Nordanvind och solsken

Det är vackert vid Vättern. Vattnet är blått och klart.  Och kallt.  Väldigt kallt.  När det blåser nordanvind blir luften i Jönköping liksom knastrigt och krispigt kall. Man blir inte så sugen på att springa då.  På torsdag ska det blåsa. Från norr. Tror jag springer hem från jobbet en annan dag...

Pressa gränser

Idag hade jag beslutsångest angående att gå upp och ta en morgontur före frukost.  Å ena sidan ville jag,  å andra sidan kände jag inte alls för det. Blev lite rädd att jag liksom tvingar ut mig så att jag snart känner mig tvungen att springa. Då försvinner ju liksom glädjen med att springa!

Men till slut bestämde jag mig för att det bara var latmasken som talade och klev upp och gav mig av.  Som en liten kompromiss dock valde jag att inte springa milen. Tänkte ta en 5km istället och försöka springa fortare än vanligt. Pressade mig att springa lite fortare än jag tycker är bekvämt hela vägen.  Det c gick väl sådär får jag säga.  Kom 4.82 km, lite snabbare för varje km, den sista snabbast. Men. Turen tog tvärstopp vid nämda sträcka. Plötsligt vände det sig liksom i magen och jag fick stanna och kräkas!  Det har aldrig hänt innan.  Men jag tror att jag inte tagit ut mig särskilt mycket på mina löpturer heller.

Gick sedan den sista kilometern hem.  Vilket nog var ganska bra nedvarvning. Så hur gick det då?  Ganska ok faktiskt. Mina körs turer brukar gå i en fast på ca 6,10-6,20 fart. Idag blev medelfarten 5,42.

Ganska nöjd ändå.  Nu vill jag verkligen springa en lugn mil nån av dagarna som kommer. Men för att utvecklas måste jag kanske lägga till lite intervaller och backträning. Hur tråkigt det än är. Frågan är bara när man ska hinna med det?

Milstolpe!

Igår hade jag planerat att springa hem från jobbet. Eftersom det gått lite si sådär de senaste gångerna jag sprungit hem så tänkte jag förnya turen. Jag tog istället för "raka vägen" en liten omväg upp på berget med en fantastisk utsikt och åkrar som liksom böljar längs vägen. Den bilden höll mig igång hela backen upp. Väl uppe så var det ju faktiskt precis så härligt som jag föreställt mig,  så då gick ju några km av bara farten! Lite längre hem,  men mycket enklare rent psykiskt. När jag kom till Bankeryd så kände jag faktiskt att jag hade lite krafter kvar,  gps:en sa 16 km. Då tänkte jag,  bara 4 km till så har jag ju sprängt 2 mils gränsen!  Tänkt och gjort. Turen slutade på 20,2 km.  Och jag är sjukt nöjd!  2 mil utan att gå en enda gång!  Jag behövde inte ens stanna vid något övergångställe!

Nu blir det ett par dagars vila från löpning innan det är påt igen.  Turen igår fick mig verkligen att komma i håg varför jag v älskat löpningen så mycket!  Känslan att nå nya mål är helt enkelt värt alla långa pass där motivationen och orken ibland tryter.

Undrar just vad nästa milstolpe blir?  

Lite off topic

Detta är ju fram för allt en blogg om löpning, men någon gång ibland kommer det säkert hända att jag har behov av att skriva om något annat. Detta är ett sådant tillfälle.

Jag är kristen, frikyrklig om man så vill. Detta inlägg kommer att handla om min tro. Det har väl knappast undgått någon att en av de mer kända pastorerna i Sverige planerar att konvertera till katolicismen (Ulf Ekman).
Detta har såklart satt igång en väldig massa tankar hos mig. Och säkert många andra "frikyrliga". Det kom dock inte som någon chock för mig då jag har upplevt att han gått i den riktningen under flera år. Men däremot blev det mer konkret. Jag känner plötsligt ett behov av veta vad jag tror angående katolska kyrkan. Ärligt talat vet jag inte så mycket. Så jag har läst på. Inte på kritiska sidor, utan på olika katolska kyrkors hemsidor osv. Jag har även förmånen att arbeta på en skola där vi har människor från andra länder och i dag lunchade jag med en kollega som växte upp i katolska kyrkan. Vi hade en mycket intressant diskussion. Hon är numera också "frikyrklig", (inte på grund av vår diskussion dock!;-))

