Åter i mörkret

Dagarna efter ultravasan har varit lite som ett enda långt ultra det med.  Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Men ändå hela tiden fast övertygad om att knät kommer att läka. Jag kommer att kunna alternativ träna snart.

Tills idag.  Idag känns det hopplöst. Det är lite bättre i knät idag. Jag har sovit bättre i natt och inte vaknat varje gång jag råkat röra på benet.  Knät kändes inte heller så stelt i morse.  Men, så tog jag ipren innan jag la mig och tog även en i morse.

Trots det kändes backen ner från tåget mot mitt jobb som slutet av ett ultra. Jag fick gå så långsamt, knät började protestera. Fick ont i rumpan också, säkert för att jag använder andra muskler än man normalt gör när man går.  Och jag fick fokusera på "målet" och peppa mig själv för att komma vidare.

Väl framme på jobbet så funkar det att gå ganska normalt ändå.  Jag går definitivt bättre än igår.  Men beror det på att det är bättre eller är det effekten av ipren?

Välvilliga kollegor ger råd. Någon tycker att jag ska ringa en ortoped, någon tycker att jag ska avvakta tills efter besöket hos sjukgymnast.  Själv känner jag mig villrådig. Och tänker att om jag blandar in fler experter får jag bara fler "diagnoser" och blir än mer villrådig.  Samtidigt vill jag snabbt få rätt hjälp så att jag kan börja jobba på att komma tillbaka.

Det suger att vara skadad.

Jag försöker verkligen att vara positiv, och någonstans tror jag att detta ändå inte är så allvarligt. Klart att det känns i knät efteråt när man forcerar smärta i 8 mil! Något annat vore konstigt. Det som gör mig osäker är dock att jag inte vet hur jag ska göra för att bli bra så snart som möjligt. Jag är van att köra på, pressa mig själv, alltid vara pigg och alert. Men nu litar jag inte längre på mig själv. När jag tycker att det känns bra i knät, kan jag gå på då? Eller borde jag egentligen vara helt stilla? Är det dumt att gå till och från tåget när det triggar smärtan? Eller är det sak samma? Och hur ska jag annars göra? Jag måste ju ta mig till jobbet.

Helst skulle jag vilja att någon sa till mig exakt hur jag ska göra. Någon som vet och kan något om löpare och knän. Typ:

Gå max 5000 steg per dag. Gå långsamt. Undvika trappor. Detta gäller i minst en vecka.
Sedan kommer du kunna köra crosstrainer i lugnt tempo 3 ggr i veckan i två veckor.
Sedan kan du öka på stegvis i 2 veckor. Tills du är uppe i varje dag med en vilodag. Nu kan du börja gå i trappor.

Osv. Här hittar jag ju bara på en massa råd. Men så detaljerat skulle jag vilja att någon sa till mig hur jag bäst blir bra igen. Om någon säger att jag ska känna efter och se vad som känns bra, då är jag rädd att jag kör på för hårt ändå, eftersom jag är van att plocka på pannbenet och bara köra.

Om det är något jag inte kan, som jag vill kunna, då är min inställning att göra vad som krävs för att jag ska kunna. Sen får det ta hur lång tid det vill. Samtidigt som jag snabbt blir otålig om jag inte ser något resultat.

Pannben och envishet är dina bästa vänner under långa lopp. Men, det kan även vara dina värsta fiender.

Varför jag älskar ultra, eller, Ultravasan 90 - den osminkade versionen.

Ultravasan 90. Loppet jag har längtat efter och haft i tankarna sedan september förra året. Igår var det äntligen dags.

Dagarna innan loppet hade jag i vanlig ordning lite ångest light. Jag började känna att jag inte tränat ordentligt, oroa mig för att knät inte skulle hålla och var uppriktigt nyfiken på hur det skulle komma att kännas att springa i 9 mil! Mitt rekord är ju liksom 6 mil tidigare. Om man inte räknar med ultra intervaller, då springer man totalt 8 mil under ett och samma dygn. Kanske reagerar kroppen ungefär likadant på det?

