orolig

Börjar bli lite orolig för loppet på lördag. Vänster benet/knät och vaden känns lite konstig. Dessutom har jag ont i vristen i dag var svullen däröver igår. Så fruktansvärt frustrerande!  Jag vill springa som vinden, bli lerig, skitig och svettig. Känna glädjen i att benen bär och jag avverkar km efter km.

Denna vecka kör jag aktiv vila i form av styrketräning och crosstrainer.

Men löpning är ju SÅ mycket roligare!

Sådär.  Slutgnällt för denna gång.!

Inspiration!

Sitter och läser om halvmaran som gick i Stockholm i helgen.  Inte utan att jag hade velat vara med!  Vädret och stämningen verkar ju ha varit på topp!  Men å andra sidan har jag mitt roliga framför.  Nämligen halvmaran i Jönköping på lördag!

Jag har ju tidigare skrivit om min Vad/knä
 Jag har kommit fram till att det förmodligen rör sig om en inflammation i inne Vadmuskeln.  Smärtan kommer efter träning (vilket är typiskt vid inflammationer) och på beskrivningar av inflammationer där så stämmer det bra.  Typiskt också!  Jag kan inte direkt säga att det är bra,  det blev snarare sämre i vaden än tidigare efter gårdagens löpning.  Mycket irriterande!  Med jag hoppas ändå på att kunna springa på
Lördag. Behandlar med ipren och voltarengel  Nu sjutton ska det bli bra!

Dessutom är det vila från löpning som gäller fram till lördag.  I stället planerar jag att köra lite styrka.  Träna upp bål och bäcken.

Hur det går när nu visa sig!
Fortsättning följer....

Landsjön runt

Igår gick då årets första lopp för min del av stapeln. Landsjön runt.

Har aldrig sprungit där tidigare och jag måste säga att omgivningen var riktigt vacker. Grönskande träd, strålande sol och skimrande blå sjö. Innan var både formen och humöret på topp. Äntligen springdags! Men som så ofta annars är det ju alltid lite pirrigt innan ett lopp. Tänk om jag inte orkar? Tänk om jag kommer sist!?

Löjliga funderingar egentligen, det vet jag ju. Med all den träning jag har bakom mig vore det märkligt om jag inte höll hela vägen och ännu märkligare om jag kom sist. Jag inbillar mig inte att jag är snabb, men det är ju ett lopp för motionärer och många tar det nog väldigt lugnt på ett sånt här lopp.
Jag missade nästan starten, stod och fipplade med telefonen och plötsligt springer alla omkring mog. Bäst att haka på!

Tyckte själv att jag tog det ganska lugnt i början. Blev omsprungen av så många att jag blev lite rädd att jag verkligen VAR sist! Men med ett snabbt ögonkast över axeln insåg jag att det var många bakom. Tänkte också att det är många som springer om mig som inte direkt ser ut att vara i så bra form, några av dem gör säkert misstaget att gå ut för hårt i början och sedan inte orka hela vägen. Så jag höll mitt tempo. Tuffade på kilometer efter kilometer. Endomondoappen talade om för mig ungefär hur fort jag sprang vid varje km och det var faktiskt lite inspirerande. Jag sprang lite fortare än jag brukar på längre turer hela tiden. Började tönka att jag nog kommer få en ok tid trots allt!

Första delen av loppet var det några backar. Där hade jag igen att jag bor i backarnas Mecka Bankeryd. Kändes riktigt bra att dra om några som sprungit om mig tidigare, och det i uppförbackarna!

Mitt i en backe ropar plötsligt någon "Heja Elisabeth" och glatt överraskad ser jag mig omkring och ser en fd kollega åka förbi i en bil. Eftersom jag inte är riktigt på hemmaplan hade jag inte trott att någon skulle skrika mitt namn, så det gav definitivt lite extra energi uppför backen!