För det första vill jag berätta lite om vad jag tror på. Jag tror på en god Gud. Jag tror att Gud sände sin son till jorden för att dö för våra synder, för att Gud så väl vet att vi människor alltid kommer till korta. Men trots det älskar Gud oss och vill ha gemenskap med oss. Vi gör fel, begår misstag och kan aldrig någonsin förtjäna Guds nåd. Jag får vara Guds barn, av nåd. Inte för att jag är så bra, utan bara för att han älskar mig (och alla människor såklart). När jag sa mitt JA till Jesus, när jag tog emot hans  offer (han dog för MINA misstag och snedstegs skull!) då förlät Gud mig allt jag gjort fel. Då blev jag ett Guds barn. Trots att Gud så väl vet att jag kommer att göra fel igen och igen och igen. Men för att jag redan ÄR ett Guds barn så vill jag ju leva ett liv som gör Gud glad. Men min räddning ligger inte i det. Gud älskar mig inte mer för det. Nåden är oberoende av vad jag gör eller inte gör. Detta är viktigt för mig. En av de största misstag som människor gör är att vi tror att vi inte behöver Guds nåd, att vi kan leva så gott att Gud blir mer nöjd med oss. Hur många människor säger inte: "Jag kommer nog till himlen,. jag har ju gjort så mycket gott, jag har inte mördat någon, jag ger till de fattiga." Men det kommer inte an på det. Visst är det bra att göra gott! Jesus säger ju i bibeln:" det du gjort för en av mina minsta, det har du också gjort mot mig". Men frälsningen ligger inte i det. Den största "synden" är att inte erkänna sitt behov av Guds nåd! Sitt behov av igen och igen komma till Gud för förlåtelse, uppbyggelse och bli styrkt. Frälsningen ligger i att erkänna sig själv som en syndare i behov av Guds nåd. Det står ju att ALLA har syndat. Jag skulle kunna lägga ut en lång text om detta. Men väljer att sluta här.

De delar i katolska kyrkans tro som jag personligen har mycket svårt att förstå och acceptera är att det är skillnad på människor och människor. Man höjer upp vissa männsikor till att vara för mer än andra. Till exempelvis påven och alla helgon. Jag läste en beskrivning på vad som kännetecknar ett helgon och det är en människa som levt så gott att hon/han med säkerhet befinner sig i paradiset, utan att ha behövt sona sina synder i "skärselden". För frälst är du om du tar emot Jesus, men lever du inte tillräckligt gott, då mellanlandar du i skärselden för att sona dina synder, för i paradiset kan ingen synd eller orenhet finnas. (min uppfattning: Jesus tog min synd, han dog för att jag skulle slippa straffet för mina synder, det är ren och skär NÅD).

Min kollega berättade att i USA (ja, hon kommer inte från något uttalat katolskt land) hade man ibland hyllningar till Maria (Jesu mor). Där man bar stora bilder på henne och hyllade henne. En människa som är död sedan länge. Min kollega berättade också att personer i hennes närhet (i katolska kyrkan) levde väldigt mycket för att hålla upp en fasad och dölja sina fel och brister. De biktade sig (förvisso) och en människa kunde säga till dem att läs si och så många böner, så blir du förlåten. Men det var ofta en fasad. Hon berättade att en person i kyrkan hade uppfattningen att hon levde så gott, att hon säkert kommer till himlen. På grund av sina goda gärningars skull.

Detta som jag nämnt ovan är det jag har MEST svårt att hålla med om. Ingen människa är förmer än någon annan. Vi är alla lika inför Gud. Han älskar alla människor precis lika mycket, även om inte alla tar emot honom. Vi får förlåtelse av Gud genom bekännelse (kan förståss vara till en människa men fram för allt bekänna inför Gud) och ånger.

Jag skulle kunna gå in på fler saker jag inte förstår eller håller med om, men jag låter det stanna vid detta. För den här gången. Men det som gjorde mig beklämd var något hon sa i slutet av vår diskussion: När man läser trosbekännelsen och går undervisningen i katolska kyrkan, då märks kanske inte så mycket av helgondyrkan osv, men det visar sig när man lever i det.

