Har de senaste dagarna haft en ovanligt stor aptit. Jag blir liksom inte riktigt mätt! Detta trots att jag tycker att jag äter både mycket och bra!
Men för att vara på den säkra sidan gick jag igenom dagens födointag:
Frukost: Ägglatte (1 ägg mixas med en tsk kokosolja och drygt 2 dl kaffe), dtygt 1 dl grekisk yoghurt med blandade bär, ett kokt ägg med lite majonnäs.
Lunch: ostpanerad omelette gjord på 3 ägg och grädde, salami och en näve små kvisttomater.
Mellanmål, typ, 1 kopp svart kaffe, ett par rutor 70% choklad.
Middag: en fläskkotlett, broccoli och tomater samt en rejäl klick bea.
Riktigt hungrig snart nog efter middagen och gjorde mig ett Microbröd med kokt ägg, kaviar och några skivor ost.
Fortfarande inte nöjd så det fick bli en apelsin också.
Skulle ändå kunna ge en rejäl slant för en portion glass...
torsdag 29 januari 2015
tisdag 27 januari 2015
Fart, takt och njutning
Jag har börjat lyssna på poddar på väg till och från jobbet. Det är förövrigt ett bra tips för långpasset, en riktigt intressant pod, flyt i steget och ingen tid att passa; det är ren manna för själen!
Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Utan mer en reflektion utifrån de senaste poddarna jag lyssnat på. Jag har lyssnat på intervjuer med både Claes Åkesson, Jonas Colting och Emelie Forsberg (maratonpodden). Och jag inser att det antagligen finns lika många springfilosofier som det finns löpare.
Claes Åkesson imponeras inte över långa distanser, för honom är det bara farten som räknas. Att "persa" och hela tiden bli bättre.
Colting däremot är extrem på ett annat sätt. Han verkar vurma mer för extrema distanser. Ta bara hans sommar projekt förra sommaren: simma från Stockholm till Göteborg! Dessutom har han ideer om mat som liknar mina: låg kolhydratkost utan att för den skull ha kolhydratfobi.
Och så har vi då Emelie Forsberg. Hon verkar bara älska att springa i berg och fantastiska miljöer! Fart och takt verkar inte betyda ett dugg. Och då är hon ändå en av världens främsta traillöpare. Bara att hon vann ett av de tuffaste skyrunning loppen (dårarnas vertikal) med inställningen att hon inte var där för att tävla, utan såg det mer som ett äventyr!
Emelie är väl den jag av dessa tre som jag inspireras mest av. Löparglädjen liksom smittar av sig genom hörlurarna! Hon verkar så äkta på något sätt.
Claes däremot inspirerar inte alls (på mig). Hans syn på löpning skulle effektivt ta död på all motivation och Löparglädje. Att pressa mig själv tills jag spyr har aldrig legat för mig. Men samtidigt säger Claes att för att klara att pressa sig själv så hårt så krävs det MOTIVATION. Man måste verkligen VILJA blir riktigt snabb och nå sitt mål för att det ska vara värt att pressa sig så hårt.
Samtidigt som jag funderar över dessa tre som faktisk alla tre är fantastiska idrottsmän/kvinna slår det mig att vad härligt att vi människor är så olika! Det är faktiskt rätt facinerande att det som för någon är en riktig motivationsdödare kan vara ren inspiration för någon annan!
Colting är ganska provocerande i sitt sätt att uttrycka sig, men jag håller till största delen med honom också. Han drar sig inte för att att dissa både crossfittare och dietister, men samtidigt har han en poäng.
Jag är inte snabb. Jag har heller ingen önskan om att bli riktigt snabb. Visst vore det coolt att flyga fram över stock och sten, men det är inte det som driver mig.
Det som motiverar mig är känslan av att orka! Att orka springa i flera timmar och inte må särskilt dåligt! Att flytta fram gränsen för hur länge och långt jag kan springa. Det får mig att känna mig obegränsad!
Jag har ingen önskan om att bli bäst, kanske för att jag vet att jag inte har det som krävs eller kanske för att jag helt enkelt inte är en tävlingsmänniska. För mig räcker det att känna mig bra när jag springer. Kan jag samtidigt motivera och peppa någon annan känns det ännu bättre. Man måste faktiskt inte vara extrem för att älska löpning. Det räcker alldeles utmärkt med att hitta sin egen motor och låta den driva på en.