En pirrig förväntan växte i kroppen och jag såg verkligen fram emot lördagen!

Kl 01:00 på natten mot lördagen ringde alarmet. Dags att vakna! På med kläder, fixa löparfrisyr och gå ner och äta frukost i hotellets matsal. Ärligt talat var jag lite besviken på frukosten. Jag hade sett fram emot att ladda som jag brukar: med bacon, äggröra och lite annat smått och gott. Men det fanns bara gröt, pastagratäng och bröd med pålägg, yoghurt och frukt. Jag som inte äter vare sig havre eller mjölprodukter fick lite svårt att få i mig det jag behövde. Bad i alla fall om att få ägg och fick ett kokt ägg. I övrigt åt jag yoghurt, lite frön, frukt, juice och kaffe.

Kl 02:30 gick bussen från Mora till Sälen. Strax innan kl 4 var vi framme vid starten. Förväntan och pirret trissades upp.

En del av gänget från Lonesome runners.  Bild lånad av Therese. 

När klockan närmade sig 5 började alla samlas i startfållan. Förväntan låg i luften. Någon såg fokuserad ut, andra hoppade och hade svårt att stå still (läs undertecknad), några passade på att kyssas och andra småpratade med de som stod närmast. Musiken dånade, speakern räknade ner, marsaller var tända längs vägen vi skulle springa på. Det var magiskt! Dagen höll på att gry, det var lite småkyligt och regn i luften, men stämningen höjde temperaturen så vädret gjorde verkligen ingenting.

Så gick starten och vi var i väg. Benen kändes pigga och starka och jag joggade på i ett lugnt tempo.

Första milen gick riktigt bra. Jag sprang och småpratade lite med andra löpare, någon från facebook klubben Lonesome runners (som jag och maken är med i) som vi lärt känna kvällen innan på hotellet och även andra löpare.

Min plan inför loppet var att fokusera på en större vätske- och energistation i taget. Försöka hålla ett lågt jämt tempo och vid varje delmål (Vätske- och energistationen) ta en mugg blåbärssoppa (om det fanns) kanske lite kaffe, nåt att äta och en lindor chokladkula. Jag hade med mig exakt 8 stycken, en för varje delmål. Mitt belöningssystem som jag fick ide till av en annan löpare på Lonesome runners. Jag hade med mig två energigels (Huma- chiagel), en flaska vatten och några salt och mineraltabletter att lägga i vattenflaskan. 
Till Evertsberg (ungefär halvvägs) kunde man skicka en dropbag och det hade jag såklart gjort. I den hade jag en ren och torr löpartröja, mina nya saucony zealot (löparskor), rena strumpor och två gels. 
I starten hade jag mina fellraiser på fötterna, eftersom den mest tekniska delen av loppet är före Evertsberg. 

Vid 11 km började jag känna av ett allt för välkänt obehag i vänster knä. Skit!! Jag stannade till och stretchade (duvan)  och det hjälpte något. Fortsatte nu med att jogga 5 minuter och gå 1 minut. Det hjälpte inte. Obehaget i knät växte snabbt till smärta. Jag stannade då och då och stretchade och varvade lätt löpning med gång. Där stigen var teknisk kunde jag absolut inte springa. Jag hade ingen kontroll på hur jag satte ner foten då och kom foten lite snett gjorde det ordentligt ont i knät. På spängerna däremot gick det bra att tripp-springa. Vädret var ostadigt men stämningen mellan löparna trevlig. Det byttes några ord med andra löpare vid energikontrollerna.

Min metod att varva gång och löpning fungerade ganska bra men strax innan Mångsbodarna blev jag lite låg.

Stigen var teknisk, det regnade, min klocka visade fel antal kilometer och mitt knä gjorde ont. Men så pass mycket vet jag om ultra att alla får dippar under ett ultralopp. Jag tröstade mig själv med att detta bara var en helt vanlig ultra-dip och kämpade vidare.

Vid Mångsbodarna drack jag lite kaffe och åt min choklad, fick nog upp blodsockret lite för efter det kändes det aningen bättre.