Bilden min vän gav mig var ganska lik den jag hade innan jag började läsa på om katolska kyrkan. Och det jag läst på katolska kyrkans egna hemsidor ger egntligen inte heller någon annan bild, även om man förnekar att man ber till helgon. Men det finns onekligen en hierarki. Där prästerna står över vanliga männsikor och högst upp står påven.
Läs även denna artikel: http://m.dagen.se/opinion/asikt/katolska-kyrkan-inte-samma-sak-overallt/

I min tro står Jesus i centrum.

Backigt

Jag är en bekvämlighetslöpare. Min "comfortzone" ligger på halvflack terräng i 6:20 tempo. Då kan jag hålla igång hur länge som helst! Men backar kommer alltid finnas och jag vill inte avlida kämpandes upp för en lång backe!  Omgivningen runt Bankeryd är väldigt vacker och jag vill kunna njuta av den fantastiska naturen. Men då måste jag bestiga några berg då och då, så lika bra att börja träna!

Igår kände jag springet i benen kalla,  trots lite träningsvärk från terrängturen i lördags. Så jag gav mig av. Upp till spåret i Bankeryd, vilket ligger på en höjd så turen började med en lång backe.  Spåret består sen av idel upp och nerförsbackar i ca 3 km. Därefter tog jag en omväg hem och turen slutade på 7,5 km. Brände rejält i låren i samtliga backar. Sjukt bra träning tänker jag!

Nu får det allt bli ett par dagars vila innan jag åter tar en långtur.  Tänkte springa hem från jobbet på torsdag och ta en ny väg.

Omväxling både förnöjer och skapar utveckling! Men som sagt, ska man springa till, från eller i Bankeryd får man räkna med många backar!

Trail running eller terränglöpning

Här har jag gått omkring och trott att jag är en ganska hyfsad löpare.  Jag springer ungefär 3 mil i veckan och jag brukar inte vara halvdöd efter ett milpass. Jag är väl medveten om att det inte går särskilt fort,  men målet med min löpning är inte att bli snabb. Det är att få så bra flås att jag kan springa länge länge utan att bli helt slut. Det målet tycker jag att jag uppehåller ganska bra.

Men så kom terrängpasset. Jag ska ju springa en halvmara i augusti,  i Sälen (typ upp och ner för diverse slalombackar). Så jag tänkte att det nog kan vara bra att springa lite terräng. Så,  igår tog jag med mig Tomas till Habo för att springa 15 km spåret. Var faktiskt riktigt nervös innan.  Vilket är lite märkligt egentligen eftersom jag bara skulle springa utan att fokusera på tiden och sällskap hade jag ju.  Men den känslan kanske ändå säger något om mig som löpare. Jag verkar vara lite rädd för att ta ut mig för mycket.  Vill inte bli så trött att jag kräks liksom. Lite därför mitt mål med löpningen är att hålla mig i bra form.  

I alla fall.  Turen igår visade sig vara betydligt jobbigare än jag väntat mig.  Jag tog det lugnt i första mördarbacken, ville ju hålla hela vägen.  Men det visade sig bara vara början på ett oändligt antal jobbiga backar.  Under turen fick jag stanna och gå flera gånger och dessutom vrickade jag till foten så att varje steg där jag inte landade rätt gjorde riktigt ont.  Underlaget var en blandning av skogsstig (med massor av rötter och stenar), grovsteniga vägar och träskmark. Efter ca 12 km var jag så trött att jag helst av allt bara ville lägga mig ner och gråta.  Var arg på underlaget, arg på mig själv för att jag har så dålig kondis och riktigt trött i benen.  Men jag kämpade på.  Tack vare att Tomas var med så tog jag mig ändå i mål. 15 km i oändlig terräng. Halvan i Sälen kändes då mycket långt borta.  Hur sjutton ska jag klara 2.1 mil i terräng när 15 km kändes som ren tortyr?  

Men den känslan försvann ganska snabbt.  Redan i dag är jag sugen på ett nytt terrängpass. Konstigt nog.  

Trots allt är det ju ett tag kvar till augusti och att träna terräng borde ju göra mig till en starkare löpare även på asfalt.  Så, blandad träning (asfalt och terräng) är det som gäller från och med nu!  

Heja mig!

Även vuxna är människor

I kväll var jag och hjälpte till i kyrkan på kvällen.  När jag kom hem var mannen på vift och sönerna tittade på hockey (på varsitt håll). Dotter hade väntat på att jag skulle komma hem och plockat fram mandelbiskvier till fika.  Sötnöt.