Dock började det bli en aning kämpigt efter ca 5 km. Mina fötter började göra ont. Skorna kändes plötsligt för små! Men jag är en envis tjej och det ska mer till än skoskav för att jag ska bryta. Så jag joggade vidare. Första och enda vätskestationen kom vid ca 8km. Där serverades det varmt vatten, vilket varken gjorde till eller från i den hetta som rådde. Jag tog ett par klunkar och sprang vidare. Glad över att jag laddat upp ordentligt med vatten innan loppet.

Sista kilometrarna gjorde fötterna riktigt ont, det sinkade mig en aning. Men jag är ändå riktigt nöjd med det här loppet. Jag höll ett högre tempo än jag brukar, jag hade krafter kvar att ge det där lilla extra (om det inte varit för smärtan i fötterna) och detta trots att det var drygt 20 grader varmt och inte ett moln på himlen.

Sista biten sprang jag och bad en stilla bön om regn på lördag, när nästa lopp går av stapeln.

Loppet som helhet var ritkigt trevligt! Helt ok arrangemang runt om kring och publikstödet var fantastiskt! Längs hela sträckan satt och stod folk och hejade och gav "high five". Sånt ger verkligen en härlig känsla! Det enda jag skulle önska att man tänke på till ett annat år är att man kunde bjuda alla löpare på åtminstone en banan eller så vid målgång. Igår erbjöds enbart vatten och saft. Men vid mål var i alla fall vattnet kallt! Alltid något!

Min sluttid blev 1 h 14 min och 16 sekunder. Får som sagt vara nöjd då jag hoppades innan på att komma runt på ca 1 timme och 15 minuter. En rimlig önskan, visade det sig. Däremot kom jag sist i mitt team: Ankorna. Men det var med liten marginal till maken (1 ynka minut!)

och sonen som är en hårt idrottande fotbollsspelare spelade såklart i en helt annan liga.

Detta lopp lär jag definitivt springa igen! Rekommenderas varmt (och svettigt)!

Laddar!

Imorgon går årets första lopp för min del och jag är taggad! Inte för att jag inbillar mig att tiden kommer att bli super eller så. Utan för att vädret verkar bli strålande och med mig på banan kommer jag att ha både make och äldste sonen. Ser fram emot en härlig dag i solen och löparspåret. Planerar också att inte ramla, utan istället glida fram snyggt och smärtfritt.

Morgondagens outfit är planerad som ovan, vilket faktiskt gör mig lite extra glad. Tänk att det kommer vara så varmt att jag kan springa i linne och kjol!
Kjolen är förövrigt ett fynd från intersport, endast 299 kr kostade den och jag hittade den av en ren tillfällighet.  Klänningen jag skrev om för ett tag sedan kom på posten som det var tänkt,  men var tyvärr väldigt märklig i passformen (ser ut som du tagit på dig en av Englas balettklänningar! Var makens omdöme). Så den åkte tillbaka med vändande post.

Såg också att H&M har utökat sportklädessortimentet. De har en blå "tennisklänning" som jag beställt.  Återstår att se hur den passar,  men funkar den är den ett fynd!  249 kr!

Nåja,  håll tummarna för mig imorgon.  Jag lär inte slå vare sig sonen eller maken, men va sjutton; jag springer ju ändå bara för medaljen!

Men håll dig på bena männska!

Idag blev det som planerat en lite kortare tur i terräng.  Inte Hallby, det blev axamo istället. Flack bana men med lite lagom terräng. Tomas övertalade mig att ta ett säkert kort istället för hallby som ju kan ta knäcken på en alldeles. Landsjön runt är ju på söndag och c det skulle vara minst sagt retligt om man gick och skadade sig såhär ett par dagar innan.  Men säkert och säkert.... Jag vet inte jag.  För (min vana trogen tydligen) stöp jag ju i backen efter nån kilometer. Dessa eländiga små rötter!  Utan publik Tack och lov,  men ändå. Så snopet att plötsligt ligga med näsan i backen!  Kände att det sved till på höger smalben (vårens första tur i trekvartstajts!) Men valde att varken titta eller känna efter.  Så jag var snabbt på fötter igen och sprang vidare.