Biten från Mångsbodarna fram till en bit efter Risberg är lite suddig måste jag säga. Minns inte riktigt hur jag tänkte eller kände då, jag antar att jag bara malde på, försökte springa när jag kunde, gick väl mestadels.

Någon gång efter Risberg, jag lunkade/gick snabbt fram lite smått irriterad över att inte kunna springa som jag ville. Naturen var otroligt vacker, det gäller förövrigt hela loppet. jag minns att tänkte, här skulle jag vilja springa! Det är precis min favorittyp av underlag! ÅÅååå den som kunde springa! Men gladdes samtidigt lite över att jag nu faktiskt kunde njuta lite av omgivningen. När jag springer är jag så fokuserad på var jag ska sätta fötterna att jag ofta glömmer att se mig omkring.

En kvinna kom i kapp mig, där, någon stans efter Risberg. Hon kollade hur det gick för mig och erbjöd sig att springa lite sakta före mig så jag kunde haka på. Vilken ängel!! Jag frågade henne om hon fanns på riktigt. Det gjorde hon visst. Vi småpratade lite ett tag och det visade sig att även hon var en av medlemmarna i lonesome runners. En medlem som jag ju mycket väl känner till, men kände först inte igen henne där i spåret. Jag fick rätt snart ge upp löpningsförsöket. Det gick verkligen inte att springa. Anna Karin (som hon heter) gav mig rådet att söka hjälp vid nästa energistation (Evertsberg) hon menade att det ju är ganska dumt att springa och lida i onödan om man nu kan få hjälp. Smart tjej det där. Att inte jag tänkte på det!

Strax innan Evertsberg passerade jag maratondistansen. Det var lite pådrag där. Med musik och skyltar som säkert är peppande om loppet går som man hoppats. För mig blev det lite av ett antiklimax, råkade snegla på klockan och se att jag tagit maratondistansen på 5 timmar och 46 minuter. Jag vet att jag inte borde tävla med mig själv på det viset eller döma mig själv för hårt. Men jag kunde inte låta bli att känna att det var en pinsamt lång tid att ta sig an ett maraton. Superlöjligt jag vet, men jag antar att jag började bli lite låg igen och knät gjorde ju inte precis mindre ont. Det som ändå gjorde att jag höll modet uppe var att jag intalade mig själv att allt skulle bli bättre efter Evertsberg. Jag skulle äta lite, byta tröja, strumpor och skor och kolla om sjukvårdarna kunde hjälpa mig på något sätt.

Väl framme i Evertsberg bytte jag skor osv. Satt och pratade lite med en lonesome runner och en man till och efter det kollade jag efter sjukvårdarna. Jag hittade ingen, men såg en dörr där det stod massage. Tänkte att en massör kanske kan hjälpa på något sätt och gick in.

Massören konstaterade att mitt högra ben var lite kortare än det vänstra, vilket enligt honom innebär att jag belastar det vänstra benet hårdare och att det kan vara därför jag fått ont i just vänster knä. Han trodde att benlängsskillnaden var muskulär och masserade området runt höger höft och skinka. Det gjorde rätt så ont men när han var klar kändes det högra benet (som ju fått jobba rätt hårt med ett trilskande vänster ben) mycket mera avslappnat.

I ett moln av ormsalva rörde jag mig då vidare mot Oxberg. Knät kändes inte bättre, men efter lite vila och energi i kroppen hade jag inte en tanke på att bryta.

Biten mellan Evertsberg och Oxberg var den absolut tuffaste. Jag började bli stressad över att inte hinna i mål innan reptiden. Så jag ökade farten. Gick i rask takt och liksom skyndade fram. Jag hade så ont i knät. och efter att en längre stund ha skyndat fram blev smärtan i knät värre. Jag kämpade med gråten och tankarna på att bryta attackerade mig. Jag hamnade djupt ner i det mörker som alla ultralöpare då och då hamnar i. När jag närmade mig Oxberg (efter vad som kändes som en hel och en halv evighet) hade jag bestämt mig för att bryta. Hade smärtor i knät jag inte kände igen sedan tidigare. Det liksom skar under knäskålen, vilket gjorde mig rädd för att ha haft sönder knät på allvar.