När vi sitter och tittar på TV säger hon plötsligt;  jag har kommit på en sak. En förälder kan ju också bli ledsen. Om nån är dum mot dig kan ju du också bli ledsen!  Jag säger: ja,  vuxna är ju också människor.  Engla: Ja,  så är det nog.

:-)

Fortsätt simma, fortsätt simma...

Med risk för att låta som en tvättäkta hurtbulle vill jag nu berätta om min morgon. Förra veckan hade jag det ju lite kämpigt på springfronten. I min mycket vetenskapliga analys av detta kom jag fram till att jag nog springer på fel tid på dygnet. Eftermiddag efter jobbet = trött och energilös. För att råda bot på detta planerade jag in ett springpass på morgonen. Morgonen = pigg och utvilad. Borde rimligen funka bättre.

Så, i dag ringde "väckarn" kl 05:25. Jag var redan vaken så det var inget offer att gå upp. Hoppade i löparkläderna som jag såklart lagt fram kvällen innan och gav mig av. Lite halvskumt var det ute när jag satte av.

Jag har börjat springa utan musik. Jag har kommit på att det är mycket lättare att komma in i rätt "lunk" när andningen och hjärtat får bestämma takten. Dessutom så är det  på morgonen faktiskt bättre för motivationen att lyssna på fågelsången, som liksom tar ny fart när solen börjar titta fram. Men ibland kommer min hjärna på egen musik. Eller manar fram ur minnet nånstans rättare sagt. Under den 3:e kilometern idag började jag nynna på: "Fortsätt simma, fortsätt simma, hur gör man då? Jo, man simmar!" Från Hitta Nemo. Ska väl kanske tilläggas att de första 3 kilometrarna på dagens runda är en enda lång uppförstbacke. Men Doris tog mig upp. Väl uppe började solen färga himlen röd och fåglarna tog i med ny fart. Låten som då poppade upp i huvudet var av en helt annan karaktär: "Morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod, sårlande mot mot hällen, viska Gud är god, Gud är god...." Så det där att jag springer utan musik kanske är en definitionsfråga, om jag tänker efter.

Dagens tur blev ai alla fall en runda på 10,5 km. En något backig sådan, då jag istället för att ta en sväng runt attarpsdammen (som jag brukar på min nya milrunda) tog svängen upp ur "dalen" och upp på nästa lilla kulle. Trodde i min enfald att den svängen skulle göra turen längre än en mil, men så blev det inte. Är dock ändå riktigt nöjd. En backig mil borde ju vara minst lika bra träning som en mera flack 16 km-tur (i ös-regn ska tilläggas) för min morgonrunda tog jag istället för att springa hem från jobbet i dag och nu vräker regnet ner så med facit i hand, om nu denna nya "metod" att springa på morgonen ska utvärderas, så var det ett mycket smart drag:

Positivt med morgonspring: Lugnet på morgonen är oslagbart. Att vara uppe på en kulle och blicka ner över Bankeryd i soluppgången är helt magiskt. Man får energi som räcker hela dagen vilket även påverkar både arbetsprestation och humör. Och, man slipper (i alla fall i dag) springa hem i ösregn.

Negativt: Hmm, en timmes förlorad sömn möjligen, men det var inget som påverkat dagens energi.

Så, detta verkar ju vara ett vinnande koncept. Som det känns nu tar jag nog en morgonrunda även på torsdag eller fredag och en längre tur till helgen.

Om inte detta fick dig att bli taggad att börja springa på morgonen så kanske den HÄR artikeln kan inspirera. Den såg jag faktiskt efter dagens runda. Vilket sammanträffande.

Efter regn...

I mitt förra inlägg kanske man kunde skönja ett visst motstånd i löpningen. Det var verkligen riktigt kämpigt. Så för att jag inte ska tappa motivationen helt tog jag helt medvetet ett lite längre uppehåll än jag brukar.  Istället för att springa igår, som jag hade tänkt, tog jag det väldigt lugnt istället.  Blev en massa bak och matlagning. Tyvärr var mitt humör uselt och jag tror att det nog var irritationen från senaste löpturen som hängde kvar.

Men i dag är en annan dag. Planen var att om jag inte längre kände någon träningsvärk så skulle det bli en morgontur. Sagt och gjort. Ska erkänna att det var ganska motigt innan jag kom iväg. Men ut kom jag.