Hur som helst är det härligt med olikheter och oavsett vad som motiverar dig så finns det en förebild som just DU kan inspireras av!
Keep running folks!
Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Utan mer en reflektion utifrån de senaste poddarna jag lyssnat på. Jag har lyssnat på intervjuer med både Claes Åkesson, Jonas Colting och Emelie Forsberg (maratonpodden). Och jag inser att det antagligen finns lika många springfilosofier som det finns löpare.
Claes Åkesson imponeras inte över långa distanser, för honom är det bara farten som räknas. Att "persa" och hela tiden bli bättre.
Colting däremot är extrem på ett annat sätt. Han verkar vurma mer för extrema distanser. Ta bara hans sommar projekt förra sommaren: simma från Stockholm till Göteborg! Dessutom har han ideer om mat som liknar mina: låg kolhydratkost utan att för den skull ha kolhydratfobi.
Och så har vi då Emelie Forsberg. Hon verkar bara älska att springa i berg och fantastiska miljöer! Fart och takt verkar inte betyda ett dugg. Och då är hon ändå en av världens främsta traillöpare. Bara att hon vann ett av de tuffaste skyrunning loppen (dårarnas vertikal) med inställningen att hon inte var där för att tävla, utan såg det mer som ett äventyr!
Emelie är väl den jag av dessa tre som jag inspireras mest av. Löparglädjen liksom smittar av sig genom hörlurarna! Hon verkar så äkta på något sätt.
Claes däremot inspirerar inte alls (på mig). Hans syn på löpning skulle effektivt ta död på all motivation och Löparglädje. Att pressa mig själv tills jag spyr har aldrig legat för mig. Men samtidigt säger Claes att för att klara att pressa sig själv så hårt så krävs det MOTIVATION. Man måste verkligen VILJA blir riktigt snabb och nå sitt mål för att det ska vara värt att pressa sig så hårt.
Samtidigt som jag funderar över dessa tre som faktisk alla tre är fantastiska idrottsmän/kvinna slår det mig att vad härligt att vi människor är så olika! Det är faktiskt rätt facinerande att det som för någon är en riktig motivationsdödare kan vara ren inspiration för någon annan!
Colting är ganska provocerande i sitt sätt att uttrycka sig, men jag håller till största delen med honom också. Han drar sig inte för att att dissa både crossfittare och dietister, men samtidigt har han en poäng.
Jag är inte snabb. Jag har heller ingen önskan om att bli riktigt snabb. Visst vore det coolt att flyga fram över stock och sten, men det är inte det som driver mig.
Det som motiverar mig är känslan av att orka! Att orka springa i flera timmar och inte må särskilt dåligt! Att flytta fram gränsen för hur länge och långt jag kan springa. Det får mig att känna mig obegränsad!
Jag har ingen önskan om att bli bäst, kanske för att jag vet att jag inte har det som krävs eller kanske för att jag helt enkelt inte är en tävlingsmänniska. För mig räcker det att känna mig bra när jag springer. Kan jag samtidigt motivera och peppa någon annan känns det ännu bättre. Man måste faktiskt inte vara extrem för att älska löpning. Det räcker alldeles utmärkt med att hitta sin egen motor och låta den driva på en.
Hur som helst är det härligt med olikheter och oavsett vad som motiverar dig så finns det en förebild som just DU kan inspireras av!
Keep running folks!
måndag 12 januari 2015
Utmaningen i mörkret
Jag har någon slags. Illusion om att jag är en person som springer på morgonen. Att jag ofta har dagens springpass avklarat redan före frukost. Men ska jag vara ärlig så är det inte riktigt så. För, hur kommer man upp kl 5 när ett kompakt mörker och slask råder utanför?
Många är de kvällar när jag lagt fram springkläder, pulsband och klocka så det bara är att dra på. Ställt väckaren på 5 och gått och lagt mig. Bara för att (varje gång! ) vakna vid 4 och känna ångest över att klockan är 4, jag borde sova och jag borde verkligen inte ge mig ut och springa om en timme! Så då ställer jag om väckaren och sommar om och sover som en sten tills klockan ringer.