Jag gick in till sjuksköterskan i Oxberg och pausade klockan. Av någon anledning ville jag inte stänga av den. Kanske hoppades jag på ett mirakel.

Hos sjuksköterskan bröt jag i hop. Hon frågade hur jag mådde och jag började storgråta. Mellan snyftningarna förklarade jag läget. Det var en annan kvinnlig löpare inne i rummet också, och sjuksköterskan höll på tejpa hennes knä. Jag frågade vad som hänt och kvinnan sa att hon hade känningar av löparknä. Känningar! Den kvinnan var tydligen hundra gånger smartare än mig. Tog hjälp på en gång, istället för att pina sig själv utan en tanke på att be om hjälp.

När det var min tur att få hjälp sa sjuksköterskan de vackraste ord jag kunde fått höra just då: "Ska vi inte göra så att jag ger dig 2 alvedon och 1 ipren, och så tejpar jag ditt knä. Så ser vi om du inte kan slutföra det här ändå. Jag ser på dig att du inte är redo att ge upp."
Underbara människa! Allt jag behövde just då var att någon trodde att jag skulle klara detta. Och det gjorde hon. Jag tackade såklart ja till erbjudandet och haltade vidare. På väg ut i spåret igen sa jag hej till en medlem i Lonesome innan jag fortsatte. På vägen mötte jag en man som haltade lite lätt. jag frågade hur det var med honom och han sa att han stukat foten. Muttrade över det besvärliga underlaget och sa att han nästan inte såg något eftersom han hade både grönstarr och gråstarr. Jag ska ärligt erkänna att jag blev lite orolig för honom en stund, men han fnös bara åt mig när jag lite försiktigt frågade om han inte skulle bryta. Glatt fortsatte han och sa att att han minsann hade sprungit 10 maraton I ÅR! Jag blev djupt imponerad och då sa han hur många han sprungit i sitt liv (vilket var över 200 tror jag, men jag minns inte riktigt) sedan han började springa för 38 år sedan. Vilken kämpe!! Jag försökte hålla hans tempo ett tag, men han drog ifrån mig. En halvblind man som troligen var runt 75 år med stukad fot drog ifrån mig. Men det störde mig inte. Jag var tagen av att just ha mött en man som uppenbarligen är en riktig kämpe!

I takt med att smärtlindringen började verka steg humöret. Plötsligt kunde jag springa lite lätt. Jag kunde springa! Jag sprang! Vilken lycka!! Jag blev helt euforisk. Lika låg och olycklig som jag varit någon timme tidigare lika euforisk var jag nu. Jag började komma ikapp andra löpare som tidigare sprungit förbi mig. Jag tror inte att jag sprang särskilt fort, men just då kändes det som jag flög fram. Kom fram till Hökberg med ett brett leende på läpparna. Tog en korvmacka, lite blåbärsoppa och fortsatte. Ville ju komma så långt som möjligt innan effekten av tabletterna tog slut.

Någonstans innan Eldris började effekten avta och jag blev tvungen att gå igen. Men nu kändes det ändå mycket bättre. Bara vetskapen om att jag nu kunde gå i halvrask takt och ändå hinna innan reptiden gjorde att jag nu för första gången sedan knät började trilskas vågade tro att jag nog skulle ta mig i mål, trots allt.

Någon gång innan Eldris kom en kvinna gående i kapp mig. Jag anslöt till hennes tempo och vi tog följe till Eldris. Skönt att ha någon att prata med och som samtidigt drog upp takten lite.

I Eldris tiggde jag till mig två alvedon till. Däremot vill de inte ge mig någon Ipren, vilket jag kanske kan hålla med om var klokt, men just då tyckte jag de var lite snåla. Fortsatte i god förhoppning om att alvedonen snart skulle ta bort smärtan så jag kunde springa igen. Kvinnan jag tagit följe med stannade kvar för att få några blåsor omhändertagna.

