fredag 29 augusti 2014

Att reka är att tagga!


I går kom vi upp till Sälen för att på lördag springa en halvmara i fjälltrail. Jag har varit ganska nervös för detta.  Någon sa att jag behöver ju inte vara nervös,  eftersom jag inte slarvat med träningen. Men det är ju precis just därför som jag blir nervös!
Jag har tränat och planerat och just därför blir det viktigare att loppet går bra!

En annan orsak till att jag varit nervös är att jag aldrig sprungit i fjällen innan.  Dessutom är ju banan helt ny för mig och en viktig mental grej för mig när jag springer långt är att jag kan dela upp banan i mindre delar och medan jag springer förbereda mig för det som ligger framför.

Men, den observante ser att jag skrev varit nervös.  Nu är jag inte det längre.  Bara sådär lite tävlingspirrig. Orsaken är att vi idag har rekat större delen av banan.  Vi har gått känns ca 12 km av banan och åkt bil längs en annan del.  Under promenaden (eller vandringen rättare sagt) provsprang jag också i terrängen.

Detta gjorde mig mycket mer taggad än jag vågat föreställa mig!  Nu kan jag knappt vänta tills jag får testa hela banan "på riktigt".

Men en sak är säker: det är ganska backigt,  rejält blött på sina ställen och mycket stenigt. Terrängen känns roligt utmanande!



Hur det går?  Det får ni veta imorgon!

måndag 25 augusti 2014

Milstolpe!

Igår var planen att springa ca 10 km trail. Fick tipset att trappa ner distansen lite inför halvmaran på lördag för att riktigt kunna ge järnet i loppet! Så, istället för att som först var tänkt springa 20 km blev det alltså 10 km. Och med den turen nådde jag faktiskt en riktig milstolpe! När jag reggade turen på jogg.se ser jag att jag passerat 1000 km i år! Jag har alltså sprungit lite drygt 100 mil i år! Not bad!

Vore ju coolt att komma upp i 200 mil innan året är slut, men det kanske inte är rimligt. Att springa lika långt på 4 månader som jag hittills gjort på 8 månader. Det skulle ju innebära en fördubbling av distansen... Men det är inte utan att jag är frestad att prova! I vilket fall är mitt nästa mål (efter sälen-loppet) att börja öka på distansen så att jag såsmåningom kommer upp i en maraton.

Problemet är bara att jag skulle behöva ett par nya skor i så fall. Igen. Mina asics, som jag har när jag springer på asfalt, är riktigt slitna nu. Nästan hål i hälkappan och dämpningen är minst sagt stum.




fredag 22 augusti 2014

Det drar i hop sig!

Nu börjar det verkligen närma sig! Dagen D, när jag ska springa mitt livs första trail-lopp!

Jag må vara uppväxt i Höga kusten och således infödd norrlänning. Men ändå har jag aldrig sprungit i fjällen! När jag var barn/ungdom hatade jag att springa. Minns att jag på terränglöpningen i skolan tyckte jag att jag varit duktig när jag tog mig runt en flack bana på 2,5 km. På 18 minuter! Minns att killen i klassen som var snabbast sprang på 9 minuter. Då kunde jag inte för mitt liv begripa hur det ens var möjligt att ta sig runt så snabbt.

Numera har jag en lite annan syn på detta med löpning. När jag började springa utan att fokusera på fart eller distans. Bara sprang så långt det kändes ok. Då kom löparglädjen. Sakta men säkert har jag sedan genom åren blivit en löpare. I ungefär 9 år har jag sprungit mer eller mindre regelbundet. Mer i perioder, mycket mindre i andra perioder. För bara ett år sedan hade jag nog inte velat kalla mig själv för löpare. Då sprang jag visserligen regelbundet, men jag hade inget egentligt mål med själva löpningen. Det var mer ett sätt att hålla formen.