Benen kändes lätta och pigga,  men jag bestämde mig innan för att köra ett tempopass (vilket innebär att man pressar sig utanför bekvämlighetszonen hela turen) så jag fick upp flåset ganska ordentligt ändå.

Ska nog byta ut ett av mina milpass i veckan till ett tempopass hedan efter.  Det borde väl göra att jag vässar formen lite extra!

Men nu blir det två dagars vila från löpning innan loppet på söndag!

Trött på vila

Nu har jag varit förnuftig så det räcker.  Imorgon är det jag som tar en springtur.  Inte riktigt bestämt mig för var,  men just nu lutar det åt 6 km spåret i Hallby. Var flera år sedan jag sprang där,  så det känns inspirerande!  Får väl ösa på så gott det går,  men nu har jag inte haft ont alls i knät på två dagar så det ska nog funka.

Idag körde jag ännu ett pass på crosstrainern,  lite ok då jag drog ut den på altanen och körde i solen. Men absolut inte som att springa i solen!

Så,  kortare springtur i morgon,  sen laddar jag för landsjön runt på söndag!

Häpp!

Aktiv vila

Blir väldigt frustrerad av att inte kunna springa!  Plötsligt ser jag springande människor överallt!  Och varje gång sticker det till av avund i magtrakten. Att solen och våren visar sin bästa sida gör faktiskt inte saken bättre heller.

Vad ska man då göra med all frustration och energi när kroppen behagar krångla? För vila behöver ju faktiskt inte betyda vila som i att ligga på sofflocket! Så,  när vi kommer hem (i skrivande stund sitter jag i bilen på väg hem) tänker jag köra crosstrainer ungefär samma tid som jag annars skulle ha sprungit.  Då kanske jag till och med förbättrar formen medan jag vilar!

Tror det är det som kallas för aktiv vila.

Vår och solsken

Idag skiner solen och det är påskafton. Jag hade mer än gärna börjat dagen med en springtur. Tänk: ut genom dörren,  känna dem friska luften i lungorna och känna värmen från solen i ansiktet.  Känna hur benen bär,  pigga och starka.

Men jag tog inte med några löparkläder eller skor.  Vi är nämligen i Uppsala och firar påsk. Anledningen till att jag lämnade grejerna hemma är att jag ju lovat mig själv att vila från löpning några dagar. På grund av smärtan i vänster ben.

Smärtan känns bättre idag och det är nog smartast att faktiskt vila några dagar till. ..

Hoppas ni alla har en fin påsk!

Öxnehaga

Idag var ju planen att springa 10 km i spåret vid Öxnehaga gården. Jag är som ni vet inte den som avblåser ett planerat löppass i onödan. Så jag ställde väckaren på 05:30 och packade väskan igår kväll.

När jag kom till Öxnehaga lyste solen och jag var alldeles ensam vid spåret.  Tryckte i gång endomondo och gav mig av.  Omgivningen var fanatisk och spåret inte alls så backigt som jag väntat mig. Därmed inte sagt att det inte var backigt men jag har väntat mig något i hästväg!

Den vackra omgivningen till trots infann sig dock inte det rätta flowet. Det var faktiskt riktigt kämpigt hela turen.  Benen kändes stela och tunga,  andningen var inte heller på topp. Men jag tog mig runt.  Kändes ganska bra efteråt med jag var helt slut i kroppen.  Är fortfarande trött så jag tror kanske att jag sprungit lite väl mycket det senaste.
Mitt vänstra knä/ben gör ordentligt ont också så nu får det nog bli några dagars vila. Vilket ju egentligen passar ganska bra eftersom det ju är påsk!

Trots detta rekommenderar jag starkt Öxnehagas natur reservat både för löpning och promenader.  Vacker gammal skog och vidunderlig utsikt över Vättern.

Whats not to like liksom!

Fråga hur det gick!