Kanske är det min kropps sätt att säga att den behöver sin skönhetssömn? En mening som ALLTID ringer i mitt huvud när jag vaknar mitt i natten och har planerat en morgontur är något jag läst nånstans nångång: Låt inte träningen ta tid ifrån din sömn. Kroppen behöver återhämtning!
Just den meningen är lätt att lyssna på kl 4 på morgonen. Och det ligger nog mycket i det. Kanske är sömnen lite viktigare nu när det är så mörkt. Kanske trots allt är bäst med en tur på eftermiddagen eller kvällen, när allt kommer omkring.
Många är de kvällar när jag lagt fram springkläder, pulsband och klocka så det bara är att dra på. Ställt väckaren på 5 och gått och lagt mig. Bara för att (varje gång! ) vakna vid 4 och känna ångest över att klockan är 4, jag borde sova och jag borde verkligen inte ge mig ut och springa om en timme! Så då ställer jag om väckaren och sommar om och sover som en sten tills klockan ringer.
Kanske är det min kropps sätt att säga att den behöver sin skönhetssömn? En mening som ALLTID ringer i mitt huvud när jag vaknar mitt i natten och har planerat en morgontur är något jag läst nånstans nångång: Låt inte träningen ta tid ifrån din sömn. Kroppen behöver återhämtning!
Just den meningen är lätt att lyssna på kl 4 på morgonen. Och det ligger nog mycket i det. Kanske är sömnen lite viktigare nu när det är så mörkt. Kanske trots allt är bäst med en tur på eftermiddagen eller kvällen, när allt kommer omkring.
måndag 5 januari 2015
Vilse i Bankerydsskogen
I dag kände jag egentligen inte alls för att springa. Samtidigt hade det kanske varit bra med en vilodag, blev ju rätt mycket löpning förra veckan. Men så är det en sånär dag då solen skiner. Temperaturen ligger runt 0 och det är ju mer eller mindre kriminellt att inte ge sig ut då! Efter en kort tur med dottern (hon verkar taggad!) runt dammen beslöt jag mig ändå för att ta en back-tur. Planen var att springa lugnt till Bankerydsleden, springa de två första jobbigare backarna, ner igen och upp igen och sen hem. men efter de båda backarna kände jag mig fortfarande inte riktigt i form, så jag beslöt mig för att njuta lite av löpningen uppe i skogen istället, nu när jag ändå sprungit upp dit. Följde en för mig ny stig en bit och tänkte att jag nog hittar tillbaka om jag bara försöker lägga på minnet hur jag sprang. Men på väg tillbaka upptäckte jag plötsligt att jag inte var där jag trodde. Hade gröna spåret (Habo) åt ena hållet (men kunde inte riktigt placera mig var på det gröna spåret jag var) och 3 andra valmöjligheter. Valde en stig som kändes ok, men jag kände inte alls igen mig. Till slut kom jag i alla fall till en höjd med lite bättre utsikt. Då såg jag att bankeryd ligger ju där nere, såg även vättern. Då kan det ju inte bli helt fel att springa åt det hållet, tänkte jag, och mycket riktigt, snart kom jag ut i Ebbarp och där har jag sprungit en hel del så därifrån hittade jag lätt hem. Dock gick min planerade väg ner mot Bankeryd bland annat genom en hage med taggtråd runt. Blev till att åla både in och ut ur hagen. Men sånt är ju faktiskt lite kul. Lite äkta trailkänsla!
Konstaterade också att det finns hur mycket fina stigar dum helst för uppe i skogen. Dessa stigar måste jag se till att utforska närmare, men kanske bäst att ta med maken. Han har betydligt bättre lokalsinne än mig!
lördag 3 januari 2015
Löparkrönika
Så här i början av januari är det ju vanligt med någon form av sammanfattning av året som gått.
I början av 2014 bestämde jag mig för att ta löpningen till nästa nivå. Lite diffust lovade jag att 2014 skulle bli året när jag började springa långt. Vad långt innebar visste jag nog inte riktigt. Men längre än milen i alla fall.