Den förlösande förändringen kom när jag gick från att vara "motionslöpare" till att bli, en i mina egna ögon, mer "riktig" löpare genom att sätta just ett mål med löpningen. Det var vid nyår. Då bestämde jag mig för att 2014 ska bli året då jag börjar springa långt. Jag hade väl egentligen inget riktigt konkret mål med exakt vad "långt" skulle innebära, men längre än milen i alla fall.

Sen har det rullat på. Ju mer jag sprungit desto mer har springsuget ökat. Det är otroligt inspirerande att känna att jag KAN springa 3 mil utan att stanna! För ett år sedan var det totalt omöjligt.

Jag har inte följt något "träningsprogram" eller någon särskild filosofi. Jag har bara bestämt mig för att springa minst ett långpass i veckan och ett par turer till utöver det. När jag gick med i Team nordic Trail fick jag in lite mer intervaller i min träning och det tillsammans med att jag springer mer och mer i skogen har gjort mig snabbare. I måndags sprang jag hem från jobbet och lyckades hålla en genomsnittsfart på 5.57 i 16 km! Det är faktiskt inte alls längesedan jag var salig över att ha klarat milen i den farten.

Allt detta har jag alltså uppnått genom att springa i mestadels behagligt löptempo. Jag är inte mycket för att springa tills jag spyr. Jag motiverar nästan alltid mig själv med att tänka; vi tar det lilla lugna. Hur fort jag kommer fram är inte det minsta viktigt. Spring så det känns härligt! Men sen är jag likväl snabb att kolla tiden när jag kommer hem. För även om farten inte är det viktigaste, så är det kul att se att man faktiskt utvecklas.

Så, vill man blir snabb fort är det säkert bra att träna med tempopass och intervaller. Men har man inte så bråttom med att bli snabbare, då räcker det med att springa. Men springa mycket. Allt du gör ofta blir du ju bättre på!



Som ni ser ligger jag nästan i täten (vid start i alla fall! ;-)). Bilden är tagen på senaste Team nordic Trail träningen. Då körde vi backintervaller. Jag som alltid hatat just intervaller tyckte faktiskt att onsdagens träning var riktigt rolig! Jag gav järnet och märkte att jag faktiskt orkade mer än jag först trodde. Att träna i grupp ger otroligt mycket energi.

Nästa vecka blir det träning i obanad terräng. Det borde vara en bra uppladdning inför Sälen nästa lördag.

lördag 16 augusti 2014

Att ha ett mål

Den senaste tidens löpning har känts lite upp och ner. Många gånger har det känts motigt att ge sig ut. Känts segt rent allmänt när jag sprungit. Under rundorna har det ofta känts som om jag springer jätte sakta, men väl hemma inser jag att jag faktiskt har sprungit lika fort, eller fortare än tidigare varv på samma runda (jag springer många olika rundor så det kan ta en tid innan jag springer samma igen).

Sådana perioder är inte så bra för motivationen! Jag som analyserar sönder allt har ju såklart funderat på vad det kan bero på. Äter jag fel? Har jag tränat för hårt för länge? Utmanar jag mig själv för lite? Och så spinner tankarna på.

Men nu kände jag plötsligt den där inspirationen igen. Bara sådär, helt plötsligt. Det var när jag och Tomas satt och pratade om axa fjällmaraton. Jag går och funderar på om det verkligen är möjligt för mig att springa det loppet (43 km i mycket kuperad tuff terräng). Men medan vi pratade började vi prata träningsupplägg. Att först kanske öka på distanserna på asfalt och sedan öka distanserna i trail. DÅ blev jag plötsligt inspirerad!

Började kolla skor och prylar på nätet (jag skulle behöva ett par mer dämpade skor för långa turer på asfalt, en ryggsäck att ha när jag springer till eller från jobbet och ett bättre vätskebälte än det vi har). ja ni hör ju, det där att allt man behöver för löpning är ett par bra skor är ju bara skitsnack! För egentligen räcker inte den listan. Jag skulle behöva en ny löparjacka och en långärmad funktionströja också.