Det tog inte särskilt lång stund innan jag riktigt på riktig njöt av turen!  Strålande sol,  typ ingen människa ute, fågelkvitter istället för musik,  och det kändes inte alls så jobbigt som de tidigare turerna i veckan! Tog turen över klerebo som om jag springer raka vägen hem efter själva rundan blir 8 km, men idag la jag till en sväng runt attarpsdammen också.  Då blev det 10,3 km.  Nöjd!

När det blir såhär måste jag ju genast analysera vad det beror på.  Kan säkert finnas många bra förklaringar men jag tror framför allt att det beror på tiden på dygnet. Jag är en morgonmänniska, vilket såklart innebär att jag är morgonpigg.  Det är inget offer för mig att gå upp tidigt egentligen,  oavsett vad det gäller.  Så,  morgonturer är nog det som passar mig bäst.  Sen vet jag ju att vi alla har våra ups and downs. Nu hoppas jag innerligt att det är mest ups framöver för min del.

Efter turen i morse blev det frukost i solen på vår trappa.  Som jag längtat!

Älskade vår! !!

Segt som sirap

De två senaste rundorna har varit riktigt sega. Det känns som att benen jobbar på för allt vad tygen håller men jag kommer ingenstans. Får verkligen kämpa med mitt psyke och försöka intala mig hela tiden; jag stark, pigg och snabb!  Upprepar detta för att jag ska tro det själv.  Men det funkar sådär.

Begriper inte varför det är så segt?  Fortfarande i dålig form efter förkylningen?  Eller är det astman?  (Min astma medicin har varit slut ett tag). Eller tränar jag för mycket?  Före lite? På fel tid på dygnet?

Det är i alla fall mycket frustrerande!  Vill ju kunna glida fram längs vägen och samtidigt njuta av omgivningen. Inte kämpa som en gnu för att överleva!

Idag så kan väl det motiga i alla fall förklaras av att jag hade ordentlig träningsvärk redan när jag började.  Bestämde mig nämligen igår för att jag ska börja köra lite styrketräning parallellt med löpningen.  För att vässa formen. Det blev både utfall och knäböj,  plankan och diverse andra övningar, det kändes idag kan man säga. Dessutom var det både motlut och motvind de första 3 km under dagens tur. Lägg då till att jag (försökte) körde intervaller.  Men ärligt talat så gick det så segt att det nästan inte kan kallas intervaller.

Det blev trots allt nästan 6 km. Solen sken och fåglarna kvittrade. Livet var (bortsett från att jag höll på avlida) sådär härligt som det bara kan vara en solig eftermiddag i mars.

Sa jag att jag hatar intervallträning?

Nytt lopp i Jönköping!

Jag har verkligen känt att jag vill springa en halvmara nu på våren, för att liksom hålla motivationen uppe. Men ska jag vara ärlig så är det också för att jag vill springa fler lopp i år än jag gjorde förra året (förra året sprang jag tjejmilen i New York och midnattsloppet i Göteborg). Fram till i dag var jag anmäld till två lopp i år; Landsjön runt och Sälen halvmaran. Men nu, mina vänner, är det tre lopp inplanerade!

I år ska nämnligen Friskis och svettis anordna en halvmara i Jönköping! Den 3 maj är det dags och jag ska såklart hänga med! Fattas ju bara annat när det är så nära. Att Landsjön runt går veckan innan (12 km den 27/4) gör inte så mycket, jag får se Landsjön som ett kul träningspass innan halvmaran helt enkelt.

Sträckningen är tydligen inte klar ännu men ska börja och sluta på Hovrättstorget och sträcka sig väster om Jönköping. Gissar att det kommer att gå upp till Järstorp och kanske över Dalvik, Mariebo? Vad vet jag. kan nog bli lite backigt men det ska väl denna löpardonna klara.

Om du är intresserad av loppet så kan du läsa mer HÄR Anmäl dig DU också! Vore kul att se lite "kändisar"  i spåret. :-)

Förövrigt blev det ju en liten tur i går hem från jobbet. Fortfarande ganska segt efter fökylningen, eller om det är pollen i luften som ställer till det. Kändes i alla fall ganska motigt och jag fick ta det rejält lugnt i de sista backarna för att orka. Men jag körde med mantrat; Skit i hur fort det går, bara klara distansen! Så det och att solen sken och att Vättern glittrade så vackert i solskenet tog mig igenom. Sprang 5 minuter långsammare än sista turen innan jag blev förkyld och 7 minuter långsammare än min bästa tid på hemvägen. Ja ja, jag springer ju inte för att komma fram fort. jag springer ju för att springa, så då spelar ju tiden egentligen ingen större roll!