Jag gjorde tappra försök till att springa under denna etapp. Men det gick bara inte. Benet vek sig och ville inte alls. Bara att fortsätta gå. Även nu kom en annan löpare i kapp som också gick och vi tog följe. Men jag ville hålla en något högre takt än henne, så efter någon kilometer skildes vi. Nu var det bara några kilometer kvar till mål. Jag visste att jag skulle klara det. Men aldrig har några få kilometer känts så långa! Det var publik som hejade längs vägen. Mötte en och annan löpare men mestadels var jag själv i spåret. Jag stapplade mot mål. Med spruckna blåsor på höger fot och ett smärtande knä på vänster ben. Men nu var målet nära. När jag kom till upploppet såg jag en kvinna en bit framför mig. Jag är en obotlig tävlingsmänniska så jag reagerade instinktivt. Henne kan jag nog springa om och plocka en placering! Tänkte jag och började springa. Jag sprang. Det gjorde ont men jag sprang hela upploppet och rätt in i mål!!! Tomas stod och hurrade vid målet och jag var ÄNTLIGEN I MÅL!! Det tog 13 timmar och 33 minuter, men jag VAR I MÅL!

För att sammanfatta detta ultra-långa dygn. Så är jag ändå nöjd. Jag är oerhört glad och rörd över hur många härliga människor det finns.  Kanske är det så att just löpare (eller ultra-löpare) är ovanligt vänliga och omtänksamma människor? Under detta dygn mötte jag många peppande, glada och hjälpsamma medlöpare och frivilliga som serverade dryck och mat. Publikstödet var fantastiskt under i princip hela loppet! Publikstöd större delen av ett 90 kilometer långt lopp! Det är helt fantastiskt!

Så trots att loppet inte alls blev som jag tänkt mig så kommer detta ändå att vara ett positivt minne. Vasaloppsleden är otroligt vacker, loppet är välarrangerat och alla runt och i loppet var helt underbara.

Jag kan inte vänta tills jag får springa detta lopp igen. Men nästa gång ska jag vara hel och väl förberedd. Ska bli intressant att se vad det då blir för sluttid. :-) Men oavsett. Jag vill få springa detta lopp och samtidigt njuta av löpningen. Jag ska ta revansch!

Sa jag varför jag älskar ultra? Jo, för att livet kommer så nära.  Alla känslor blir så starka och man hinner känna dem alla: förväntan, ångest, lycka, glädje, tacksamhet, ödmjukhet, smärta, odödlighet och euofori. Allt under ett och samma lopp.

Hur kan man inte älska ultra?

På kvällen

På kvällen eller eftermiddagen känns all träning som ska göras i morgon helt rätt.  Eftersom jag vet att får jag ett ordentligt pass på morgonen så är dagen räddad.  Allt går lättare och jag får mer gjort.

Gäller bara att komma i håg det när alarmet ringer tidigt också.

Imorgon är planen att först ta en lugn löptur och lyssna på pod. Sedan frukost innan jag cyklar till jobbet.  Och har del i en information till all personal på jobbet kl 8.

Sa jag att jag är livrädd för min racer? (Cykel).

To be continued...

Kosttillskott

Jag är egentligen emot kosttillskott, men, i vissa fall börjar jag tro att det kan vara bra.  Jag har den senaste tiden varit trött. Brukar bli piggare av en springtur men har de senaste gångerna varit helt slut efteråt. Och hela tiden sugen på choklad! Och jag menar riktigt sugen! Har blivit choklad i stort sett varje dag hela sommaren.

Så, jag börjar fundera på om det kan vara någon brist i kroppen.  Möjligen magnesium? Eller järn? Eller både och?

Risken att få brist på magnesium ökar om man idrottar mycket, och därmed svettas mycket.  Och det kan ju kanske stämma in på mig ;-) . Magnesiumbrist kan även ge kramp i musklerna och ja, har vid ett par tillfällen haft kramp i vaden nu det senaste. Det brukar jag verkligen inte få annars.