Denna vecka är lite annorlunda mot vanliga veckor. Det är ju som bekant påskveckan och då är barnen lediga och inget riktigt sig likt. Så lite svårt att få tid till löpningen.  Men,  jag är en planerare av rang så jag finner på råd.

För att få till en tur till innan jag åker mot Uppsala på fredag funderade jag först på att springa hem från jobbet i morgon, eller kanske till och med till jobbet? Men jag kom snabbt på bättre tankar.  Jag SKA ju vara rädd om mitt vänstra knä så 16 km asfalt går bort. Men sen kom jag plötsligt på att det ju finns ett terrängspår nära mitt jobb! Där lär finnas ett av Jönköpings finaste milspår så det kan ju vara värt att testa.  Det lär även vara ordentligt backigt så det blir nog en utmaning.

Så,  idag har jag rekat duschmöjligheterna på jobbet och planerar att ta bilen dit i morgon och springa 10 km spåret före jobbet. Eftersom jag tar bilen kan jag ju ta med mig frukost och ombyte också.

Fråga mig hur det gick sen!  Så jag inte vågar banga!

När själen är villig men kroppen svag

Efter min "trail-tur" i söndags blev jag väldigt taggad att springa mera i skogen. Krukset är ju bara det att jag inte bor mitt i vildmarken. Själva idén med trail running är ju att springa i naturen där det inte är allt för tillrätta lagt och man möts av naturliga hinder längs vägen.  Vilket både ger tuff träning samtidigt som det är skonsamt för kroppen.

Jag funderade faktiskt på fullt allvar på om jag inte skulle ta bilen till Hallbystugan tidigt i morse för att ta en ordentlig trailtur innan jobbet.  Men jag kom till mina sinnen. Det skulle såklart ta alldeles för lång tid! Så,  jag tänkte om och tog min "vanliga" milrunda i morse istället.  Inte så där jätte bra visade det sig.

Sedan min 21 km tur i tisdags har jag haft nån mystisk känning i vänster knä/ben. Smärtan är diffus och lite svår att lokalisera. Då det inte gjort sådär förfärligt ont har jag ignorerat den och kört på ändå. Idag blev det dock tydligt det så många löpare säger: asfaltlöpning är inte särskilt skonsamt mot leder och knän.  Jag kände av smärtan mycket mera i dag,  när jag sprang på asfalt, än i söndags när jag sprang i skogen.

Det rör sig säkert bara om en helt vanlig överansträngning. Men jag vill ju inte bli hindrad i min träning!  Inte nu när jag är så på g! Så det blir nog till att tänka till lite här. Två av årets inbokade lopp står för dörren (landsjön runt den 27 april och halvmara i Jönköping den 3 maj) så en värre skada nu skulle definitivt komma olägligt.

Kanske svaret ändå är att dra ner lite på distansen och försöka köra trail/skogsstigar så mycket som möjligt.

Skogar finns det ju i och för sig gott om här. Ska bara lära mig hitta där också.

Dags att börja studera kartor!

Måste man tänka också?

I går gav jag mig ut på en tur i Habo (gränsen stugan) för att testa milen där (igen). Sist gick det ju inte så bra när jag sprang den tillsammans med Tomas och tog den långa turen (det blev 15 km).

Jag hade inga förväntningar på att det skulle kännas bra. Målet var bara att klara milen hyfsat och helst utan att behöva gå.

När jag kom till mördarbacken numero uno tänkte jag först att jag klarar den nog utan att gå, ta det bara lugnt. Men så såg jag att det var en äldre man på väg upp för backen. Sådant tar konstigt nog en massa energi från mig. Förstår själv inte varför. Men jag joggade på i alla fall. Kom förbi den brantaste delen av backen men sen var det stopp. Benen brände och jag gick en bit. Började sedan springa strax innan jag kom om mannen som nu kommit upp för hela backen.

Kände mig lite halvt missnöjd men fortsatte färden uppåt. För efter mördarbacken är det lite flackt, lite nerför för att sedan fortsätta uppför igen. När jag kommit upp för den värsta stigningen på hela turen (oavsett om man tar milen eller 15 km-spåret) kände jag att jag hade energi kvar. Gott och väl. Började tänka att känns det så här bra fortfarande när jag måste välja om jag ska ta milen eller 15 km, då tar jag den längre turen.