Med facit i hand kan man väl konstatera att det gick väldigt bra! Jag har flera gånger tagit distansrekord, mitt nuvarande rekord ligger på 40 km (eller 43 på samma dag). Det är jag väldigt nöjd med. För egentligen var nog målet att kunna springa en halvmara utan att stanna och utan att vara helt död efteråt.
Under året har jag märkt att man snabbt blir bättre på löpning. Det är bara att springa på och sakta öka distansen så vänjer sig kroppen. Numera kan jag springa två mil innan frukost och känna mig helt ok. Jag kan tydligen också med pauser springa 4 mil utan att må det minsta dåligt efteråt. Det är verkligen ett framsteg.
Under detta året har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag har lärt mig att jag inte har särskilt lätt för att pressa mig. Jag kan nöta på i lugnt tempo men att pressa farten går bara inte! Det tar stopp direkt. Där är verkligen ett område med utrymme för förbättring. Jag har också lärt mig att jag kan och orkar mycket mer än jag tror. Att en lång och jobbig backe inte är så jobbig som jag tror. Visst är det jobbigt att springa uppför, men jag återhämtar mig snabbt och orkar ändå springa långt, trots många backar.
Jag och Tomas har också börjat träna i Team nordic trail och det har verkligen varit en ordentlig motivationshöjare! Vi har lärt känna andra löpare och intervallträningen blir med tnt faktiskt av. Jag har tidigare främst tyckt om att springa ensam, men på senare tid har jag mer och mer börjat uppskatta att springa i grupp. Jag ogillar dock att jag alltid är långsammast men de jag springer med verkar inte bry sig, så det är nog bara jag som lider lite av det.
Så sammanfattningsvis har detta varit ett mycket utvecklande år när det gäller löpningen. Mitt nuvarande bekvämlighetstempo ligger nu på ca 6 min per km, jag har fått nya löparvänner och jag är i bättre form än någonsin.
Det bådar gott för 2015!
Häng med!
I början av 2014 bestämde jag mig för att ta löpningen till nästa nivå. Lite diffust lovade jag att 2014 skulle bli året när jag började springa långt. Vad långt innebar visste jag nog inte riktigt. Men längre än milen i alla fall.
Med facit i hand kan man väl konstatera att det gick väldigt bra! Jag har flera gånger tagit distansrekord, mitt nuvarande rekord ligger på 40 km (eller 43 på samma dag). Det är jag väldigt nöjd med. För egentligen var nog målet att kunna springa en halvmara utan att stanna och utan att vara helt död efteråt.
Under året har jag märkt att man snabbt blir bättre på löpning. Det är bara att springa på och sakta öka distansen så vänjer sig kroppen. Numera kan jag springa två mil innan frukost och känna mig helt ok. Jag kan tydligen också med pauser springa 4 mil utan att må det minsta dåligt efteråt. Det är verkligen ett framsteg.
Under detta året har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag har lärt mig att jag inte har särskilt lätt för att pressa mig. Jag kan nöta på i lugnt tempo men att pressa farten går bara inte! Det tar stopp direkt. Där är verkligen ett område med utrymme för förbättring. Jag har också lärt mig att jag kan och orkar mycket mer än jag tror. Att en lång och jobbig backe inte är så jobbig som jag tror. Visst är det jobbigt att springa uppför, men jag återhämtar mig snabbt och orkar ändå springa långt, trots många backar.
Jag och Tomas har också börjat träna i Team nordic trail och det har verkligen varit en ordentlig motivationshöjare! Vi har lärt känna andra löpare och intervallträningen blir med tnt faktiskt av. Jag har tidigare främst tyckt om att springa ensam, men på senare tid har jag mer och mer börjat uppskatta att springa i grupp. Jag ogillar dock att jag alltid är långsammast men de jag springer med verkar inte bry sig, så det är nog bara jag som lider lite av det.
Så sammanfattningsvis har detta varit ett mycket utvecklande år när det gäller löpningen. Mitt nuvarande bekvämlighetstempo ligger nu på ca 6 min per km, jag har fått nya löparvänner och jag är i bättre form än någonsin.
Det bådar gott för 2015!
Häng med!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)