Men hur det än är så kom ju inspirationen tillbaka! För att stanna hoppas jag! Det är ju slutuppladdning för Sälen halvmaraton nu! Om två veckor går det av stapeln och vill verkligen vara laddad inför det! Blir nästan sugen på att ta en springtur till idag (trots att jag redan sprungit 15 km trail i ösregn). Men det ska jag såklart inte. Nån måtta får det vara. Men känslan. KÄNSLAN att VILJA springa långt. DEN har jag saknat! Välkommen tillbaka!

Så, att ha ett tydligt och utmanande mål med träningen kanske är precis vad jag behöver just nu?

lördag 9 augusti 2014

Vilken dag!

Idag har varit en väldigt bra dag!  Ni vet,  en sådan som man säkert kommer minnas många år framöver!  Vi började dagen med pannkakor till frukost,  som sig bör en lördagsfrukost när hela familjen äntligen är samlad igen efter att barnen varit på läger.  Efter det drog vi till djäknesundet vid norra Vättern. Ett otroligt vackert ställe med fantastiska "hopp-klippor". Där hängde vi i några timmar och maken hade fixat matsäck också minsann!

Efter att ha suttit och päst i solen hela dagen var jag sedan mycket springsugen. Konstigt det där, senast jag sprang var i onsdags så det var ju bara två dagar sedan,  men ändå kändes det jätte längesedan!

Det blev en lång trail-tur!  Följde Bankerydsleden upp till gröna spåret (Habo gränsen stugan).Sprang sedan hela gröna spåret tills jag kom tillbaka till samma ställe och följde bankerydsleden tillbaka hem igen.  24 km trail!

Är verkligen nöjd med den turen,  det kändes bra mest hela vägen trots ett ordentligt skyfall. Jag var så blöt att det plaskade om fötterna för varje steg!

Hade bitvis lite ont i höger knä och efter 22 km fick jag samma hållliknande smärta i magen som jag fick vid förra långturen. Vet inte vad det kan vara?  Kämpade mig fram de sista km tills jag kom fram till Bankeryds kyrka där leden börjar.  När jag kom ut ur skogen mötte mig en härlig syn: Kyrkan stod klädd i kvällssolen och över stod en hel regnbåge. Så vackert!  Synd att jag inte hade telefonen med.  För det hade blivit en bra bild!  Fylldes i alla fall av tacksamhet till Gud. För mig är regnbågen ett löfte från Gud att han aldrig överhet sina barn.

Sista km hem från kyrkan gick jag.  Glad, men något sliten.

När jag kom hem hade familjen fixat filmmys. Så härligt att efter en varm dusch krypa upp i soffan med hela familjen runt sig.

En helt perfekt dag!

Imorgon blir en vilodag!

lördag 2 augusti 2014

Back on track!

Misstänker att min trötthet och allmänna olust inför löpningen berodde på nåt så dumt som allergi! När jag för några år sedan pricktestade mig för pollenallergi så fick jag positivt för gråbo. Tänkte inte så mycket mer på det då eftersom jag inte brukar ha några problem i augusti/slutet av juli. Men i år slog mig tanken! Jag var ju tjock i bihålorna, trött och hade ont i huvudet. Lätt rinnande näsa. Testade i dag att ladda med både antihistamin och bricanyl innan dagens långtur. Och döm om min förvåning! En HELT annan känsla! Inte trött, trots att det var varmt och soligt kändes turen ändå helt ok.

Joggade 16 km asfalt i makligt, bekvämt tempo. Höll nästan hela vägen. hade med mitt vätskebälte och det var tur, för även om känslan  dag var en helt annan så behöver man fylla på med vätska! Efter drygt 15 km knep dock magen i hop sig. Fick pausa och försöka andas bort smärta i i höger sida. Joggade trots smärtan sedan upp till 16 km, men det var faktiskt lite kämpigt. Smärtan försvann tack och lov direkt när jag lugnande ner mig. Förmodligen någon form av håll.

När jag nu sprungit i värme några gånger har jag lärt mig en sak. Fyll på med både vätska och elektrolyter efteråt! I dag drack jag en liter vatten med en tablett zero sports drink i efteråt. Det rättar till vätskebalansen jättefort. Pigg och fräsch i kroppen igen nästan direkt. Tabletten innehåller bara elektrolyter, smakämnen och lite sötningsmedel. Inget socker alltså.