Det är känt att järnbrist ger trötthet. Det är också ökad risk för järnbrist om man är kvinna i fertil ålder, som idrottar och är glutenintolerant (om jag är intolerant eller inte vet jag inte, men mår betydligt bättre utan gluten så det äter jag inte. Och därmed kanske löper en viss ökad risk för järnbrist eftersom fullkornsprodukter ofta innehåller järn).

Det skadar i alla fall inte att testa. Så, jag har köpt magensiumtillskott och järntillskott. Nu får vi hoppas att jag snart är sådär sprudlande pigg och energifylld igen!

Nerver

Vet inte om det är tävlingsnerver eller bara helt vanlig springabstinens som spökar.

Jag vill ut på en springtur.  Helst långt, gärna hela bankerydsleden och lite till.  Men just det.  Jag var ju lite skadad.

Det gick bra att springa 11 km igår. Det blev både något längre än jag tänkt och något högre fart än planerat. Men det är så det brukar bli när jag springer med Tomas  (min man).

Man kan fundera på vad som gjorde att det plötsligt gick att springa 11 km utan någon som helst känning i knät.  Kanske är det en kombination av flera förebyggande åtgärder: Jag försökte fokusera på hur brett jag satte fötterna. För att motverka mitt smala löpsteg. Det kändes lite som om jag sprang och samtidigt skitit ner mig.  Men, det funkade. Även om det var mentalt jobbigt att hela tiden tänka på hur jag sprang.

Jag har även tränat säte och mage varje dag sedan i torsdags. Och även stretchat och foamrollat höftböjaren två gånger varje dag.

Sedan har jag ju faktiskt vilat från löpning helt i 3 dagar (och på 4:e dagen blev det bara 1,5 km offtrail löpning med hunden).
Jag brukar max ha 1 vilodag på raken. Om ens det.

Så, lite svårt att säga vad som hjälpt, vilan eller mitt ändrade löpsteg? Kanske båda?

Jag är inte så naiv att jag tror att styrketräningen och stretchen redan hjälpt mig! Det är ju ett mer långsiktigt projekt.

Tyvärr får man väl säga att gårdagens tur satte fart på löpsuget! Hjärtat säger: ut och spring! Det gick ju bra igår! Medan hjärnan säger: Ta en vilodag!

Samtidigt läser jag om många som laddar för ultravasan.  Många har varit ute på sitt sista långpass inför uv i helgen. Vilket gör mig lite nojig. Borde jag inte också ge mig ut? Räcker min grundträning?

Svaret är såklart att nej, jag borde inte ge mig ut. Och ja, den grundträning jag redan har för riktigt långa pass måste räcka.

Det får bära eller brista. Men jag har så länge sett fram emot ultravasan att det bara måste gå vägen!

Loppmänniskan i mig vill inte låtsas om att jag får tagga ner ambitionen inför loppet. Den vill fortfarande satsa på att få en tid att vara stolt över.

De två kommande veckorna som är kvar innan uv kommer att vara en utmaning i sig. Att våga vila och alternativ träna för att vara i så bra form som möjligt den 20 augusti.

Jag har ännu inte hunnit ta ett pass på badhuset (vattenlöpning) och helt ärligt är jag lite nervös! Har ju aldrig testat det! Inte ens sett andra göra det! Är det svårt? Jobbigt? Roligt? Det återstår att se. Imorgon efter jobbet är det jag som vattenlöpa.

Wish me luck!

Sjukgymnastbesök och löpanalys.

Om du är ny läsare, kan du läsa om varför jag behöver en sjukgymnasts hjälp i föregående inlägg, jag har problem med smärta i ett knä. 

Om man nu skulle få några problem i kroppen relaterade till löpning, eller annat idrottsutövande, då ska man verkligen gå till en sjukgymnast som kan idrottande människor! Det kan kanske verka självklart, men jag kan bara bekräfta att det verkligen ÄR så.