Jag pinnade på. Benen gick nästan av sig själva och jag bestämde mig för att ta den längre turen. Vädret var perfekt; 8 plusgrader och växlande molnighet. Lite regnstäck tror jag det kom också (för håret var blött när jag kom hem, men jag märkte inte att det regnade!).

Någonstans längs vägen, när det började slutta lätt utför sprang jag om ett par som var ute och gick. Kände mig stark och snabb och sprang förbi dem. Hann tänka att de tycker nog att jag är bra hurtig som springer så här långt, innan jag plötsligt låg med näsan i backen. Jag hade snubblat på en rot.
Slog i ena knät lite lätt, men var snabbt uppe på fötter igen.  Kanske blev jag lite övermodig där ett tag.  Och liksom behövde komma ner på jorden igen.  Men var det tvunget att ske inför publik!?

Turen fortsatte i ganska lugnt tempo. Skönt! Fascinerad över att det gick så mycket bättre än förra gången ökade jag nog farten lite igen. Och slutade tänka på var jag satte fötterna. För plötsligt låg jag med näsan i backen. Igen!  Smått förnärmad reste jag mig snabbt igen och joggade vidare. Denna gång Tack och lov utan publik!

Resten av turen höll jag mig på benen. Väl i mål kände jag mig riktigt nöjd över att ha klarat 15 km trail utan att krokna.

Det finns hopp om att jag ska klara halvmaran i Sälen. Måste bara komma i håg att tänka när jag springer också...

Backe upp och backe ner

Jag är inte gjord för att pressa mig. Jag kan bara inte pressa mig vidare när mjölksyran börjar plåga musklerna.

Hjärnan säger: SLUTA GENAST! STANNA! Du orkar ändå inte hela vägen upp!
Så stannar jag. Pustar en stund, joggar sakta ner för backen och kutar upp igen. DVS några meter, sen skriker hjärnan på mig igen. Och som en lydig hund stannar jag, pustar och joggar sakta ner igen.

Jag pratar alltså om backträning. Jag blir lika irriterad på mig själv efter varje gång, för efter passet är jag sällan särskilt slut. Då känner jag att jag ju definitivt hade orkat pressa mig lite mer. Varje tempoökning.

Jag vill gärna tro att dessa backträningar ändå gör lite skillnad. För jag springer ju faktiskt uppför, fortare än jag brukar. Så någon slags nytta borde det väl göra? Men igår körde jag ett backpass med Tomas och idag har jag ingen extra träningsvärk. Jag hade hoppats att Tomas skulle pusha mig att pressa mig lite extra, men han var så fokuserad på sin egen träning att han inte märkte att jag stannade. Hade nog behövt ha honom bakom mig så att han kunde peppa lite.

Jag är nog inte gjord för den typen av träning. Jag tycker ju bäst om att springa i mitt bekväma tempo, bli bättre så till vida att jag orkar springa längre och längre. Det var ju faktiskt lite intressant att jag tidigare i veckan höll nästan samma tempo på sträckan på 21 km som jag vanligtvis håller på 10 km.

För hälsans skull borde väl den typen av träning egentligen vara nog? Fast det är klart. Genom intervaller och backträning ökar ju både muskelstyrkan och hjärtats kapacitet, och det i sin tur borde ju förbättra hälsan ytterligare.

Så, backpass är nog trots allt ett nödvändigt ont. Men vad kan jag göra för att vinna när hjärnan skriker stanna? Någon som har ett tips? För visst hjälper säkert även mina intervaller till att göra lite förbättringar i formen, men med tanke på att jag ogillar den typen av löpning så vill jag ju att det jag faktsiskt gör ska vara effektivt och ge resultat. Kanske måste jag helt enkelt bestämma mig innan. Bestämma mig för att kuta på tills jag stupar eller klockan piper att jag kutat den förbestämda tiden. Jag kan vara envis. Får försöka ta fram lite envishet i löpningen också-

En hel halvmara!