Men denna tur till trots, visst börjar man se fram emot lite svalare löpturer i höst? Även om värmen gärna får fortsätta några veckor till.

fredag 1 augusti 2014

Formtopp och formsvacka...?

Som ni kanske märkt har den senaste tidens löpning känts lite motig. Kanske beror det på värmen eller så är det helt enkelt en helt vanlig gammal hederlig formsvacka.

Fast, formsvacka vet jag inte, egentligen. Söndag till måndag var jag i Göteborg med dottern, vi gick på stan och var på Liseberg. När jag kom hem på måndagskvällen stack jag ut på en tur. Egentligen kände jag väl inte för det direkt men jag gav mig ut ändå. Tänkte liksom inte efter utan sa till mig själv, som jag så ofta gör: Just do it!

Det resulterade i ett nytt rekord på milen. Nu tog jag i och för sig en milrunda som är ganska flack, bara ett par mindre backar. Men ändå! 57:32 på milen är nu mitt nya rekord. Snitttiden på turen var 5:45 minuter per kilometer. En helt ok tid!

I onsdags var det då dags igen för en lite springtur. Jag och Tomas ställde klockan på tidigt och åkte till Mullsjö och sprang Stråkenleden. Det är en mycket fin tur med varierande terräng. Men ändå. Hade svårt att njuta av turen. Joggade på, försökte att inte bry mig om hur fort jag sprang. Målet med trail-turer är ju inte att det ska gå fort, det är ju att man ska njuta av turen och och naturen. Vilket denna gång resulterade i säsongens sämste snittid. Resten av dagen var jag riktigt seg och trött. Inte sådär energipåfylld som man brukar vara efter en morgontur.

Suget att springa har efter det inte alls gjort sig påmint. Jag försöker tänka att man ju inte kan vara på topp jämt. Jag har pressat kroppen ganska mycket hårdare under flera månader än vad jag tidigare gjort. Så, då är det kanske inte å konstigt att man kommer in i en period när det känns lite motigare. Kroppens sätt att säga att den vill dra ner lite och liksom vila sig i form igen.

Eller är det kanske den berömda väggen? Den vi alla kommer till förr eller senare. Den sega perioden innan nästa genombrott kommer! Och i så fall, är det nog ganska dumt att ligga på latsidan. Då borde jag ju ge mig ut och köra av bara sjutton!

Hur som helst. Idag planerar jag inte att springa, Tomas stack iväg för att springa Bankerydsleden efter frukost. Jag brukar bli sugen på att springa också när han ger sig iväg, men idag kände jag bara: Spring du! Men jag VILL INTE SPRINGA!

Detta ledde så klart till dessa funderingar som ledde till detta inlägg.

Det är lite kvar av denna vecka. Planerar att ta minst en tur till innan veckan är över i alla fall. Men för att återfå lusten att springa så blir det nog en av mina längre asfaltrundor, där jag bara kan ösa på och inte behöver tänka. Har ju utmanat mig själv med endel trail det senaste och lite asfaltlöpning som omväxling kanske piggar upp...

Och om det inte fungerar finns det hopp ändå. Det är ju nämligen Augusti nu, vilket betyder att sommaruppehållet från Team Nordic Trail är över! På onsdag kör vi igen. Som jag längtat! Då, om någon gång, borde väl springglädjen komma åter!

Och, för att summera min Juli-månad:

Distans: 176 kilometer
Medellängd på turerna: 11,7 km.
Antal pass: 15

Kan bara konstatera att jag egentligen inte legat på latsidan. Trots sommar och semester med familjen har jag sprungit nästan lika mycket som förra monaden ( då slutade distansen på 181 km).

Känner mig nöjd med detta och siktar mot nya höjder och formtoppar. Augusti har ju flera roligheter inplanerade: Bland annat Sälen Halvmaraton!