Sjukgymnasten som jag träffade på vårdcentralen för ett par veckor sedan pratade om ITB-senan och rekommenderade EN (!) stretchövning så skulle allt bli bra.
Det besöket tog en halvtimme.

Igår var jag till en privat sjukgymnast (men med avtal med landstinget så det kostar samma som att gå till vårdcentralen). Det besöket tog närmare 1½ timme. Han undersökte både knän, höfter och leder. Sedan fick jag springa på löpband och han analyserade mitt löpsteg. Fokus låg på att hitta orsaken till att jag fått ont snarare än vad det är som gör ont.

Så, hur gick det då?

Summan av besöket, jag börjar med det positiva, eftersom jag är en optimistisk och positivt lagd person:

*Jag har en stegfrekvens som en elitlöpare (hans ord, inte mina!). Det var väldigt roligt att höra, för jag har jobbat på att få upp stegfrekvensen men hur jag än springer tycker min gpsklocka att jag ligger runt 160 steg per minut. När han räknade stegen (jag var inte medveten om att han gjorde det) hade jag en stegfrekvens på 188 steg i minuten. Så, Suuntos kadensmätare kan slänga sig i väggen! ;-)

*Jag landar på framfoten  när jag springer och har ett lätt "nedslag", det låter inte så mycket när jag springer, vilket tydligen innebär att stöten mot knän, höfter och leder inte blir så stor. Liten eller ingen risk för stressfraktur alltså. BRA!

* Jag har en mycket bra rörlighet i höfterna (det tyckte ju den andra sjukgymnasten också så då är det väl så), så pass bra att han, sjukgymnasten, ville kolla övriga leder för att utesluta att jag inte är överrörlig (det var jag inte). Det är troligtvis ett resultat av ihärdigt stretchande med yoga-sekvensen "Happy hips". Kul att se resultat av sin träning!

Men nånstans där slutade lovorden och priset. För nu kommer det jag ju egentligen var där för att ta reda på, Varför får jag ont?

Det enkla svaret på varför jag fick ont från första början är att jag antagligen överansträngde mig ordentligt när jag körde två ultror (dessutom mina två första) med bara en veckas mellanrum. Men, med ett perfekt löpsteg (vem har det egentligen?) så skulle ju kroppen hålla ändå. Så, något av det nedan skulle kunna vara orsaken, eller kanske allt tillsammans:

* Jag springer som en anka. Jag skojar inte. Det ser inte riktigt klokt ut! Direkt pinsamt att se sig själv springa i profil i bara tajts och sportBH. Och sjukgymnasten som var brutalt ärlig säger: "ja, här putar det ju ordentligt (magen) och du har en rejäl svank." Och här har jag gått och trott att min mage är ganska platt! Men en filmad sekvens ljuger inte. En platt mage är inte önskavärt för att det ska se bättre ut. En platt mage innebär en stark mage, som kan hålla bål och bäcken stabilt.

För att komma tillrätta med detta ska jag jobba med att hitta de inre magmusklerna. Kommer att bli en hel del letande kan jag meddela. De har antagligen packat sina väskor och gett sig av, förnärmade över att hjärnan i den här kroppen uppenbarligen har glömt att de finns och inte saknar dem det minsta. Övningen jag ska göra är lika enkel som förnedrande. Jag ska ligga plant på golvet. Benen böjda med fötterna mot golvet. Pressa ner svanken i golvet och känna så att det är de inre magmusklerna som jobbar. INTE hjälpa till med rumpan eller annan muskulatur. När jag lyckats med det (redan här hade jag problem) ska jag sakta glida längs golvet med ena benet utan att svanken lättar från golvet. Detta ska man klara 20 gånger utan att vila. Jag klarade högst hjälpligt av  2! TVÅ!

Naturlitvis visste jag redan innan  att de inre magmusklerna inte var så starka, men att det var så här illa, det visste jag inte! Här ska TRÄNAS! 5 gånger om dagen! Minst!(mitt förlsag, inte sjukgymnastens, han tyckte att det skulle räcka att lägga 5 minuter på detta i samband med att jag tränar för övrigt). 