Igår stod det i planeringen att jag skulle springa 20 km hem från jobbet.
Jag är inte den som bangar min planering i första taget om jag inte är sjuk eller skadad. Så, efter jobbet stack jag iväg. Iförd tajts linne och löparjacka. Hade såklart min löparfrisyr fixad (flätor) och blev kallad för Pippi långstrump av en elev på vägen ut. Men det bjuder jag på. Pippi är en cool tjej, och det är jag med. Så det passar ju ganska bra!

I går hade jag inte kontrollmätt min tur innan jag sprang. Ibland gör jag det för att veta hur långt det kommer bli beroende på vilken väg jag väljer. Men i går körde jag på känn. Den extra svängen längs vägen (jag tog en omväg) gjorde att jag när jag kom hem hade sprungit hela 21.8km. Lite drygt 20 km alltså!

Turen kändes riktigt bra i både ben och psyke större delen av vägen. Fick lite ont i vänster vad efter några km, men jag tuffade på ändå och var väl inget som egentligen störde mig. Någonstans i mitten kändes dock benen väldigt stela. Det kändes inte alls som om jag sprang särskilt fort. Även om jag inte försökte springa fort heller. Jag öste på i en takt som kändes behaglig helt enkelt. När jag springer långpass så är syftet mest bara att klara distansen, om det går sakta så gör det mig inget.

Döm då om min förvåning när jag hemma upptäcker att jag inte bara sprungit min längsta tur någonsin, utan dessutom lyckats springa den lite snabbare än förra gången jag sprang 20 km. Inte mycket snabbare per km, men lite! Medeltempot hamnade på samma som min "Mil-takt" ofta ligger på, nämnligen 6.40 minuter per km.

Man får väl ändå säga att det går framåt med träningen. I dag är jag såklart lite småstel i benen och lite öm i vänster vad. Men det är verkligen ingenting jämfört med hur det förr kunde kännas efter bara en tur på 5 km!

På torsdag föreslog Tomas att vi tar en tur till habo och kör lite backträning i hop. Det kanske inte är en så dum ide. Jag fuskar mycket i backträningen , helt enkelt för att det är så tråkugt och jobbigt. Så lite push av mannen i mitt liv kanske är precis vad jag behöver!

Åh du ljuva morgonstund!

I helgen har det varit fullt upp med en massa roligheter.  Bland annat släktträff med en sida av släkten där jag inte träffat de flesta av dem förut. Faktiskt riktigt trevligt. Men det blev en sen kväll och jag tänkte prioritera sömnen och hoppades på att få sova länge.

Men tror ni min kropp fattade det?  Nej,  såklart inte!  Jag vaknade tidigt.  Kollade till slut klockan och då var hon 6:18. Suck. Försökte somna om i ca en timme efter det men det gick inte.  Så strax efter 7 klev jag upp. Tog mig en kopp svart kaffe och gav mig ut på en tur.

Det blev verkligen inte vilken tur som helst.  Utan kanske årets skönaste tur!  Luften var behagligt sval och benen kändes pigga och starka.  Kom på mig själv uppe på krönet av en av de längre backarna att jag inte ens reflekterat över att jag sprang brant uppför. Faktum är att jag sprang och funderade samtidigt över gårdagen och alla nya släktingar jag träffat så jag minns faktiskt inte att jag sprang vissa delar av sträckan.  Farten blev ett medel på 6:43, distansen ca 11 km.  Jag hade definitivt orkat springa längre,  men ibland är det väldigt skönt att bara springa i bekvämt tempo och låta tankarna löpa fritt.  Inför nästa springtur hoppas jag att detta positiva minne ger mig lite extra energi så att jag kan pressa mig lite extra.