Nya löparskor beställda!

Det blev inte ett par free run.  Läste på lite till och jag hittade ett par som både fick bra kritik i runners world och i ett test på nätet.  Dock köpte jag inte just den modellen som de testade utan ett par som var lite mer barfota skor.  Men mer dämpning än jag har nu.  Ska bli riktigt spännande att testa!  Och hoppas att de passar.  Jag beställde samma storlek som jag har nu. Så vi får se.  Dra skor är nu på väg till mig!

Can't wait to try theme on!

Vår och träningsvärk

Idag har ju våren verkligen kommit, och det med besked! Solen värmer, visst blåser det friskt men i lä så går det till och med att sitta i t-shirt och bara njuta! Som jag längtat!

Såna här dagar kan man ju barainte sitta inne och göra ingenting. Så vi packade lite matsäck och gav oss ut till en grillplats vid Hökensås. Friska vindar som sagt men riktigt mysigt ändå. Korvgrillning och en tur runt en av sjöarna fick avrunda turen. Det var ju inte utan att man började längta efter lite skogslöpning. Löpning i sol och skog är verkligen rent manna för själen.

När vi kom hem gav sig maken ut på en tur och jag hade mer än gärna hängt med, men jag mitt pucko glömde ju stretcha i går efter min morgonrunda så i dag är jag stum i vaderna och känner av benhinnor. Så kanske bäst att vila i dag då. Typiskt.

Planen förteckna ser ut som följer: Tisdag planerar jag att springa hem från jobbet (ca 16 km), det ska vara 5 plusgrader och helklart på eftermiddagen om jag ska tro SMHI så det borde ju bli en skön tur. Sedan blir det nog en tur från jobbet till idrottshuset på torsdag (ca 8 km). Sen är det hög tid att börja träna inför Sälen fjäll (halv)maraton, så på lördag eller söndag får det bli milen i Habo. Det är en rejält kuperad mil så det borde väl vara bra uppladdning gissar jag.

Bjuder på lite bilder från dagen så länge!

På återseende!

Vårens första dag!

Igår var jag trött och tung i huvudet.  Så jag la mig tidigt. Det hade jag definitivt igen idag.  Vaknade och kände mig pigg och kollade på klockan: 07:03. Jaha, det var den sovmorgonen.  Men eftersom jag ändå var klarvaken så steg jag upp. Satte på en kopp kaffe och läste lite i Runners world.

Förra våren sprang jag ofta på morgnarna och det har jag längtat efter hela vintern! Och nu när jag tittade ut idag strålade solen och det såg faktiskt riktigt härligt ut. Äntligen! Så träningsvärk till trots gav jag mig ut.  5 härliga km blev det i strålande solsken.  Underbart!  På väg hem stannade jag på Ica och köpte färska frallor till familjen.  Efter en solig morgonrunda vill jag lova att det var gott med frukost!

Världens bästa sätt att starta dagen och helgen på!
I övrigt har lördagen varit så där stoft men ändå kreativ som jag gillar allra mest;  har njutit sol,  hunnit besöka en sportaffär och provat springskor, bakat sockerfria mandelbiskvier och gjort egna chips tillsammans med Engla av potatis och morötter.
Just lovley! Hoppas även du njutit av solen idag!

På återseende!

Sockerfasta

I tisdags var det väl få som missade att det var fettisdag? Jag missade det i alla fall inte. På väg hem från jobbet åkte jag förbi konditoriet som fått "Bäst i test" på sina semlor här i Jönköping. Smaskade i mig en redig semla på kvällen och njöt i stora drag. Godaste semlan jag ätit!

Men efter Fettisdag kommer fastan. Jag brukar faktiskt inte bry mig nämnvärt om fastan, trots att jag ju är kristen och det är en urgammal kristen tradition. Men i år tänkte jag att jag skulle fasta. Sockerfasta. Jag har gjort det förr och det hjälper verkligen mot sötsuget. Vänjer kroppen sig av med sött så blir man helt enkelt inte lika sugen.