* Jag springer med ett "smalt" löpsteg. Det vill säga att jag springer lite som på en lina, sätter fötterna i stor utträckning framför varandra. Det skulle kunna vara en del av orsaken till att jag fått ont.

Som "quick fix" inför ultravasan sa han att jag kunde träna på att springa bredare med fötterna. Till exempel springa på vägen och landa med fötterna på varsin sida av det vita strecket vid väggrenen. Det känns absolut doable. Det ska jag träna på! Särskilt om det kan rädda knät från att göra så förtvivlat ont under ultravasan! 

* Jag tippar lite i höften på vänster sida när jag springer. Enligt sjukgymnasten belastar jag vänster sida något mer än den högra, men det var ganska lite, så han var osäker på om det var det som kunde orsakat överansträngningen. Det vänstra knät faller även in en aning (fortfarande väldigt lite) och kan bero på en lätt överpronation i vänster fot (det gör man inget åt när det är så lite och jag dessutom landar på framfoten, då behövs inget pronationsstöd).

*Jag är för tajt i höftböjaren. Paradoxalt nog kan man ha mycket rörliga höfter och ändå ha en stel höftböjare. Hmm. Där ser man! Jag har lite av ett "sittande" löpsteg, som i grund och botten beror på för kort höftböjare och för svaga sätesmuskler. Ja, där kom det igen, han sa att jag var svag! Sånt triggar mig, jag vill ju vara stark! Men såklart är jag tacksam över att han var just så ärlig och rak som han var. Då vet jag ju vad jag ska jobba med.

För att komma tillrätta med det är det såklart stretch av höftböjaren som gäller. Jag har trott att jag stertchar den regelbundet, men jag har gjort helt fel! För att stretcha på rätt ställe ska jag stå med ett knä i marken och det andra böjt med foten i golvet. So far so good. Men, man ska inte pressa fram så långt det går (då tar jag tydligen i med ryggen, vilket gör att det sträcker på fel ställe). Istället ska man spänna rumpan, dra in naveln, pressa framåt men med helt rak rygg. Man ska alltså föra höften framåt med rak rygg. Om man vill fördjupa kan man sätta tårna i golvet på samma ben som man stretchar, ´
För att få starkare säte, ja, då är det ju stryketräning som gäller. Squats med vikt, polymetriska utfall osv. Nu tycker ju jag att jag har kört en hel del sånt, men inte tillräckligt tydligen. Får lägga mer fokus på rumpan helt enkelt!

Kort sagt, jag har goda förutsättningar för att även i fortsättningen kunna springa ultra. Med rätt strecth och styrketräning (både mage och säte) kommer det troligtvis gå bättre och i fortsättningen förebygga smärtor i knä osv.

Hur kommer det gå med ultravasan då? Sjukgymnasten var tveksam till hur det skulle gå. Själv är jag försiktigt optimistisk. Jag tänker fokusera på att genomföra loppet. Inga tidskrav alls. Eventuellt kommer jag att ha som strategi att springa i 5 minuter, gå i 1 minut, redan från start. Kanske kan det skona knät något. I övrigt fick jag rådet att äta allt jag kom över i matstationerna och att som lite längre pass innan loppet köra vattenlöpning. Det ska tydligen ha 20% bättre effekt på konditionen än vanlig löpning och är väldigt skonsamt eftersom det inte blir några stötar.

Så min plan inför kommande veckor:

Dagligt töjande av höftböjaren. Minst två gånger per dag (20 sekunder x 3 per sida)
Dagligt letande efter de inre magmusklerna och när jag hittat dem träna dem så mycket jag kan. Minst 5 minuter dagligen, gärna två gånger per dag.
Styrketräning med fokus på sätet (rumpan) 4 gånger i veckan,
Springa kortare turer utomhus och försöka träna på att hålla ett bredare löpsteg.
Springa mnst två pass på badhuset (vattenlöpning). Och då planerar jag att köra så länge jag orkar.


Så, badhuset nästa!