Veckans springplan ser ut såhär:
Måndag: vila
Tisdag: hem från jobbet med omväg,  20 km.
Onsdag: vila.
Torsdag: backträning
Fredag: vila

Lördag eller söndag blir det en tur runt landsjöb inför landsjön runt den 27 april.

Bra plan!

Löparklänning

Har ibland sett att endel tjejer springer i kjol eller klänning.  Jag har alltid tyckt att det ser både coolt och snyggt ut. Säkert väldigt bekvämt också.  För nu snackar vi korta funktionsklänningar/kjolar med insydda tajts.

Jag har länge letat efter något i den stilen men inte hittat något.  Tills idag. Googlade runt och hittade inget som verkade passa eller var i rätt storlek. Tills nu. Surfade in på Zalando och skrev klänningar i sökrutan och valde sportavdelningen. Då fanns det plötsligt massor!

Så nu är en rosa sportklänning i funktionsmaterial till halva priset på väg hem till mig.
Och vem vet,  kanske blir det så roligt att springa i klänning att backar och intervaller plötsligt går som en dans!

Backträning, typ

Denna vecka är lite hektisk.  Jag får planera som ett riktigt kontrollfreak för att hinna med allt.  Jag har matvecka (Tomas och jag lagar mat varannan vecka), jag har börjat åka tåg till jobbet (vilket gör hem och ditresorna lite mindre flexibla) och jag har haft fler extra aktiviteter i veckan än normalt. Så,  för att få till löpningen har det alltså krävts planering.

Många frågar hur jag hinner löpträna så ofta,  med både familj och heltidsjobb. Faktum är att det skulle inte gå utan att planera in springturer i veckan. I alla fall en vecka som denna.

Idag var planen backträning alt intervaller.  Detta gissel som man måste genomlida då och då för att utvecklas. Tänkte först köra vanlig backträning men det kändes bara för tråkigt.  Så jag tänkte ta en tur i spåret istället.  Två varv och ge fullt ös i alla uppförsbackarna.  Banan är ca 3 km lång och väldigt backig.

Det funkade sådär.  Första varvet gav jag järnet i uppförsbackarna,  men flåsade antagligen så mycket att träden vek sig.  Andra varvet har jag hunnit tänka om.  Jag sprang bara lugnt andra varvet.

Det kändes efteråt som att jag hade kunnat ge mer,  men mitt i backen brann det i benen och jag tror inte jag har tillräckligt starkt psyke för att plåga mig själv för hårt.  Så jag får väl vara nöjd. Var i alla fall ordentligt svettig efter passet.

Idag krävdes det noggrann planering för att hinna med en löptur,  men jag tror man vinner i längden på att prioritera löpningen och faktiskt se till att det blir av när man har tänkt det.  Kanske är det nyckeln till framgång.

Dags för sammanfattning mars!

I början av varje månad ser jag tillbaka på månaden som gått. Då är det väldigt bra med en app som sparar alla data från tidigare turer.  Jag springer med endomondo och jag tycker den funkar bra.  Kul att kunna se var det gick fortast och att kunna se höjdskillnader samtidigt som hastigheten.  Då kan man lätt se att där det saktar in,  där är det oftast också en rejäl backe.

Just nu är det ganska inspirerande att följa utvecklingen.  Jag springer längre för varje månad. Dock inte fortare,  men det är en annan sak.

I mars sprang jag i snitt 2.62 mil i veckan. 118 km totalt.  Och då var jag dessutom förkyld en vecka!  Det är jag nöjd med.  Så här ser graferna för hur mycket jag sprungit månad för månad ut:

Springer lite mer nu än tidigare kan man lätt konstatera.

Idag blev det enligt planen en morgonmil. Gick sakta,  dels för att jag ville ha en bekväm tur utan kräkningar och dels för att det vart sjukt kallt!  -5 grader!  Var är våren? !

Var på det hela taget en skön tur.  Nu laddar jag för att få in lite backträning.... Tror jag behöver det för att utvecklas.

Kylan kan vara jobbig när man springer, men den gör Vättern extra vacker:

Bilden är tagen från tåget på väg till jobbet.