Så nu lider jag sockerabstinensens hårda kval. Dag tre helt utan socker och huvudvärken gör sig påmind. Känner mig liksom trött och tung i huvudet. Helt sjukt egentligen, att man äter så mycket socker (och jag vill mena att jag inte äter osunt mycket) att man får abstinens när man slutar!

Nåja, i morgon är en annan dag och då gissar jag att abstinensnen är över och jag är gladare och piggare än vanligt.

Är lite sugen på en springtur i morgon också, gårdagens tur till trots. Men nederlag brukar göra mig mer taggad för revanch!

Ebbadagen

Man kan inte alltid vara på topp.  Idag var planen från början att springa ca 1 mil på vägen hem.  Men strax innan jag gav mig iväg pratade jag med maken och sa att han inte behövde vänta in mig,  jag kunde minsann springa hela vägen hem.

Men. Ja, det kom ett aber. I början kändes det ganska ok. Det kändes som att det gick långsamt men så säkert telefonen till mig att jag springer lite fortare än jag normalt gör.  Så jag börjar tänka att jag kanske kan snygga till tiden på de här sträckan ändå.  Första passet efter en ordentlig förkylning.  Jo, det låter ju helt logiskt...

Jag började ganska snart känna att det blev ganska jobbigt.  Började irritera mig på att det är så backigt.  Jag njöt inte ens av den långa sträckan längs Vättern. Försökte liksom bara överleva!

När jag då passerade 10 km så blev det riktigt motigt. Fick en håll-liknande känsla som vägrade släppa.  Fick till och med en bit,  men det släppte inte.  När jag kommit 12 km gav jag upp. Ringde maken som kom och hämtade mig.  Jag är inte den som ger upp i första taget så det tog emot ordentligt!  Men när man varit förkyld är det väl bara att v inse att formen inte är på topp.  Känner mig ändå nöjd med mina 12 km.  Inte så pjåkigt ändå.

Nu avrundat jag kvällen i soffan med riktigt god mat och totalt mör kropp.

Blev ju en helt ok namnsdag. Även om inte en enda person kommit ihåg att gratulera!  ;-)

Löparskor

Finns det något som kan göra en så förvirrad som löparskor? Det ska vara barfota, stötdämpning, fivefingers, drop hit och dit.

Nu är det ju så att jag är ett fan av naturlig löpning, dvs jag vill gärna ha skor som är sk barfotaskor. Men, jag springer mycket på asfalt så lite stötdämpning kanske inte är så dumt ändå?

Min man gjorde mig uppmärksam på att mina skor (ett par merell trail glove) har blivit ganska så slitna på yttersidan av trampdynan. Vad det beror på vill jag egentligen inte spekulera i, mer än att jag ju sprungit en hel del med dem. Men när "räfflorna" nästan försvunnit på delar av sulan kanske det helt enkelt inte är rätt sko att springa på asfalt i, helt enkelt för att sulan slits ner för fort? Den är ju gjord för trail-löpning, vilket ju namnet på skon antyder.

Så jag har börjat leta efter en sko med liiite mer dämpning (eftersom det kan bli svårt att springa naturligt på ett onaturligt underlag) att använda när jag springer långt på asfalt. Men så började jag då googla på detta. Och det är sannerligen inte enkelt. Vissa sidor menar att man absolut inte ska springa med barfotskor på asfalt då det kan vara direkt skadligt, medan andra menar att det går hur bra som helst. Jag vill nog hålla med de senare egentligen. Jag har ju sprungit längre distanser på asfalt hela vintern i mina merell helt utan skador. Men, det ska erkännas, efter längre pass om ca 15 km är jag rejält stum i benen. Fast det kanske jag skulle varit ändå? Eftersom jag är relativt ny på det här med att springa långt.

Efter idogt googlande har jag då hittat ett par favoriter. Skor då alltså. Jag tror att jag vill ha ett par Nike free run. Men, det finns så många beteckningar (typ 3.0 eller 5.0 osv). Så vad skiljer dem åt?

Men säg vad inte mr Google kan hjälpa till med HÄR hittade jag ju det svaret, som så många webshoppar "glömmer" att skriva ut.

Så nu lutar det nog åt ett par Nike free run 3.0 V5.

Nån som testat dem?