkert telefonen till mig att jag springer lite fortare än jag normalt gör.  Så jag börjar tänka att jag kanske kan snygga till tiden på de här sträckan ändå.  Första passet efter en ordentlig förkylning.  Jo, det låter ju helt logiskt...

Jag började ganska snart känna att det blev ganska jobbigt.  Började irritera mig på att det är så backigt.  Jag njöt inte ens av den långa sträckan längs Vättern. Försökte liksom bara överleva!

När jag då passerade 10 km så blev det riktigt motigt. Fick en håll-liknande känsla som vägrade släppa.  Fick till och med en bit,  men det släppte inte.  När jag kommit 12 km gav jag upp. Ringde maken som kom och hämtade mig.  Jag är inte den som ger upp i första taget så det tog emot ordentligt!  Men när man varit förkyld är det väl bara att v inse att formen inte är på topp.  Känner mig ändå nöjd med mina 12 km.  Inte så pjåkigt ändå.

Nu avrundat jag kvällen i soffan med riktigt god mat och totalt mör kropp.

Blev ju en helt ok namnsdag. Även om inte en enda person kommit ihåg att gratulera!  ;-)

Löparskor

Finns det något som kan göra en så förvirrad som löparskor? Det ska vara barfota, stötdämpning, fivefingers, drop hit och dit.

Nu är det ju så att jag är ett fan av naturlig löpning, dvs jag vill gärna ha skor som är sk barfotaskor. Men, jag springer mycket på asfalt så lite stötdämpning kanske inte är så dumt ändå?

Min man gjorde mig uppmärksam på att mina skor (ett par merell trail glove) har blivit ganska så slitna på yttersidan av trampdynan. Vad det beror på vill jag egentligen inte spekulera i, mer än att jag ju sprungit en hel del med dem. Men när "räfflorna" nästan försvunnit på delar av sulan kanske det helt enkelt inte är rätt sko att springa på asfalt i, helt enkelt för att sulan slits ner för fort? Den är ju gjord för trail-löpning, vilket ju namnet på skon antyder.

Så jag har börjat leta efter en sko med liiite mer dämpning (eftersom det kan bli svårt att springa naturligt på ett onaturligt underlag) att använda när jag springer långt på asfalt. Men så började jag då googla på detta. Och det är sannerligen inte enkelt. Vissa sidor menar att man absolut inte ska springa med barfotskor på asfalt då det kan vara direkt skadligt, medan andra menar att det går hur bra som helst. Jag vill nog hålla med de senare egentligen. Jag har ju sprungit längre distanser på asfalt hela vintern i mina merell helt utan skador. Men, det ska erkännas, efter längre pass om ca 15 km är jag rejält stum i benen. Fast det kanske jag skulle varit ändå? Eftersom jag är relativt ny på det här med att springa långt.

Efter idogt googlande har jag då hittat ett par favoriter. Skor då alltså. Jag tror att jag vill ha ett par Nike free run. Men, det finns så många beteckningar (typ 3.0 eller 5.0 osv). Så vad skiljer dem åt?

Men säg vad inte mr Google kan hjälpa till med HÄR hittade jag ju det svaret, som så många webshoppar "glömmer" att skriva ut.

Så nu lutar det nog åt ett par Nike free run 3.0 V5.

Nån som testat dem?

Bloggen igång igen!

Nej, nu har det varit uppehåll länge nog! Dags att börja blogga igen!!

Våren och sommaren har kommit och gått. Hunnit med att vara utan jobb ett tag, jobbat lite i Norge, jobbat på barnkliniken och nu är jag skolsköterska igen på en friskola. Mycket hinner man med! :-)

Hur som helst. Denna blogg har ju kommit att handla om det som för tillfället ligger mig närmast hjärtat. Och just nu får jag nog säga att det är löpning! Jag har börjat läsa på lite om detta med framfotalöpning, och jag har nu börjat testa det lite. Jag tror att det är ett bra sätt att springa på dels för mina benhinnor, men även för mitt instabila bäcken.

Jag har märkt att när jag springer mer på främre delen av foten och spänner bäckenmuskulaturen och liksom skjuter ifrån med höften, då får jag inte ont i bäckenet och samtidigt blir jag ju tvungen att spänna mage och rygg, vilket ger en bra hållning. Så, ja, jag vågar påstå att jag är lite såld på detta.

Smolket i bägaren är dock att jag får sådan fruktansvärd träningsvärk i vaderna! Ont är bara förnamnet. Men jag antar att jag i vanlig ordning gått ut lite hårt. Första försöket med denna nya typ av löpning sprang jag 4 km i högre tempo än vanligt, av bara farten ska väl tilläggas. Man blev ju inte alls lika trött i kroppen av att springa på det här sättet!

Så, nu ska jag nog ta det lite lugnare. Köpa mig ett par nya joggingskor som är neutrala och inte så dämpade och fokusera mest på att öka mitt antal steg per minut när jag springer. Tänka på hållningen och se vart det bär hän.

Hänger ni med!?

En av anledningarna till att jag tog ett blogguppehåll var ju också att jag inte fattar hur man laddar upp bilder längre. men jag lovar, jag ska försöka att klura ut detta. Jag gillar ju egentligen att blogga!

Kram på er, who ever you are!

Är det förmycket begärt?

Snart utan jobb. Igen. Att det ska vara så svårt!!
Jag har bytt jobb så mycket i mitt korta men mycket varierande arbetsliv att jag inte vet om jag någonsin känt mig som "hemma" på en arbetsplats. Det har alltid känts som att jag är där på nåder, att någon snart kommer och tar tillbaka sitt jobb. Inte så konstigt att det känns så, det är ju ungefär så det har varit också! Ända tills nu. På mitt nuvarande jobb hade jag faktiskt börjat känna mig hemma. Det kändes som "mitt" jobb. Jag trodde nog att jag skulle få stanna. Men nej, inte denna gången heller.

Så vad gör man?

Jag har bred erfarenhet. Jag gör alltid mitt bästa och jag vågar påstå att jag är bra på att planera mitt jobb så att det blir effektivt.
Ändå står jag snart återigen utan jobb.

Det är inte utan att man börjar fundera på alternativa karriärer...

SUCK!

Dagbok

Jag har börjat inse att jag inte skriver så ofta i bloggen längre. Förr hade jag ett behov av att uttrycka mig, formulera mina tankar, så jag gick ofta omkring och spånade på blogginlägg. De flesta blev i och för sig aldrig, men ändå. När jag bakade, lagade mat, var ute och sprang eller funderade över livets mening. Då formade sig ofta samtidigt ett blogginlägg i mitt huvud. Men inte nu.

Har jag då slutat tänka? Nej, det vill jag egentligen inte påstå. Men saker jag funderar på passar sig egentligen inte att skriva offentligt. Mina tankar är mina egna och jag har fortfarande behov av att formulera dem, men kanske inte nödvändigtvis så att vem som helst kan läsa.

Jag har precis läst ut en bok, Vindens skugga. En mycket bra bok. Läsvärd absolut och har du inte läst den så är det bara att gratulera. Då har du denna härliga bok framför dig!

Jag älskar språket i boken, Väldigt målande beskrivningar och intressanta personer. Storyn är lika intressant och spännande som den är tragisk. Den är inte otäck egentligen, lämnar ingen bitter eftersmak, men visst är det en ganska så mörk bok, egentligen.

Vindens skugga var en sån bok som gör mig sugen på att själv skriva. Vissa böcker har den effekten på mig, och jag antar att det är ett bra betyg.

Men vad vill jag då skriva? Uppenbarligen har bloggen tappat sin tjusning. En roman skulle jag aldrig kunna slutföra, misstänker att min oförmåga att slutföra saker (när det gäller kreativa saker som exempelvis virk- och stickprojekt) skulle definitivt sätta käppar i hjulet för det.

Men behovet att skriva finns kvar. Så, varför göra det så svårt för sig? Kanske det enkla, det som egentligen ligger allra närmast till hands, det allt för uppenbara, är det allra bästa. Jag pratar så klart om att skriva vanlig, gammal hederlig, dagbok. Ni vet, en bok gjord av papper och kartong, som man skriver i, med riktig penna.

I en sådan kunde jag formulera min tankar. Helt kravlöst, eftersom det inte är meningen att någon ska läsa. Kanske är det ett bra sätt att bli lite mera här och nu. Stanna upp. Tänka. Skriva.

Ja, så får det bli. Men vem vet. Jag kanske får tillbaka min lust att blogga. Jag är ju om ni kanske märkt, lite av en periodare. Så en bloggarperiod kommer säkert åter och då tar vi vid där jag slutade i dag. Det kan bli i morgon, om en vecka eller om ett par månader. Vem vet?

Den som lever får se.